Tortyr, orgasm och naturlig benamputation

Offentliganställda barnmorskor i Helsingborg får inte längre hålla på med hemförlossningar som bisyssla. Det var förstasidesnyheten i dagens Sydsvenskan. Min första reaktion? Gud vad skönt.

Varför kan man inte tillåta hemförlossning för de som verkligen vill? Valfrihet är väl bra? Ja och nej, valfrihet fungerar bäst i de fall där de som väljer har full information. Ingen som inte har fött barn kan veta om det blir tortyr eller orgasm för just dem. De kan bara lyssna på förlossninghistorier och skapa sig en förväntan. Allt tjafs om naturliga förlossningar tror jag är skadligt, för det skapar en bild av att man får den bästa ”upplevelsen” av att inte använda smärtstillande. Den som klarar sig med bara andning vinner. Alla vi andra som inte tycker om tortyr är lite mindre kvinnliga, lite sämre mammor. Att föda barn blir en sorts upplevelseturism, som om en förlossningsavdelning vore nåt himla Liseberg.

Tortyr, är inte det ett lite väl hårt ord? Nej, faktiskt inte. Påfallande många kvinnor som föder upplever smärtorna så jobbiga att de önskar att de fick dö. På andra änden av skalan upplever ganska många kvinnor orgasmkänslor under förlossningen, och vi får hoppas att det är omföderskor som vet vad de gör som begär hemförlossning.

Sydsvenskan har intervjuat just en sådan. Malmöiten Amelie Espitia Flygare födde sitt första barn ”naturligt” på BB och sitt andra barn hemma i sin lägenhet. Nu överför jag säkert bara mina egna obearbetade känslor från en hemsk förlossning, men jag tycker hennes resonemang är obehagligt. Visst, jag fattar att alla är olika, och att hon självklart menar allvar med att hon tycker det var rätt val. Precis som hon förstår andra  som inte gör samma val:

Att andra väljer att föda på sjukhus har Amelie Espitia Flygare full förståelse för.

–  Absolut. Jag hade inte tvekat att åka till sjukhuset om det hade behövts. Men det föds ju barn varenda dag, världen över, under mycket sämre förhållanden. Jag vill visa andra att det går.

Hon vill visa andra att det går? All respekt för hennes upplevelse, men om man ska erbjuda  ”naturliga” förlossningar i hemmiljö bör man också i konsekvensens namn tillåta naturlig benamputation, utan distraherande sjukhusapparatur. Kanske  det är en häftig upplevelse? Om inte annat kunde man göra det för att visa att det går.

Det är sant att nästan alla kvinnor i nästan alla tider på nästan alla platser har fött hemma utan bedövning. Det är också sant att många av dessa har överlevt. Det är klart att det går! Men graviditet och förlossning är än idag den vanligaste dödsorsaken bland fertila kvinnor, och spädbarnsdödligheten världen över är fortfarande enorm. Visst går det, men är det eftersträvansvärt?

Vem skulle någonsin vilja utsätta sig för grov, dödsångestframkallande tortyr under osäkra förhållanden? Jag är inte ens säker på att jag skulle vilja föda barn igen även om jag hade garanti på att jag skulle få full smärtlindring, och en sådan garanti är omöjlig att ge.

Nej, personligen förstår jag inte hemförlossningar. Men å andra sidan kanske det borde vara tillåtet ändå. Enligt Sydsvenskan genomförs ett hundratal hemförlossningar i Sverige varje år. Om man tillåter den ena extremen kanske man kan gå lika långt åt andra hållet? Jag tycker det vore en bra idé att erbjuda medicininducerad koma åt gravida. De sista tre månaderna av min graviditet hade jag gärna sluppit vara vid medvetande över huvud taget, så jobbigt var det. Vi är alla olika, och det vore väl inte mer än rättvist?

Annonser

Arga lappen

Nu har det skett! Jag har skrivit min första arga lapp, självklart anonym. Det kändes oerhört bra, men också lite läskigt. Jag satte nämligen upp den på tvättmaskinen bredvid den som vårt hushåll för tillfället använder, och risken att bli identifierad är någorlunda stor.

