Alternativ användning av vitkål

Det är fint med mattor i hemmet! Vi som dessutom har svårt att fylla våra 64 kvadratmeter med innehåll har också hjälp av mattornas eko-reducerande egenskaper. Vad som däremot inte är så kul är dess smutssamlande egenskaper. Det är helt enkelt omöjligt att hålla en matta ren nog att vältra sig på! Eller?

Jag var givetvis tvungen att googla problemet. Eftersom upprepade skrubbningar och dammsuganden inte fungerat, kanske vitkål funkar? Det påstår i alla fall en städexpert i TV4:s morgonsoffa. Det låter lite konstigt, men i alla fall rätt ekologiskt. Måste testas!

Ok, det verkar lite konstigt. Men värt att testa! Här är vår matta i mys-/gästrummet. Den högra delen har blivit vitkålad och dammsugad, den vänstradelen inte.Syns någon skillnad? Tveksamt. Fast kanske ändå. Den mer finfördelade versionen som ni kan se spår av på bilden fungerar faktiskt mycket bättre än TV4-expertens version.

Så, rekommenderar jag denna användning av vitkål? Jo, jag tror faktiskt det. Tror jag fick upp rätt mycket skit. Och framför allt: lite lagomfuktig vitkål gjorde susen på intrampade svarta fläckar! Jag blev nästan tv-shop-amazed när jag märkte detta,

IKEA

Nu börjar äntligen lägenheten likna ett hem. I princip alla Mats saker är inflyttade, även om jag inte har varit särskilt mycket till hjälp med det. Det är verkligen inte kul att veta att ryggen inte pallar, men det är bara att gilla läget. Istället har jag stökat ner här hemma. Mats har gett mig tillåtelse att hitta på roliga saker med hans mindre tjusiga möbler, så vita 90-talsmöbler har nu blivit röda och svarta. Mer kommer! Men jag måste vara försiktig, för igår fick jag manikyr (!) av en vän. Hon har gjort dem snyggt svartlila med en glitterrand, så nu har jag tio miniatyrer av anarkafeministflaggan på fingrarna. Och det vill man ju inte förstöra med hobbyfärg!

Vi har köpt en bäddsoffa av en tjej tre längor bort som ska flytta. Och så har vi åkt en sväng till IKEA, köpt lampor och förvaring. IKEA har verkligen gjort allt för att få folk att tänka positivt om dem. Tänk bara: alla vi som har lekt i deras enorma bollhav förknippar per definition varuhuset med något fantastiskt. De vet om att folk blir trötta av att köpa möbler, så det finns jättebillig mat både halvvägs och efter kassan. Så även fast man blir trött och grinig i mitten, är det ändå bollhavet och femkronorsglassen man minns.

Fyra dagar i lägenhet

Vi har nu bott tillsammans i fyra dagar, och saker kommmer så smått på plats. Det finns en del försvårande omständigheter. Till exempel klarar inte min rygg av att jag bär eller packar upp särskilt mycket, och Mats vill inte flytta sina möbler hit förrän imorgon. Det betyder att vi inte har överdrivet mycket möbler, eller porslin. I onsdagd hade jag gjort riktigt god lasagne åt vårt flyttlag, men vi hade varken glas eller tallrikar. Vi åt ur frukostskålar och drack ur ljusstakar…

Konstant kommer vi på grejer som behövs. Inköpslistan är en meter lång, och allt på listan är helt rimliga saker. Inte visste jag att behovet av kökssophink, diskpropp och duschdraperistång var så stort. Inte förrän man inte har det förstår man vad praktiska sådana grejer är.

Svinkylan ute märks även inomhus. Termometer ingick, så nu kan vi inte bara känna, utan också mäta att det är 15 minusgrader mitt på dagen. Växlarna på cykeln frös redan för en vecka sedan.

