Barn leker som barn gör

Toys’r’us har fått uppmärksamhet för den stora nyheten att de även i år ska släppa en könsblandad julkatalog, och att konceptet sprids till de nordiska grannländerna. Tur är  väl det. Företaget hade antagligen fått väldigt mycket mer negativ uppmärksamhet om de hade gått tillbaka till könsuppdelade kataloger. Det inser de givetvis. Jag kan tänka mig att progressiva krafter inom pr-avdelningarna som själva tror på idén rent ideologiskt säljer in det till sina chefer genom ekonomiska argument. Det blir en snackis, både bland de som tycker det är en bra idé och de som inte gillar det. Företaget får goodwill och framstår som progressiva. Framför allt får de massor med mysig textreklam och stora mängder delningar i sociala medier. Genusmedvetenhet är någonting man kan tjäna pengar på. Till och med könsstereotypa leksaksreklamens flaggskepp Lego har smugit ner två rosa bitar i Sashas Duplolåda. Kanske är det en stilla reformert protest från någon långt inne i företaget?

Hur som helst. Jag kan inte för mitt liv förstå varför det här skulle vara kontroversiellt. Vad är konstigt med att ha en katalog som visar hur barn faktiskt leker? Med risk för att slå in öppna dörrar, men det finns faktiskt inget gen som säger att tjejer gillar att leka blöjbyte och killar gillar bilar. Sasha går på föräldrakooperativ, så jag har fått se rätt mycket av hur barnen leker på förskolan. Vårt dagis har ingen uttalad genuspedagogik. På småbarnsavdelningen är det ändock väldigt tydligt: det finns ingen leksak som inte alla barnen anser att de själva kan leka med. Sasha är väldigt förtjust i dockvagnen och bilarna – ja, exakt allt som har hjul. Och så vatten, och skor. Framför allt skor.

DSC_0323 DSC_1658

De lite större barnen brukar åka inomhusrutschkana. Alla tillsammans leker väldigt mycket med trolldeg och med färgglada pluppar. Utomhus är både den lilla och stora avdelningen med samtidigt. Även där tycker jag att det inte framkommer något tydligt könsmönster. Det är visserligen mer grupperingar i storgruppen, men det är ingen som avstår från att leka med vissa leksaker på grund av färg eller könskodning.

Annonser

Bebislogik

Det är kväll. Sasha och mamma ska ha lite söndagsmys i badkaret: kanske det enda stället där Sasha ständigt är nöjd och glad.
– Mmm, det stämmer! Jag älskar allt som har med vatten att göra. Pölar, bad, kranar, att suga på tvättsvampar, att spruta ner mig själv med iskallt vatten. Och lägga saker i vatten.
– Ja just det. Det senare ska det här inlägget handla om. För medan badet tappades upp lämnade jag Sasha ensam i badrummet för att diska efter middagen. Och när jag kom tillbaka igen fann jag detta:

SAMSUNGSasha hade marinerat badet med en (tom) potta, en handduk, en tvättsvamp, en vaskrensare, en nyckelknippa, några flaskor och… blöjhinken. Full med lätt överjästa blöjor. Borta vid handfatet stod lilla Sasha och tittade på mig med fullkomligt oskyldiga ögon och väntade på att jag skulle sätta på vattnet i handfatskranen.

Jag insåg snabbt att det var mitt eget fel. Barn uppträder logiskt, men inte efter samma logik som vuxna. Sasha tycker om att hjälpa till, att sortera och städa. Allt som ligger löst i badrummet hamnar som leksaker i badet som vi snart ska hoppa ner i. Då görs ingen skillnad på en tvättsvamp och en blöjhink, även om jag är imponerad över att Sasha har lyckats lyfta en hink som väger sisådär en tredjedel av den egna vikten till sin egen huvudhöjd och puttat i.

En annan sak jag har lärt mig är en blöjas fulla uppsugningskapacitet. Ibland kissar Sasha så mycket på nätterna att vi kategoriserar blöjan ”Caremablöja”. Definitionen är effektivast möjliga fyllnad, att blöjan är så full så att det vore omöjligt att kissa mer i den, samtidigt som den inte läcker och orsakar extra tvätt. Kostnadseffektivitet. Men nu när blöjorna har legat och dragit i vatten kan jag konstatera att även en Caremablöja inte är riktigt full. Det finns lite superabsorbenter i övre kanterna av blöjorna som inte tidigare utnyttjats.