Varför gjorde jag då någonting så hemskt? Jo, för att någon granne har gjort något ännu hemskare. Vi har sju stycken tvättmaskiner, varav fyra stycken är stora och resterande enorma. Grannen i fråga har bokat två av de enorma. I den ena kör hen uppskattningsvis fyra plagg. I den andra kör hen uppskattningsvis ett plagg. ETT! Nu förstår ni väl ändå varför jag blev så upprörd?

Varken jag eller min granne har nämligen gjort ett enda dyft för att förtjäna det överflöd vi lever i. Vi råkar bara vara födda på rätt plats vid rätt tid.Jag får fullständig allergi på när andra människor håller på med sådant flagrant slöseri (samtidigt som jag givetvis är blind för mina egna tillkortakommanden). Så jag skrev en lapp och har i alla fall försökt att låta humoristisk och inte arg.

Gammal klyscha: om alla människor levde som vi i väst skulle det behövas sisådär 2-3 jordklot till. Och även om det säkert finns andra beboeliga planeter är de antagligen inte perfekt anpassade för mänskligt liv vad gäller t.ex syrehalt, gravitation eller mikrobiotisk liv. Den närmaste beboeliga planeten skulle dessutom ligga så långt bort att det skulle ta decennier att ta sig dit med den allra bästa tekniken. Och slutligen skulle det krävas så mycket naturresurser att ta sig dit att vi skulle utrota oss själva bara genom att försöka.

Ljuset i tunneln

I fredags rekommenderade barnmorskan oss att gå till specialistmödravården idag. Detta eftersom jag hade misstänkt havandeskapsförgiftning, och för att diskutera eventuell igångsättning. Av någon anledning skulle vi vara där tidigt på morgonen, så vid halv nio satt vi där och väntade. Jag har fått sova ungefär tre timmar i natt, Mats ungefär fem, så ni kan ju gissa ungefär hur pigga vi var. Jag hade gett mig fasen på att inte lämna sjukhuset utan att ha blivit lovad igångsättning. Beräknat förlossningsdatum är visserligen idag, men jag klarar inte av den psykiska tortyren längre. Bebisen måste ut, så enkelt är det.

Efter en inte särskilt lång väntan gjorde de en undersökning för att se hur barnets hjärtslag och livmoderns sammandragningar såg ut. Resultat: massor med hjärtslag, men inte någon aktivitet i livmodern över huvud taget. Jag berättade att jag inte orkade mer och ville bli igångsatt, och de var i alla fall inte helt negativa till det. Vidare tog de blodtryck, som var högt men inte direkt farligt, och blodprover. Så blev vi tillsagda att gå ner på stan i några timmar i väntan på resultaten, så vi gick och köpte sushi. Min mage har börjat ge upp, så tyvärr smakade inte ens det särskilt gott utan gjorde mest ont…

Så fick vi till slut träffa läkaren igen, och hon kunde konstatera att jag inte hade havandeskapsförgiftning. Alltså ingen igångsättning på medicinsk grund, och hur som helst ingen idag. Men Mats och jag formade enad front och var väldigt tydliga med att vi inte tänkte vänta mer. Det gav resultat! Om inte varenda bebis i Lund bestämmer sig för att födas just nu kommer jag bli igångsatt imorgon morgon! Äntligen säger jag bara. Sex timmar efter att vi hade anlänt till sjukhuset har vi fått som vi velat.

Igångsättning är tydligen mer riskabelt än ”naturlig” förlossning, men hur mycket farligare ville läkaren inte säga. ”Några procent”, menade hon. Det kan jag sannerligen leva med!

Samma gamla visa

Psykisk terror är vad barnmorskan kallar det. Denna väntan. Det känns åtminstone skönt att veta att det är ett vanligt fenomen, att det inte bara är jag som inte orkar med den. Hon gjorde i alla fall det enda hon kunde, hon svepte mina hinnor. Det gjorde någorlunda ont, men det var i alla fall någonting. Det enda som hände var att jag fick några få svaga värkar, men de var till skillnad från de jag brukar ha  periodiska, de kom inte i klump.

Under alla jobbiga perioder av smärta och illamående har jag försökt att hålla fast vid det positiva. Jag har konstant ont i ryggen, men åtminstone inga bristningar. Tyvärr fick jag det också förra veckan. Men jag har åtminstone inte havandeskapsförgiftning. Eller, igår visade det sig att jag hade tecken på det också och ska in till specialisten på måndag. Men jag bor åtminstone i ett land där mödra- och barnadödligheten är försvinnande liten. Och jag har åtminstone ingen förlossningsrädsla.

