Att undvika mina egna arbetshypoteser

”Var det sexistiskt av mig att ställa den frågan?”

”Ja, kanske lite.”

Det är en konst att intervjua. Jag sätter verkligen en ära i att försöka komma så nära mina källors egna berättelser som bara är möjligt när jag skriver min reportagebok, och för det mesta går det väldigt bra.

Det går inte att fråga hur som helst och vad som helst. En gång intervjuade jag ett par som var studenter när de blev med barn. Den ena är samhällsvetare utan arbetslivserfarenhet, den andra studerar ett tekniskt ämne och har arbetslivserfarenhet. Min förförståelse för samhällsvetarens yrkesval är att man måste vara villig att flytta för att få de eftertraktade jobben. Således frågar jag samhällsvetaren hur jag tror att barn kommer påverka hennes karriärmöjligheter. Hon gör en utläggning om det, och sen fyller han på med sina egna erfarenheter.

”Men ja, nu frågade du ju inte mig. Jag vet inte om du hade tänkt att fråga mig.”

Sedan dess har jag funderat på detta. Jag är väldigt glad att han ifrågasatte mig.  Metodik är jätteviktigt i journalistik. Som man frågar får man svar.  Förtroende är mitt kapital, och det kan vara fatalt om mina källor uppfattar mig som fördomsfull.

Lärdomen av detta: låt inte dina hypoteser styra dig i ditt frågande. Även om jag förväntar mig att den ena parten kommer att uppleva ett problem borde jag ändå fråga båda parter alla frågor. Annars kan jag mycket väl gå miste om något intressant, allt på grund av en arbetshypotes som jag inte velat släppa. Jag tänkte på yrkesval, inte på kön, när jag ställde frågan bara till mamman. Det har ändå ingen betydelse. Båda parter hade något vettigt att säga. Och även om de inte hade haft det skulle ett icke-svar kunna vara intressant i sig.

Annonser

grattis utan stor bokstav eller utropstecken

Även detta året har jag blivit äldre. Sedan några dagar tillbaka är jag ett kvartssekel gammal. Sedan några år tillbaka är det brukligt att gratta människor man känner via Facebook. Så här kan det se ut:

grattis

Man behöver inte ens gå in på någons sida för att gratta. Bara klicka till höger och få upp en dialogruta. Grammatiska regler är inte så viktigt. Om man vill vara lite fantasifull kan man skriva något generiskt om tårta eller ballonger. Det är här mitt problem kommer in. Jag tycker det är en astråkig kultur som växer fram. Jag vill inte ha några tråk-grattis! Men vad ska jag göra åt det? På samma sätt som att folk slentrianfrågar om mitt barn är pojke eller flicka gör Facebook-slentrian-grattarna bara det som de uppfattar är ”rätt” enligt allmänna seder och bruk. Att reagera negativt på det kan få någon att känna sig kränkt personligen utan att vilja se den bakomliggande strukturen som jag försökte ifrågasätta.

Ett sätt att lösa problemet är att dölja min födelsedag på Facebook. Men det är tråkigt! Då får jag knappt några påminnelser alls om bemärkelsedagen, och det är ju deppigt. Samtidigt finns risken att man ser Facebookgrattis som någon sorts tävling.

Förra året fick jag 43 grattis, i år bara 39, ALLA HATAR MIG 😥

Så vad gjorde jag? Förra året bad jag alla att posta en bild på ett djur, en växt, en svamp, amöba eller liknande. Resultatet blev typ 30 generiska grattis och 30 asintressanta bilder och länkar. Jag log från öra till öra varje gång det plingade till på wallen.