Nåväl, efter lite rengöring och städning (”NEJ Sasha, du får inte leka med handduken med bajsvatten på… NEJ INTE LEKA”) blev det ändå ett bad. Med världens snällaste, gladaste, underbaraste lilla bebbe. Som skvätter vatten i ögonen på mig, skriker ”AJAJ” och skrattar. Som säger ”aaaah” och bubblar i vattnet. Som försöker hälla ut allt mitt dyra balsam. Som pratar långa, långa meningar, med intonation och konsonanter och allt, på sitt eget hemliga språk. Talare: en. Sasha älskar att prata, men svenska verkar så mainstream. Titta på gullungen! Kan man vara arg på en sån? Verkligen?

SAMSUNGSedan tar det ungefär femton sekunder från uppstigandet ur badet till att Sasha har kissat i två olika pölar på hallmattan. Men återigen, det är inte Sashas fel. Det var ju mamma som inte gav Sasha någon blöja.

Pappas privilegium är mammas tvång

Sasha gick på sitt första babysim igår. Av sju bebisar simmade två med sin pappa, båda dessa hade mamman på bassängkanten.

Sashas babysim

Detta tycker jag är en intressant bild av våra respektive föräldraskap. Pappans roll präglas av privilegier och frivillighet. Han kan välja att vara hemma nån månad eller så och blir tackad med jämställdhetsbonus och hejarop. Han kan välja att gå på jätteroliga aktiviteter med barnet. Mamman och barnet kan också ha kul, men där finns ingen anledning för mannen att komma med. Han är ju iväg och heltidsjobbar på sitt jobb medan lyxfrun bara roar sig på badhuset.

Mammans roll består av tvång: allt det som pappan inte har lust att göra är mammans uppgift och för det blir hon inte tackad. Ingen klapp på axeln, inga applåder.

Några veckor efter att jag började jobba började Sasha gråta varje gång jag kom hem. Ingen quality time här inte! Jag har läst i Maria Svelands Bitterfittan att hennes son uppvisade samma beteende under en period. Detta kopplar hon till sitt ständigt närvarande dåliga samvete gentemot barnet och jag känner igen det. När jag gick hemma kändes det helt okej att spendera några kvällar i veckan på radion eller gymmet. Inte för länge bara, de kanske har gråtfest hemma så det är bäst att inte slösa för mycket tid på att socialisera, utan vara effektiv och cykla snabbt hem.

Nu när jag jobbar vill jag fortfarande ha mina fritidsintressen, men det känns jättedåligt att först vara borta hela dagen och sedan halva kvällen. Samvetet börjar prata:”Ska inte du vara med din unge, Emma? Barnet som du säger att du älskar så mycket?” Maria Svelands tolkning är att hennes son omedevetet läste av det dåliga samvetet och tolkade det som att det var okej att utsätta morsan för lite känslomässig utpressning. Det kan ligga något i det, det kan vara rena spekulationer, men hur det än är med barnens avläsning så är det kvinnliga gnagande samvetet enormt svårt att göra sig av med.

Sedan några dagar har vi fått se nästa steg. Istället för att bli arg när jag kommer har Sasha förtvivlat börjat skrika”Mah-mah! Mah! Mah-mah-mah!” och titta på mig. När jag kommer blir Sasha lugn. Hysteriska gråtattacker har endast kunnat brytas av mig och plötsligt är det Mats som inte är tillräckligt bra. BVC-sköterskans förklaring är att Sasha har kommit på att jag inte alltid är där och därför försöker hindra mig från att gå. Mammighet och pappighet är helt naturliga faser i ett barns utveckling, men jag är faktiskt förvånad över att det hänt oss. Jag trodde att det skulle räcka med ”mappighet”, dvs. att mamma och pappa (och i viss mån farmor) är likvärdiga beskyddare mot alla läskiga främlingar.

DSC_9725

Bebis utan könspronomen

Idag fyller Sasha en månad, och tiden går bara snabbare och snabbare. Det mesta har blivit rutin, bebisens viktuppgång spränger alla kurvor trots massor med spyor och viss förvirring kring var egentligen tutten finns. Det är inte lätt att vara liten.

Uppmärksamma läsare har märkt att jag inte använder något pronomen när jag skriver om Sasha. Istället blir det en massa mer eller mindre omständiga omskrivningar med ”Sasha”, ”bebisen” och passivformer.Varför?

Kön är bland det första som vi lägger märke till hos en annan person, och om vi inte kan kategorisera någon med en millisekunds blick hakar 99,9% av oss upp sig på det. Det är så vår hjärna fungerar. Om vi inte kategoriserade varenda intryck vi fick skulle vi bli autister, oförmögna att sortera in information som viktig eller oviktig. Så långt den biologiska funktionen.

