Att undvika mina egna arbetshypoteser

”Var det sexistiskt av mig att ställa den frågan?”

”Ja, kanske lite.”

Det är en konst att intervjua. Jag sätter verkligen en ära i att försöka komma så nära mina källors egna berättelser som bara är möjligt när jag skriver min reportagebok, och för det mesta går det väldigt bra.

Det går inte att fråga hur som helst och vad som helst. En gång intervjuade jag ett par som var studenter när de blev med barn. Den ena är samhällsvetare utan arbetslivserfarenhet, den andra studerar ett tekniskt ämne och har arbetslivserfarenhet. Min förförståelse för samhällsvetarens yrkesval är att man måste vara villig att flytta för att få de eftertraktade jobben. Således frågar jag samhällsvetaren hur jag tror att barn kommer påverka hennes karriärmöjligheter. Hon gör en utläggning om det, och sen fyller han på med sina egna erfarenheter.

”Men ja, nu frågade du ju inte mig. Jag vet inte om du hade tänkt att fråga mig.”

Sedan dess har jag funderat på detta. Jag är väldigt glad att han ifrågasatte mig.  Metodik är jätteviktigt i journalistik. Som man frågar får man svar.  Förtroende är mitt kapital, och det kan vara fatalt om mina källor uppfattar mig som fördomsfull.

Lärdomen av detta: låt inte dina hypoteser styra dig i ditt frågande. Även om jag förväntar mig att den ena parten kommer att uppleva ett problem borde jag ändå fråga båda parter alla frågor. Annars kan jag mycket väl gå miste om något intressant, allt på grund av en arbetshypotes som jag inte velat släppa. Jag tänkte på yrkesval, inte på kön, när jag ställde frågan bara till mamman. Det har ändå ingen betydelse. Båda parter hade något vettigt att säga. Och även om de inte hade haft det skulle ett icke-svar kunna vara intressant i sig.

Egoboost

Alltså, jag känner verkligen att det är jag samtidigt som det inte är för utlämnande! Det är helt otroligt att du greppat en sådan komplex historia på rätt sätt. Du har verkligen förstått varenda känsla!

Detta skriver en källa till mig som läste reportage-utkastet om sig själv i dag. Jante är min vän, men efter att ha fått nästan exakt samma reaktion från x antal källor känner jag att det är dags att ta åt mig. De har anförtrott mig några av sina mest intima känslor och hemligheter, och tycker jag förvaltar dem bra. Det gör mig så sjukt glad!

Jobb, dagis, springa, skriva bok.

Mycket har hänt sen sist! En sammanfattning:

1. Jag spenderade sju veckor med att jobbpendla till Karlskrona. Äta, sova, jobba, träna. Det är förvånande vad lite tid man har över när man heltidsarbetar. Jobbet var sjukt kul och jag blev nöjes- och kulturredaktionens favoritredigerare. Åtminstone så länge jag inte lyfte fram lite olyckliga citat som insinuerade att reumatiker inte kan dansa. Det resulterade nästan i en anmälning till Pressombudsmannen! (Och jag är lite stolt. Om man inte kan tänka sig att reta upp folk borde man inte vara journalist. Och vi blev faktiskt bara nästan anmälda.)

Annat lite pinsamt: jag råkade blanda ihop namnen Mursi och Mubarak. Det är inte så lätt när man jobbar under pågående revolution och Reuters/AP/TT inte behagar skriva bra bildtexter! Så har jag också gjort en väldig massa snygga och bra tidningssidor, men det är inte lika roligt att skriva om framgångar som misslyckanden!

Jobbet som redigerare är verkligen speciellt. Man kan gå och vara upprymd i flera dagar över någon detalj som man lyckades få till. En kollega pratade i veckor om en humla som hon hade frilagt i Photoshop! Här är den bästa rubben jag gjorde:

BLT Jättebra rubbeHihi.

2. I slutet av Blekingejobbet fick jag oväntat ett telefonsamtal. Det var från en konstförening i Malmö som undrade om jag inte hade lust att pr-konsulta lite för dem. De ville ha någon som var ”provokativ”, och då var förstahandsvalet mig. Och ja, jo, det vore ju kul! Det var bara ett stort problem med tajmingen: en pr-insats är mest effektiv före och i början av en konstutställning, och med de möjligheter vi hade skulle insatsen inte ge effekt förrän en vecka före slutet på utställningen. Vi gjorde i alla fall så bra vi kunde, och detta är en del av resultatet:

3. 14 månader gamla Sasha började på dagis. Vi har valt ett föräldrakooperativ, och det är ett riktigt pangställe! Det är underbart att kunna lämna sitt barn på dagis i full förströstan om att Sasha är i riktigt goda händer, har kul och utvecklas. Även för ettåringarna arbetar de med uttalad pedagogik, och det är riktigt häftigt att se allt som barnen kan göra som inte ens vi som föräldrar hade en aning om! Under inskolningen har jag kunnat se med egna ögon hur barnen har det tillsammans, och eftersom det är ett föräldrakooperativ har både jag och Mats varit där och jobbat. Det är en stor ynnest att ha såpass stor insyn i sitt barns förskola.

Sasha på dagis (1 av 1)

4. Jag har kommit i mitt livs form. Jag har bättre kondition än någonsin, är starkare, orkar mer, väger mindre. Och, sjukast av allt: jag har fått en normal ämnesomsättning. Så länge jag kan minnas har jag alltid behövt äta mer och oftare än alla andra. Men så är det inte längre!