Kanske blir det bättre när vi får tag på gardinstänger och kan hänga upp gardiner? Inte så nedrans kallt. Jag gissar att lägenhetens storlek också gör sitt till. I ett 20-kvadratmetersrum fungerar ens egen kropp som en av de primära värmekällorna. Men här är lilla jag och Mats för små för att göra något avtryck varesig på värmen (dåligt) eller på koldioxidhalten (bra).

Rummet ekar enormt när de är halvtomma. Och grannarna ovanför går väldigt tungt. Det ena av dessa problem kommer inte vara något problem att göra något åt, men lyhördheten? Hur kul blir det för grannarna om Neelix får kolik? Eller inte vill sova om natten? Jag kan visserligen tycka att det är mer synd om oss än om grannarna om det blir så, men det lär ju inte bidra positivt till grannsämjan…

Jobb!

Gissa vem som fått svar från en arbetsgivare? Jag! Det tog bara tre månader av aktivt jobbsökande för att en (1) person skulle ringa tillbaka.Och oavsett sarkasmerna nedan är jag faktiskt tacksam.

Och det här jobbet är faktiskt ett av de jag helst ville ha. Det har grundlön, ligger i rätt stad och jag får använda mig av många av de kompetenser jag har. Visserligen tillhör tjafs som ”rätt till heltid, möjlighet till deltid” en annat universum. Visserligen ger jobbet inte rätt till högre sjukpenning än vad jag redan har (tror jag). Visserligen kan de säga upp vem som helst över natten. Och bruttolönen kommer att landa runt 4 000 i månaden. Men å andra sidan gör det att jag inte måste nagga allt för mycket på mitt kapital. Det är ett kvällsjobb, vilket innebär att jag har rätt att jobba även som föräldraledig. Och det ger den så viktiga ”arbetslivserfarenheten”.

Så jag är glad. Imorgon är det intromöte, och så vitt jag förstått det är jag i princip klar för jobbet. Det ser ljust ut för första gången på månader. Och om bara några timmar får vi tillgång till vår nya fina lägenhet.

I fyra dagar har jag levt i ett sorts limbo, ”mellan bostäder”. Alla mina grejer har varit i Mats lilla korridorrum, men jag har ändå fått använda hans saker eftersom jag inte har en aning om var mina grejer är… nu är det snart över. Och om flytten inte tar för lång tid ska vi bada bubbelbad i kväll i vårt fina badkar 😀

Livet i lådor

Det är dags att packa ihop livet. För första gången är det inte för att flytta till ett annat land. Jag kommer inte flytta med hjälp av buss eller tunnelbana, och jag behöver inte ge bort fyra femtedelar av alla mina ägodelar. För en gångs skull har jag mer plats än två små väskor. Det kommer till och med möbler med! Visserligen är jag van vid att leva någorlunda nomadiskt och har inte skaffat många möbler. Men en stor säng, en hurts, en fåtölj, en lampa och en hammondorgel ska med.

Som synes är det inte många lådor. Det här är inte allt, men vi kommer inte direkt fylla släpet… ändå är det mer än vad jag någonsin haft.

Imorgon kommer jag flytta från studentkorridoren med 12 grannar/vänner som konstant håller en sällskap, och bli sambo med en endaste person. På det hela taget rätt läskigt även om jag kommit över det mesta obehaget. Det är väldigt vuxet, frågan är om det är positivt eller negativt…

Jag kommer flytta från det ställe som jag bott på allra längst, förutom barndomshemmen då. I två år och tre månader har jag gått dessa korridorer fram och tillbaka till köket.

Jag har känt en otrolig gemenskap med mina korridorare, och först när jag märkte att jag blev gravid var min idé att bo kvar. Men helt plötsligt, över natten, började det lukta mög i hörnen. Dåligt gjord disk störde mig enormt. Nerverna började sitta utanpå… jag längtade bort. Bort från bortskämda män som inte diskar. Bort från onsdagsklubbarna som inte har vett att hålla sig inom lagstadgade ljudnivåer. Bort från hallucinerande knarkare som sliter sönder korridorsdörren. Bort från andra knarkare som mycket väl kunde ha orsakat Diskoteksbranden 2.