Sasha är ett ryskt smeknamn för Alexander och Alexandra, och är således könsneutralt. Det var lite av poängen när vi valde det. Jag vill, som jag skrivit så många gånger förut, att mitt barn ska växa upp till en så fri individ som möjligt. Det är omöjligt att bli helt fri, men man kan göra sitt bästa. Och en del av den här frihetssträvan är att inte placera en bebis i ett könsfack.

Innan Sasha föddes funderade jag på att inte berätta vad barnet hade för kön. Bara de viktigaste personerna (alltså de som tycker det är roligt att byta blöjor) skulle få veta. Men jag blev rädd för det sociala trycket jag trodde skulle bli följden av något sådant, så det har blivit en kompromiss. I dagligt tal använder vi det gamla vanliga könspronomenet (han/hon). Även om hen fungerar utmärkt som pronomen på ospecificerade personer känns det (ännu) inte naturligt att kalla en specifik person för hen. På Facebook  har det blivit en blandning, och här på bloggen anger jag inte Sashas kön. Okända människor på internet har inte med det att göra.

Det kan tyckas överdrivet, men tyvärr är det inte det. Precis som alla andra småbebisar har Sasha fått massor av presenter av vänner till oss, leksaker, gosedjur, kläder. De som har köpt sakerna innan bebisen är född har gett saker i alla möjliga färger och mönster. Men nästan alla presenter som är  köpta av  folk som vet könet är i stereotypa könsfärger (alltså babyrosa/babyblått, vilket är en hemlis). Det finns självklart inga dåliga färger, och vi är glada över alla presenter. Könsneutral uppfostran handlar inte om att förbjuda, utan att utöka möjligheter. Men det är ändå slående hur stor skillnaden är.

När kommer man fatta?

Sasha fyller 18 idag. Dagar alltså, inte år. Det har gått mindre än tre veckor sedan förlossningen, men ändå känns det både som att vi alltid har haft vår bebis, och som att vi inte har fattat någonting. Hela livet består i princip av fyratimmarsintervaller, Sasha är lite som en mat- och sovklocka. Det är så många självklara måsten att klara av varje dag, så varje dag känns mer som en vecka.  Man är mest glad om man får ordentlig sömn, lite mys och en rolig grimas. Jag undrar när jag ska förstå vidden av vad som egentligen har hänt. Kanske aldrig? Kanske bara i efterhand?

Så igår kände vi oss redo att få oss lite verklighet till livs. Mats mamma kom och höll Sasha sällskap så att Mats och jag kunde åka in till Malmö och träffa vänner. Vi var borta i hela sex timmar, drack folköl och pratade med vanligt folk (även om mycket stora delar av konversationen handlade om Sasha).

Jag vet att massor med folk skulle säga att det är alldeles för tidigt att ha barnvakt när barnet knappt är tre veckor. Men Sasha känner sin farmor. Varken jag eller Mats hade dåligt samvete över att ha lämnat vår bebis. Möjligen hade jag lite dåligt samvete över att jag inte hade dåligt samvete. Meta-dåligt samvete alltså. Men jag skakade av mig det ganska fort, för jag vet att Sasha hade det hur bra som helst. Och det vore rysligt tråkigt om jag, bara för att jag blev mamma, skulle sluta vara alla andra saker som jag är.

Mer om könlösa bebisar

I förra inlägget filosoferade jag om det här med att berätta eller inte berätta vår bebis’ kön. Jag har fått en del feedback på det inlägget, men inte så mycket som jag skulle vilja, så jag tänkte skriva lite mer på ämnet. Tveka inte att argumentera mot mig i detta!

För några dagar sedan tog jag med Mats på ett psykologiexperiment. Vi fick två trisslotter var för att titta på ungefär 500 ansikten och bedöma om vi sett dem tidigare i experimentet. Bilderna var från olika databaser och människorna hade olika grimaser. Vissa hade onormalt stora pannor eftersom de blivit dragna i Photoshop. Men alla 500 ansiktena var självklart manliga eller kvinnliga. Jag hade inte minsta problem att skilja könen åt, och det var alldeles självklart att göra det.

Men om vi inte genast kan kategorisera en människa blir det kortslutning i hjärnan. Den kräver att få veta i vilket fack den ska lägga alla människor den någonsin träffar på. Första gången jag var medveten om att detta hände var jag 14 år. Tänkte att jag stod över det här med kön, och blev oerhört förvånad över hur mycket det störde mig att inte kunna kategorisera en person som tjej eller kille.