Den sista skjutsen i min kondition fick jag i Karlskrona. Så ofta jag kunde snörade jag på mig skorna och sprang… vilse. Stan består av ett gäng öar, och jag upptäckte stället genom att följa kanterna på öarna. Så underskattar jag distansen, och vips är jag uppe i 15 kilometer! Nu räds jag inte långa träningspass längre, däremot vill jag verkligen, verkligen inte bli skadad. Här hemma har jag gått med i en löpgrupp, och jag slår fortfarande olika personliga rekord nästan varje gång jag är ute. Det är helt enkelt väldigt, väldigt kul att springa.

5. Jag har vigt hela hösten åt att jobba med boken. Det är mycket, mycket givande. För varje dag tror jag mer och mer på idén och på att jag har möjligheten att genomföra den. Fyra av planerade tolv reportage är i läsbart skick och utskickade till en antal förlag. Jag var på Bokmässan, pratade med några stycken och fick så bra respons som man kan förvänta sig. Det är sjukt mycket som måste klaffa innan man blir utgiven dock! Om två månader kommer jag ha en i princip färdig bok, och det är då som det gäller!

Veckor utan Sasha

För några månader sedan räknade vi med att jag skulle veckopendla under sommaren. Som oetablerad journalist kan jag inte välja och vraka, utan flytta ditt jobben finns. Så fick jag ett jobb två och en halv timma bort, och blev av med det igen (vilket har lärt mig att aldrig någonsin ta någonting muntligt med en chef). Så ställde jag in mig på att ströjobba i hemvården, vara föräldraledig, ta det lugnt och hjälpa till med renoveringar på svärmors gård. Det kändes faktiskt ganska skönt att inte ha kvalificerat jobb!

För att inte låta dumma chefer förstöra mitt humör satte jag äntligen igång med mitt bokprojekt! Jag har ett kapitel i presentabelt skick, ett till halvvägs igång och ett halvdussin intervjupersoner att ta itu med. Jag tror verkligen på min idé, nästan alla jag berättar om den för blir spontant intresserade, det känns helt enkelt som att jag har något bra på gång. Och så i mitten av maj får jag ett sms från en arbetsgivare. Sju veckors tidningsredigerande i Karlskrona? Intresserad?

Nej, kände jag spontant. När jag väl ställt in mig på att hänga med Sasha och skriva bok hela sommaren hade jag ingen lust att ställa om. Veckopendling var visserligen grundplanen, men jag gillar inte att behöva ställa om hela tiden. Men i mitt läge är det en dum idé att säga nej till jobb, så är det bara.

Nu ser jag typ fram emot det. Jag har kommit på att jag redan har flera vänner i Karlskrona. Redigering är kul och jag hatar Skåne på sommaren. Resten av året går det an att leva utan tillgång till träd och vattendrag, men på sommaren är det outhärdligt. Inga bad! Bara monokulturer så långt ögat kan nå! Kill me now liksom. Då är Blekinge att föredra.

Det uppenbart jobbiga är mammasamvetet. Det är klart jag vill vara med Sasha, men rent krasst har bebben inga problem med att hänga med sin pappa och farmor hela sommaren. Men en riktig mor ska faktiskt både heltidsjobba, göra karriär, jobba ideellt, vara med barnen konstant och baka tjusiga cupcakes.

Sasha 1 år -1 veckaCupcakes förresten? Nej, det blev helt vanlig vinbärstårta med facklor och ljus hos mormor och morfar i Göteborg. Födelsedagen är först den 13 juni, så på tårtan står det ”SASHA 1 år minus 1 vecka”. På självaste dagen blir det också tårta hemma hos farmor i Skåne. Jag kommer inte vara där. Jag jobbar. I Karlskrona.

Nästan hälften av alla som gör abort är redan mammor

Jag har tidigare skrivit om hur oerhört inspirerad jag blev på Grävseminariet att jobba med databasjournalistik och Excel (som inte är en databas om man ska vara noga). Så det är bara att sätta sig ner och börja gräva! Det finns massor med rolig statistik på myndigheternas hemsidor, och ännu mer att begära ut när man väl vet vad man vill ha. Men vad är det jag vill ta reda på egentligen?

För att inte tappa fokus är det bäst att börja med något som jag ändå kunde ha nytta av till boken, tänkte jag och gjorde några sökningar. Ganska snabbt fick jag fram det här intressanta sambandet:

En vanlig bild av en en som genomgår abort är att hon är ung, högstadie- eller gymnasietjej. Denna grupp står också för ungefär 17 procent av alla aborter, vilket  ju är en del. Men mer överraskande är att nästan hälften av alla som gör abort tidigare har genomgått förlossning. Ja, det är Socialstyrelsens term och kan väl i princip översättas med ”mammor”.

Ungefär en fjärdedel av de som genomför abort har ett eller två barn, alltså någon sorts ”medelsvensson-antal”. Lite drygt en tredjedel av de aborterande mödrarna har bara ett barn tidigare, medan sju procent har över fyra barn sedan innan.

Så hur kommer sig detta? Varför vill någon som har barn inte ha ett till barn? Att barn är extremt jobbiga har man ju hört ett antal gånger. Och att vara ensamstående (flerbarns-)mamma är att be om ekonomiska problem. Men det här är bara spekulation från min sida. Jag vill veta mer! Vad gömmer det sig för historier bakom statistiken? Just du kanske är en person som representeras av en av siffrorna i statistiken?

Jag vill, som ibland framgår av den här bloggen, skriva en reportagebok om oplanerad graviditet. Jag vill intervjua massor med olika människor som har en historia att berätta. Skriv till mig på oplaneradmamma[at]gmail.com.

Intervju!

Efter väldigt många om och men är det i dagarna äntligen dags för första intervjun till reportageboken! Nu finns inga försörjningsproblem, ingen flytt och inga förkylningar som kan stå i vägen för att grotta ner mig i det oerhört intressanta, men i princip outforskade ämnet oplanerad graviditet. Jag har höga förväntningar på mig själv, men det här kommer bli bra!