Barn leker som barn gör

Toys’r’us har fått uppmärksamhet för den stora nyheten att de även i år ska släppa en könsblandad julkatalog, och att konceptet sprids till de nordiska grannländerna. Tur är  väl det. Företaget hade antagligen fått väldigt mycket mer negativ uppmärksamhet om de hade gått tillbaka till könsuppdelade kataloger. Det inser de givetvis. Jag kan tänka mig att progressiva krafter inom pr-avdelningarna som själva tror på idén rent ideologiskt säljer in det till sina chefer genom ekonomiska argument. Det blir en snackis, både bland de som tycker det är en bra idé och de som inte gillar det. Företaget får goodwill och framstår som progressiva. Framför allt får de massor med mysig textreklam och stora mängder delningar i sociala medier. Genusmedvetenhet är någonting man kan tjäna pengar på. Till och med könsstereotypa leksaksreklamens flaggskepp Lego har smugit ner två rosa bitar i Sashas Duplolåda. Kanske är det en stilla reformert protest från någon långt inne i företaget?

Hur som helst. Jag kan inte för mitt liv förstå varför det här skulle vara kontroversiellt. Vad är konstigt med att ha en katalog som visar hur barn faktiskt leker? Med risk för att slå in öppna dörrar, men det finns faktiskt inget gen som säger att tjejer gillar att leka blöjbyte och killar gillar bilar. Sasha går på föräldrakooperativ, så jag har fått se rätt mycket av hur barnen leker på förskolan. Vårt dagis har ingen uttalad genuspedagogik. På småbarnsavdelningen är det ändock väldigt tydligt: det finns ingen leksak som inte alla barnen anser att de själva kan leka med. Sasha är väldigt förtjust i dockvagnen och bilarna – ja, exakt allt som har hjul. Och så vatten, och skor. Framför allt skor.

DSC_0323 DSC_1658

De lite större barnen brukar åka inomhusrutschkana. Alla tillsammans leker väldigt mycket med trolldeg och med färgglada pluppar. Utomhus är både den lilla och stora avdelningen med samtidigt. Även där tycker jag att det inte framkommer något tydligt könsmönster. Det är visserligen mer grupperingar i storgruppen, men det är ingen som avstår från att leka med vissa leksaker på grund av färg eller könskodning.

Att undvika mina egna arbetshypoteser

”Var det sexistiskt av mig att ställa den frågan?”

”Ja, kanske lite.”

Det är en konst att intervjua. Jag sätter verkligen en ära i att försöka komma så nära mina källors egna berättelser som bara är möjligt när jag skriver min reportagebok, och för det mesta går det väldigt bra.

Det går inte att fråga hur som helst och vad som helst. En gång intervjuade jag ett par som var studenter när de blev med barn. Den ena är samhällsvetare utan arbetslivserfarenhet, den andra studerar ett tekniskt ämne och har arbetslivserfarenhet. Min förförståelse för samhällsvetarens yrkesval är att man måste vara villig att flytta för att få de eftertraktade jobben. Således frågar jag samhällsvetaren hur jag tror att barn kommer påverka hennes karriärmöjligheter. Hon gör en utläggning om det, och sen fyller han på med sina egna erfarenheter.

”Men ja, nu frågade du ju inte mig. Jag vet inte om du hade tänkt att fråga mig.”

Sedan dess har jag funderat på detta. Jag är väldigt glad att han ifrågasatte mig.  Metodik är jätteviktigt i journalistik. Som man frågar får man svar.  Förtroende är mitt kapital, och det kan vara fatalt om mina källor uppfattar mig som fördomsfull.

Lärdomen av detta: låt inte dina hypoteser styra dig i ditt frågande. Även om jag förväntar mig att den ena parten kommer att uppleva ett problem borde jag ändå fråga båda parter alla frågor. Annars kan jag mycket väl gå miste om något intressant, allt på grund av en arbetshypotes som jag inte velat släppa. Jag tänkte på yrkesval, inte på kön, när jag ställde frågan bara till mamman. Det har ändå ingen betydelse. Båda parter hade något vettigt att säga. Och även om de inte hade haft det skulle ett icke-svar kunna vara intressant i sig.

Jobb, dagis, springa, skriva bok.