Jag menar att kön är en extremt viktig kategori för oss kulturella varelser. Oavsett om vi vill det eller inte sorterar våra hjärnor automatiskt alla människor vi möter i könskategorier. Detta sker helt automatiskt i en icke-autistisk hjärna. Om hjärnan inte skulle sortera alla intryck i meningsskapande kategorier skulle enormt mycket energi gå åt till att processa alla intryck och vi skulle inte ha möjlighet att tänka några djupare tankar.

Så. Att denna kategorisering sker är ett faktum. Vad det leder till är svårare att gissa. Jag menar att denna kategorisering leder till att vi behandlar män och kvinnor olika. Som jag redan skrivit om i förra inlägget tror i princip alla människor att de behandlar pojkar och flickor lika, men det är ett väl bevisat faktum att vi inte gör det. Tonläget åker upp när vi pratar med flickor, och pojkar blir tilltalade med korta kommandon.

Det är rimligt att anta att denna skillnad i bemötande leder till skillnader i flickors och pojkars självkänsla och preferenser senare i livet. Enda sättet att undkomma detta är att undanhålla vilket kön barnet har från andra människor. Att vänligt, men bestämt berätta för alla som frågar att vi inte vill berätta könet. Att vänligt fråga om det känns jobbigt att inte veta könet på alla man möter, och fundera på var den eventuella jobbighetskänslan kommer ifrån och vad den betyder.

Det är inte bara vi som tänker i de här banorna. Svenska Dagbladet skrev redan 2009 om föräldrar som gjort valet att inte berätta. Bara de som har bytt blöja på barnet vet.  Det handlar inte om att tabuisera kön, utan att avdramatisera det.

Det är genetisk skillnad mellan pojkar och flickor. Det är genetisk skillnad mellan asiater och afrikaner och nordeuropéer också. Men ingen människa på denna sidan världskrigen menar att vi borde behandla afrikaner och nordeuropéer olika på grund av denna skillnad i DNA. Jag menar att det är samma sak med pojkar och flickor. Könet borde inte spela mer roll än ögonfärgen för hur du blir behandlad av andra människor.

Könsfälla upptäckt

Härom dagen pratade Mats och jag om vår bild av bebisen. Det finns en väldigt tydlig skillnad i våra bilder märkte vi. Jag har mycket svårt att se bortom denna sommaren, med ett bedårande hjälplöst knyte som blir förtjust över att upptäcka sina egna fingrar. Han ser framför sig en bedårande unge som går omkring och frågar filosofiskt högtstående frågor (varför är himlen blå, var kommer vi ifrån? etc.).

Tråkigt nog har vi här alltså funnit ett klassiskt könsmönster. Enligt ganska mycket bebislitteratur har pappan en idealbild av sin unge som en något äldre person att kommunicera och spela boll med, medan mamman ser något nyfött hon vill ta hand om. Detta blir än mer tydligt i mamma- och pappalitteraturen. De tidningar som riktar sig mer mot mamman (Vi Föräldrar, Föräldrar och barn, Mama) handlar stora delar om graviditet och småbebisar. Första numret av Pappa Magazine, som vi fick i ett sponsrat gratispaket, har bara en enda redaktionell bild på en unge under sex månader. Det reportaget handlar om konstbefruktning. Den finns också en reklambild på en liten bebis, men den avbildas tillsammans med sin mamma och kvinnliga äldre syskon.

Samma nummer av Pappa Magazine har Thomas Ravelli på framsidan. I reportaget av honom finns bara bilder på honom, inga på några barn. Nu är hans barn visserligen tonåriga, och det verkar på honom som att det är först nu de är intressanta i hans ögon. När barnen var små var han i tankarna på fotbollsplanen hela tiden. Alltså fick hans fru ta ”de första tio åren”. Kalla mig gammaldags, menar han, men kvinnor är bättre på att ta hand om barnen när de bara ska matas och sådär. Jag har inte tidningen här, men jag har läst dessa meningar så många gånger att jag tror de är i princip rätt citerade.

Jag kan ju lugnt säga, att de första tio åren kommer Mats och jag dela på. Tro det eller ej, men även kvinnor behöver sova, och bebisar behöver så vitt jag vet i alla fall något mer än bara mat. Kärlek och närhet, till exempel.

Mats har varit på pappaföreläsning som Region Skåne anordnar sedan femton år tillbaka. Anledningen var att man såg att separationsstatistiken för nya föräldrar var väldigt stor, och att bland de som delade på föräldraledigheten separerade betydligt färre. Föreläsarens förklaring till detta var att ett par som delar på sysslorna får bättre förståelse för varandra och kan kommunicera bättre.