Ingen bebis synes än

Aldrig förut har jag väl varit så glad över mensvärk, och så deprimerad när den försvinner.Förvärkar kallas det, men känns som korta intensiva mensvärkar. För er som aldrig upplevt denna omistliga känsla påminner det också om att vara riktigt kass i kistan. När de kommer tänker jag att nu kanske det sätter igång, gjorde det inte lite ondare än förra gången? Men det håller inte på särskilt länge, och slutar det igen. Ingenting händer. Fruktansvärt.

Jag var helt inställd på att Neelix skulle komma typ tio dagar tidigt. Det var kanske dumt, men å andra sidan, vad skulle vara alternativet? Med en sån förjävlig graviditet var det det enda halmstrå jag kunde hålla fast vid: visserligen är det en evighet tills kroppen är min egen, men den evigheten borde vara tio dagar kortare än beräknat. Nu är det inte så. Jag har försökt varenda igångsättningstips som internet har tipsat om (eller ja, ricinolja har jag inte testat). Inget händer. Och egentligen är det ju galet, varför går jag runt och hoppas framkalla den värsta smärta jag någonsin upplevt? Låter det rimligt att önska sig att få känna känslan av att gå av på mitten och vilja dö av smärta?

Jag gör allt jag kan för att försöka vara positiv, men det är fan svårt. Det jag kan trösta mig med är att om det hade blivit förlossning i helgen hade det varit väldigt synd om Mats. Han har en odefinierad magsjuka som inte är matförgiftning och som inte är smittsam. Han har inte ont längre, men det är inte för att han blivit frisk, utan för att han bara äter nyponsoppa. En positiv sak med det är att jag har sett hur snabbt humöret påverkas av smärta, och att min nedstämdhet under våren nu framstår som hundra procent normal.

Ännu mer positivt tänkande: lilla Grodan må inte komma undan att bli blond, lång och (troligen) blåögd, men hen verkar i alla fall ha vett att undvika svenska flaggans dag som sin födelsedag.

Prometheus, i väntan på min egna förlossning

Eftersom jag själv och mina syskon är födda en till två veckor för tidigt, har jag varit helt inställd på att bebisen skulle vara ute ungefär nu. Lite dumt kanske, jag är lite besviken. Vi fördriver dagarna med vänner, fika och brädspel, så vi gör åtminstone något meningsfullt.

I fredags vaknade vi vid tvåtiden, och då jag var ledsen över att förvärkarna var falskt alarm försökte Mats pigga upp mig med att gå på bio. Bra idé! Så vi gick och såg första föreställningen på premiärdagen av Prometheus, den jättehajpade spin off-filmen till Alien från 1979. Och jag vet, de flesta skulle väl inte rekommendera en höggravid kvinna att matas med film om utomjordiska parasiter som spränger sig ut ur magen för att ta över och döda allt som kommer i dess väg. Men nu råkar jag vara science fiction-nörd och blir snarare fascinerad än skrämd av fortplantningstemat.

Filmen var väldigt bra och en besvikelse på samma gång. <spoiler alert> Det är inte särskilt trovärdigt att man skickar iväg en så påkostad expedition utan några vettiga säkerhetsprotokoll. Ingen vettig människa tycker att en utomjordisk mask är ”söt”, alla vet att den personen per definition kommer dö. Ett dussin andra idiotiska plattityder drar ner betyget. Det hade varit så enkelt att ta bort slentrianklischéerna!  Å andra sidan gjorde alla dumma detaljerna att jag, som annars är lättskrämdast i världen, inte blev rädd. Så kanske gjorde alla missarna att jag kunde njuta mer av huvudtemat: varifrån kommer vi, och vad händer när vi möter vår skapare? </spoiler alert>

Hur som helst. En bra film lämnar en med många tankar och frågor, och det har Prometheus sannerligen gjort. Tyvärr fick Mats och jag inte diskutera filmen efteråt, för vi gick på min fd. korridorare K:s kandidatkalas. Iklädd Star Trek-uniform (som jag gett henne i födelsedagspresent) välkomnade hon oss och gjorde klart att hon inte accepterade att vi knystade ett ord om filmen. Hon ville se den själv utan att få den förstörd av förhandsprat.