Mycket har hänt sen sist! En sammanfattning:

1. Jag spenderade sju veckor med att jobbpendla till Karlskrona. Äta, sova, jobba, träna. Det är förvånande vad lite tid man har över när man heltidsarbetar. Jobbet var sjukt kul och jag blev nöjes- och kulturredaktionens favoritredigerare. Åtminstone så länge jag inte lyfte fram lite olyckliga citat som insinuerade att reumatiker inte kan dansa. Det resulterade nästan i en anmälning till Pressombudsmannen! (Och jag är lite stolt. Om man inte kan tänka sig att reta upp folk borde man inte vara journalist. Och vi blev faktiskt bara nästan anmälda.)

Annat lite pinsamt: jag råkade blanda ihop namnen Mursi och Mubarak. Det är inte så lätt när man jobbar under pågående revolution och Reuters/AP/TT inte behagar skriva bra bildtexter! Så har jag också gjort en väldig massa snygga och bra tidningssidor, men det är inte lika roligt att skriva om framgångar som misslyckanden!

Jobbet som redigerare är verkligen speciellt. Man kan gå och vara upprymd i flera dagar över någon detalj som man lyckades få till. En kollega pratade i veckor om en humla som hon hade frilagt i Photoshop! Här är den bästa rubben jag gjorde:

BLT Jättebra rubbeHihi.

2. I slutet av Blekingejobbet fick jag oväntat ett telefonsamtal. Det var från en konstförening i Malmö som undrade om jag inte hade lust att pr-konsulta lite för dem. De ville ha någon som var ”provokativ”, och då var förstahandsvalet mig. Och ja, jo, det vore ju kul! Det var bara ett stort problem med tajmingen: en pr-insats är mest effektiv före och i början av en konstutställning, och med de möjligheter vi hade skulle insatsen inte ge effekt förrän en vecka före slutet på utställningen. Vi gjorde i alla fall så bra vi kunde, och detta är en del av resultatet:

3. 14 månader gamla Sasha började på dagis. Vi har valt ett föräldrakooperativ, och det är ett riktigt pangställe! Det är underbart att kunna lämna sitt barn på dagis i full förströstan om att Sasha är i riktigt goda händer, har kul och utvecklas. Även för ettåringarna arbetar de med uttalad pedagogik, och det är riktigt häftigt att se allt som barnen kan göra som inte ens vi som föräldrar hade en aning om! Under inskolningen har jag kunnat se med egna ögon hur barnen har det tillsammans, och eftersom det är ett föräldrakooperativ har både jag och Mats varit där och jobbat. Det är en stor ynnest att ha såpass stor insyn i sitt barns förskola.

Sasha på dagis (1 av 1)

4. Jag har kommit i mitt livs form. Jag har bättre kondition än någonsin, är starkare, orkar mer, väger mindre. Och, sjukast av allt: jag har fått en normal ämnesomsättning. Så länge jag kan minnas har jag alltid behövt äta mer och oftare än alla andra. Men så är det inte längre!

Den sista skjutsen i min kondition fick jag i Karlskrona. Så ofta jag kunde snörade jag på mig skorna och sprang… vilse. Stan består av ett gäng öar, och jag upptäckte stället genom att följa kanterna på öarna. Så underskattar jag distansen, och vips är jag uppe i 15 kilometer! Nu räds jag inte långa träningspass längre, däremot vill jag verkligen, verkligen inte bli skadad. Här hemma har jag gått med i en löpgrupp, och jag slår fortfarande olika personliga rekord nästan varje gång jag är ute. Det är helt enkelt väldigt, väldigt kul att springa.

5. Jag har vigt hela hösten åt att jobba med boken. Det är mycket, mycket givande. För varje dag tror jag mer och mer på idén och på att jag har möjligheten att genomföra den. Fyra av planerade tolv reportage är i läsbart skick och utskickade till en antal förlag. Jag var på Bokmässan, pratade med några stycken och fick så bra respons som man kan förvänta sig. Det är sjukt mycket som måste klaffa innan man blir utgiven dock! Om två månader kommer jag ha en i princip färdig bok, och det är då som det gäller!