I år bad jag om länkar på temat ”FRAMTIDEN ÄR NÄRA”. Det gick sådär i början. Jag funderade ett tag på om det är asdrygt att be någon som postar ett grattis att ge mig en länk istället, men jag bestämde mig för att det i så fall är deras problem. Det är min födelsedag. Jag kan be om vad jag vill, sen är det upp till någon annan att ignorera eller uppfylla önskan. Och det slutade i massor med fina videos och bilder. 50-talsfuturism (underbart!) Hamlet på klingon, manliga preventivmedel, grafiska romaner och tidsresenärer vid Cern är några av de grejer som lyste upp min dag! Jag avslutar med en underbar video som min syster skickade mig:

Egoboost

Alltså, jag känner verkligen att det är jag samtidigt som det inte är för utlämnande! Det är helt otroligt att du greppat en sådan komplex historia på rätt sätt. Du har verkligen förstått varenda känsla!

Detta skriver en källa till mig som läste reportage-utkastet om sig själv i dag. Jante är min vän, men efter att ha fått nästan exakt samma reaktion från x antal källor känner jag att det är dags att ta åt mig. De har anförtrott mig några av sina mest intima känslor och hemligheter, och tycker jag förvaltar dem bra. Det gör mig så sjukt glad!

Jobb, dagis, springa, skriva bok.

Mycket har hänt sen sist! En sammanfattning:

1. Jag spenderade sju veckor med att jobbpendla till Karlskrona. Äta, sova, jobba, träna. Det är förvånande vad lite tid man har över när man heltidsarbetar. Jobbet var sjukt kul och jag blev nöjes- och kulturredaktionens favoritredigerare. Åtminstone så länge jag inte lyfte fram lite olyckliga citat som insinuerade att reumatiker inte kan dansa. Det resulterade nästan i en anmälning till Pressombudsmannen! (Och jag är lite stolt. Om man inte kan tänka sig att reta upp folk borde man inte vara journalist. Och vi blev faktiskt bara nästan anmälda.)

Annat lite pinsamt: jag råkade blanda ihop namnen Mursi och Mubarak. Det är inte så lätt när man jobbar under pågående revolution och Reuters/AP/TT inte behagar skriva bra bildtexter! Så har jag också gjort en väldig massa snygga och bra tidningssidor, men det är inte lika roligt att skriva om framgångar som misslyckanden!

Jobbet som redigerare är verkligen speciellt. Man kan gå och vara upprymd i flera dagar över någon detalj som man lyckades få till. En kollega pratade i veckor om en humla som hon hade frilagt i Photoshop! Här är den bästa rubben jag gjorde:

BLT Jättebra rubbeHihi.

2. I slutet av Blekingejobbet fick jag oväntat ett telefonsamtal. Det var från en konstförening i Malmö som undrade om jag inte hade lust att pr-konsulta lite för dem. De ville ha någon som var ”provokativ”, och då var förstahandsvalet mig. Och ja, jo, det vore ju kul! Det var bara ett stort problem med tajmingen: en pr-insats är mest effektiv före och i början av en konstutställning, och med de möjligheter vi hade skulle insatsen inte ge effekt förrän en vecka före slutet på utställningen. Vi gjorde i alla fall så bra vi kunde, och detta är en del av resultatet:

3. 14 månader gamla Sasha började på dagis. Vi har valt ett föräldrakooperativ, och det är ett riktigt pangställe! Det är underbart att kunna lämna sitt barn på dagis i full förströstan om att Sasha är i riktigt goda händer, har kul och utvecklas. Även för ettåringarna arbetar de med uttalad pedagogik, och det är riktigt häftigt att se allt som barnen kan göra som inte ens vi som föräldrar hade en aning om! Under inskolningen har jag kunnat se med egna ögon hur barnen har det tillsammans, och eftersom det är ett föräldrakooperativ har både jag och Mats varit där och jobbat. Det är en stor ynnest att ha såpass stor insyn i sitt barns förskola.

Sasha på dagis (1 av 1)

4. Jag har kommit i mitt livs form. Jag har bättre kondition än någonsin, är starkare, orkar mer, väger mindre. Och, sjukast av allt: jag har fått en normal ämnesomsättning. Så länge jag kan minnas har jag alltid behövt äta mer och oftare än alla andra. Men så är det inte längre!