Istället satt jag stora delar av kvällen och lyssnade på K:s mamma när hon berättade skräckhistorier från sina egna förlossningar, samt 300 andra förlossningar hon assisterat i Västtyskland. Jag har hört om detta fenomen tidigare, att de som genomgått förlossningar mer än gärna skrämmer upp sina medsystrar, men jag har sällan träffat på det. I själva verket tycker jag det är synd, för det har en lugnande inverkan på mig. Jag anser mig vetenskapligt lagd, och ser ingen mening med att försköna verkligheten. Det är bra att veta både best – och worst case scenario! Om jag bara hade fått höra solskenshistorier och det sedan inte går så himla smidigt skulle jag anse mig förd bakom ljuset. Ett välmenande förskonande kanske bara blir fel. Så medan jag satt där och försökte sätta igång förlossningen med hjälp av enorma mängder ananas och hallonbladste (tips från internet) fick jag höra om akuta kejsarsnitt.

De enda dokumenterade effekten ananasen hade var att jag fick sockerchock. Senare läste jag, också på internet, att det bara funkar med färsk ananas. Well, tyvärr bestämmer väl livmodern alldeles själv vad den tänker göra och när. För tillfället är det väl bara att gilla läget.

Galakväll

Som ni kanske vet blev jag nominerad till två radiopriser från Radio AF, Nordens största studentradio där jag varit aktiv i några år.  Så det är klart att jag var tvungen att gå på radions årliga gala! Eftersom min kropp inte är helt att lita på fick jag den lyxigaste stolen, en kontorsstol som man både kan luta på och rulla med. Det går ju inte att lita på att min kropp tål att sitta på en vanlig stol i sådär fyra timmar.

Jag gick dit med inställningen att jag antingen skulle vinna båda priserna, eller inget av dem. Antagligen inget, det blir liksom så jobbigt om man har höga förväntningar och sedan inte vinner! Så blev det också. Årets ljudbild gick till Tesla Coil, och årets producent till Jesper Cederstrand på bilden. Båda är jättevärda sina priser, så jag är inte bitter (faktiskt). Kolla bara bilden här nedan hur glad jag är över att Jeppe fick mitt producentpris…

Gött nog höll kroppen ihop under hela middagen, men efter tio minuters eftermingel blev ländryggen ledsen. Då kom jag på att Radio AF har en TV, varifrån man kan följa omröstningen i Eurovision Song Contest! Snart var hela redaktionen full av studenter med återfunnen nationalkänsla, och det var najs att jubla över Loreen. Inte för att hon är svensk, utan för att hon faktiskt var bäst.

Därefter hade ryggen blivit lite gladare, och jag försökte mig på att dansa. Det är enormt skönt att dansa ut alla spänningar i ryggen, skita i hur det ser ut och bara följa känslan. Och känsla fick jag. Visste ni att förlossningar sätts igång med hormonet oxytocin? Det är samma hormon som utsöndras när man har det mysigt, och när man släpper loss och hamnar i flow. Livmodern reagerade alldeles tydligt på dansandet och satte igång med sammandragningar. Jag har länge tänkt att så fort Mats tentor är över, alltså imorgon, borde det funka att försöka sätta igång förlossningen med kroppseget oxytocin. Om man går två veckor över tiden får man dropp med oxytocin, men det borde gå lika bra att overloada systemet på naturligt sätt. Det här var testomgången, och det verkar onekligen funka!

Inalles var det en enormt trevlig dag! Jag har varit ovanligt aktiv och konstigt nog inte ens trött. Har suttit på uteplatsen och diskuterade meteorologiska fenomen samt kråkfåglar med en vän, gått på konsert med min gamla kör i Domkyrkan och inte fått två priser. En extra rolig grej: en av skådespelarna från Lunds studentteaters Utvandraruppsättning var på galan, och när hon fick reda på att jag skrivit denna recensionen blev hon så glad att jag fick storkramen. De har diskuterat min recension, och det är ju kul! Egentligen hade jag kunnat diskutera deras tolkning av Utvandrarna i flera timmar, helt enkelt för att den är så väl genomarbetad. Det blev inte så ikväll, men kanske någon gång i framtiden: livet är långt och Lunds studentliv litet.