Men frågan är: varthän? Kommer det bli så mycket bättre uppe i Norra Lund? Där bor ju bara teknologer och barnfamiljer. Kanske blir jag och Mats ett ”gammalt par”. Kanske börjar vi baka cupcakes och ha parmiddagar. Kanske vantrivs vi med att bo bara vi två. Kanske blir Mats världens sämsta pappa. Det är ett enormt experiment det hela. Likt Eurosamarbetet kan det gå åt helvete. Det kan vara fruktansvärt tråkigt och dötrist och långtråkigt…

…eller alldeles… alldeles underbart!

Nåja, jag tror på att det blir bra och ser fram emot det. Det enda som är riktigt dumt är att få på min korre i södra Lund har cykel, så de kommer allihop glömma bort mig och aldrig komma på besök. 4,7 kilometer är kanske inte så långt, rent objektivt sett, men med Lundamått mätt är det ju på andra sidan världen. I uppförsbacke.

Vägen till lägenhet

För bara några dagar sedan såg det mörkt ut på bostadsfronten för mig och Mats. Hela grejen att bli med barn var chockartad för alla, och det gick liksom inte att tänka på mer än en livsomvälvande sak i taget. Skulle vi verkligen flytta ihop? Vi trivdes ju så bra på våra korridorer, och ingen ville lämna det egna hemmet. Men, även vi insåg att det inte är särskilt praktiskt att ha barn när vårdnadstagarna bor en halvmil ifrån varandra. Klart vi måste flytta ihop.

Då kom nästa problem. Hur då? Lund är inte direkt känt för att slänga mysiga billiga boenden åt på folk bara sådär. Vi konstaterade snabbt att båda hade förlorat våra platser i den kommunala bostadskön. Det är i princip omöjligt att få lägenhet på min nation om man inte är förtroendevald (vilket jag slutade vara i november). Och Akademiska Föreningen, AFB, har bara lägenheter hopplöst långt utanför stan.

Till råga på allt berättade AFB:s telefonist för Mats att de inte hade någon förtur för barnfamiljer, trots att det står på hemsidan att de har det.

Gråt och förtvivlan. Nu när vi väl bestämt oss var det enormt jobbigt att inte kunna flytta ihop nu, omedelbums. Vi engagerade alla människor vi kände, men kom inte närmare en lägenhet för det.

Så plötsligt, strax efter nyår, ringde en bekant och berättade att de skulle lämna sin fina billiga trea och ville hyra ut i andra hand till oss från februari. Perfekt! Vi fick en lägenhet, och de slapp 11 000 i dubbla hyror. Men så kul ska vi inte ha det, de fick inte hyra ut. Däremot visade det sig att den där barnförturen, som de sagt till Mats att den inte existerade, visst fanns. Helt plötsligt hade vi en av fyra bästa köplatser i hela AFB! Trots det var jag ordentligt nervös de två dygnen vi stod i kön. Tänk om någon av de andra barnfamiljerna ville ha samma lägenhet? Tänk om de tänkte flytta in först i april, när uppsägningstiden för lägenheten gått ut, och tvingade våra bekanta att betala dubbla hyror under tiden?

Klockan tio i 12 på natten tvingade jag till mig en iPhone för att kolla om vi fortfarande var först i kön. Det var vi. Sju minuter i tolv också, och fyra minuter i. Och vid 12-slaget försvann den från listan helt, vilket betydde att vi måste fått den. På morgonen fick Mats meddelande om att han hade ett erbjudande om bostad.

Så nu har vi en liten, fin, billig trea på bottenplan, med liten uteplats åt både öster och väster! Stället har badkar (vilket var oerhört viktigt för oss), ordentlig förvaring och till och med en liten smal rabatt där jag kan odla. Jag dagdrömmer varje dag om hur vi ska möblera vår lägenhet, och jag kan knappt bärja mig!

Tänk att man kan vara så småborgerlig att man blir lycklig av bara tanken på samboliv och heminredning…