Den sista skjutsen i min kondition fick jag i Karlskrona. Så ofta jag kunde snörade jag på mig skorna och sprang… vilse. Stan består av ett gäng öar, och jag upptäckte stället genom att följa kanterna på öarna. Så underskattar jag distansen, och vips är jag uppe i 15 kilometer! Nu räds jag inte långa träningspass längre, däremot vill jag verkligen, verkligen inte bli skadad. Här hemma har jag gått med i en löpgrupp, och jag slår fortfarande olika personliga rekord nästan varje gång jag är ute. Det är helt enkelt väldigt, väldigt kul att springa.

5. Jag har vigt hela hösten åt att jobba med boken. Det är mycket, mycket givande. För varje dag tror jag mer och mer på idén och på att jag har möjligheten att genomföra den. Fyra av planerade tolv reportage är i läsbart skick och utskickade till en antal förlag. Jag var på Bokmässan, pratade med några stycken och fick så bra respons som man kan förvänta sig. Det är sjukt mycket som måste klaffa innan man blir utgiven dock! Om två månader kommer jag ha en i princip färdig bok, och det är då som det gäller!

Veckor utan Sasha

För några månader sedan räknade vi med att jag skulle veckopendla under sommaren. Som oetablerad journalist kan jag inte välja och vraka, utan flytta ditt jobben finns. Så fick jag ett jobb två och en halv timma bort, och blev av med det igen (vilket har lärt mig att aldrig någonsin ta någonting muntligt med en chef). Så ställde jag in mig på att ströjobba i hemvården, vara föräldraledig, ta det lugnt och hjälpa till med renoveringar på svärmors gård. Det kändes faktiskt ganska skönt att inte ha kvalificerat jobb!

För att inte låta dumma chefer förstöra mitt humör satte jag äntligen igång med mitt bokprojekt! Jag har ett kapitel i presentabelt skick, ett till halvvägs igång och ett halvdussin intervjupersoner att ta itu med. Jag tror verkligen på min idé, nästan alla jag berättar om den för blir spontant intresserade, det känns helt enkelt som att jag har något bra på gång. Och så i mitten av maj får jag ett sms från en arbetsgivare. Sju veckors tidningsredigerande i Karlskrona? Intresserad?

Nej, kände jag spontant. När jag väl ställt in mig på att hänga med Sasha och skriva bok hela sommaren hade jag ingen lust att ställa om. Veckopendling var visserligen grundplanen, men jag gillar inte att behöva ställa om hela tiden. Men i mitt läge är det en dum idé att säga nej till jobb, så är det bara.

Nu ser jag typ fram emot det. Jag har kommit på att jag redan har flera vänner i Karlskrona. Redigering är kul och jag hatar Skåne på sommaren. Resten av året går det an att leva utan tillgång till träd och vattendrag, men på sommaren är det outhärdligt. Inga bad! Bara monokulturer så långt ögat kan nå! Kill me now liksom. Då är Blekinge att föredra.

Det uppenbart jobbiga är mammasamvetet. Det är klart jag vill vara med Sasha, men rent krasst har bebben inga problem med att hänga med sin pappa och farmor hela sommaren. Men en riktig mor ska faktiskt både heltidsjobba, göra karriär, jobba ideellt, vara med barnen konstant och baka tjusiga cupcakes.

Sasha 1 år -1 veckaCupcakes förresten? Nej, det blev helt vanlig vinbärstårta med facklor och ljus hos mormor och morfar i Göteborg. Födelsedagen är först den 13 juni, så på tårtan står det ”SASHA 1 år minus 1 vecka”. På självaste dagen blir det också tårta hemma hos farmor i Skåne. Jag kommer inte vara där. Jag jobbar. I Karlskrona.

Nyårslöfte uppfyllt! Halvmara nästa?

För två år sedan vid den här tiden sprang jag Sankt Hans Extreme Light, ett fem kilometer långt lopp i kuperad terräng. Jag var ganska vältränad men var inte mycket av en joggare. Mest sprang jag tre varv i den helt platta Stadsparken och hem igen. Jag gjorde en tid på 32.50 och jag spydde nästan vid målgången.

För ett år sedan vid den här tiden var jag höggravid. Jag var sjukskriven och var så jävla less. Foglossning, hormondepression och all smärta och obekvämhet hade verkligen tagit ut sin rätt. Kan man inte få sova en enda natt utan halsbränna? Kunna laga mat utan att behöva vila två timmar efter den fysiska pärsen?

För ett knappt halvår sedan hade all personlig träning hos sjukgymnasten gett en del effekt. Jag orkade bära Sasha mer än korta stunder. Vi gick långa barnvagnspromenader och lyssnade på P3 Dokumentär. Ryggen var fortfarande paj, men jag testade att börja springa och det gick faktiskt bra. Bättre än innan graviditeten till och med! Ett halvårs gångträning är uppenbart det metodiska sättet att lära sig springa. Det var nu jag gjorde mitt nyårslöfte: att springa Sankt Hans Extreme, hela loppet. Inte fem kilometer som förra gången, utan dubbelt så långt och dubbelt så mycket stigning, 560 meter. Dessa mål formulerade jag:

1. Jag ska genomföra loppet och inte komma sist
2. Jag ska hamna under min egen dubbla tid från förrförra året
3. Jag ska gå i mål på under en timme
4. Jag ska slå Mats

Så hur gick det? På en timme, tio minuter och två sekunder klarade jag den första nivån. Jag kom sjunde sist med tre kvinnor och tre män bakom mig. Beroende på hur man räknar klarade jag även det fjärde målet. Mats gick visserligen i mål på drygt fem minuter kortare tid, men min procentuella förbättring från förrförra året var bättre än hans.

SAMSUNG

Loppet var faktiskt mer psykiskt utmanande än fysiskt. Jag hade mängder med krafter efter målgång, så jag är redan sugen på halvmara. Jag springer långsamt men är uthållig, så det skulle nog passa.

Jag väger fem kilo mindre än innan jag var gravid. Jag är starkare. Ryggen är fortfarande inte hundra, men jag märker att den mår super av när jag springer riktigt långt. Jag är förvissad om att den kommer läka helt. Vem hade trott det för ett år sedan? Inte jag i alla fall. Jag trodde på fullt allvar att jag skulle få bestående men, men det har jag inte.

Jo, huden under naveln är lite knöcklig. Det kan jag leva med.

Södra älvstranden

Jag är från Göteborg, men har nästan aldrig varit vid älven och kusten. Den största delen av älven är avstängd genom stora industrier och terminaler och går inte att nå för oss vanliga döda. Bitarna längre västerut förknippar jag mest med att vara sur och hungrig efter alldeles för långa cykelturer genom hela stan. Blåsigt och kallt är det också. Visst, fint är det, men kunde vi inte tagit spårvagnen istället? Och kan inte utflyktsbullarna vara tinade och med pålägg?

Denna gången tog vi spårvagnen. Såhär glad blir man då!

(cc)Emma Lilliestam

Min äldsta vän Louise var också med. Det är jättebra att ha en extra vuxen som ser till att Sasha inte äter upp halva stranden. Titta, röra, men inte stoppa i munnen!

(cc)Emma LilliestamVi gjorde en liten missbedömning: vi klädde oss enligt vädret i östra Göteborg. I väster blåser det jättejättemycket mer, så vi frös lite allihopa. Vinden är för övrigt ännu en anledning till varför 90-tals-Emma inte gillade att åka till Klippan. Som exil-Göteborgare behöver jag dock övertyga mig själv om att jag visst är lokalpatriot. Detta genom att åka ut och kolla på Stena Line, militärbåtar och Älvsborgsbron underifrån.

(cc)Emma Lilliestam

(cc)Emma Lilliestam