Upp som en sol, ner som en jävla pannkaka

Tänk dig att ha sprungit ett maraton. Investerat massor med tid och förlorad inkomst från ditt vanliga jobb för att kanske vinna det stora priset. Sedan lyckas du faktiskt! Du är först över mållinjen, får gratulationer, allt är klart. Du är lycklig, tänker att äntligen, äntligen ÄNTLIGEN har du foten inne. När du väl sugit tillräckligt mycket på framgångskaramellen rycks den bryskt ifrån dig. Det visade sig att mållinjen ligger femtio meter framför där den var utmärkt. I det här loppet finns inga tvåor. Antingen så vinner du, eller så är du tillbaka på ruta ett. De som flyttade på mållinjen berättar för dig hur fantastiskt bra på vad du gör, att du inte ska ge upp. Men du står där, och det enda du känner är en enda stor träningsvärk.

Detta är precis vad som just hänt mig. Jag har provjobbat för ett kvalificerat sommarjobb, ett riktigt kul arbete. Jag har hela tiden vetat att jag hade goda chanser, och efter arbetspasset gjorde cheferna det klart för mig att det inte handlade om huruvida jag fått jobbet, utan hur många veckors arbete jag får. Muntligen. Inget går att bevisa, och jag är inte dummare än att jag fattar att det bara är kontraproduktivt att försöka processa mot arbetsgivaren.

Just nu suger det mesta. Jag är glad att jag har två personer som älskar och behöver mig här hemma, och jag försöker hålla mig sysselsatt. Ikväll kommer jag få besked om ett annat jobb, och med lite flyt löser sig allt med det. Det som är så jobbigt är att hela tiden vara så extremt nära. Jag är så trött på att komma tvåa! När det bara finns svart eller vitt, av eller på, ett eller noll spelar ett ”du är jättebra på ditt jobb, kämpa vidare!” ingen som helst roll. Det är snarare närmast förolämpande.

Mitt livs kanske viktigaste möte

Nej, jag tänker inte på den festen där jag träffade Mats, eller första gången jag pratade med Ola Salo. Mötet jag nyss var på har dock potential att bli minst lika definierande för mitt framtida liv. Om tre veckor vet jag.

Det jag pratar om är min intervju för att bli redaktör för Lunds studenttidning Lundagård. Det är en ideell redaktion, men de som leder tidningen blir arvoderade motsvarande studiemedlet. Inget man blir rik av, men rikedom har heller aldrig varit något mål i mitt liv.

Under kvällen har jag blivit grillad med frågor om pressetik, journalistik, ideella organisationer och ledarskap. Inte allt har varit lätt att svara på, särskilt inte eftersom jag egentligen borde legat hemma och kurerat magont, men jag tror jag gjorde ett bra intryck.

Det märktes rätt tydligt vilka grejer jag hade tänkt mycket på och vad som inte har snurrat i mina tankar. Det kanske är bra, för vem kan brinna för exakt allt? Om man ser det positivt visar det att jag inte är någon robot.

Jag har nu alltså tre veckor av väntan, tid då jag inte kan påverka ett dugg. Frustrerande. Jag vill så gärna ha det här jobbet! Inte bara för att det verkar givande, spännande, aspeppande och… alldeles underbart. Redaktörsposten skulle ge mig två hela år då jag visste vad jag gjorde och var jag var. Det är en lyx jag inte haft på fem år. Under hela mitt vuxna liv har jag inte vetat var jag bor och vad jag gör om tre månader. Ibland har det varit befriande, men nu är det bara jobbigt. Vi fick veta redan under journalistutbildningen att man måste räkna med att få flytta runt i några år, men med barn är det inget bra alternativ. Varken bostadsmarknaden eller  dagissystemet är byggt kring en kringflackande livsstil av springvick och visstidsanställningar i Sunne eller Lycksele. Det tilltalar mig inte heller särskilt. Lokaljournalistik är visserligen mycket läst, men det är inte det jag gör bäst.

Tre veckor. Jag ska försöka att inte tänka på det. Så kan jag ta lyckan eller sorgen när den kommer.

Detta jobbsökningsformulär är väldigt, väldigt lustigt.

Jobbsökarsäsongen är i full gång, och det är lika jobbigt varje gång. Eller, kanske inte lika jobbigt. Den här gången har jag körkort, och det gör förhoppningsvis stor skillnad.

Allt försvåras en hel del av att jobbsökarsajterna fungerar… låt oss säga suboptimalt. Om en timme är det deadline för ett dussin SR-jobb, men för någon timme sedan var sajten för överbelastad. Samma sak med en annan tidning som jag sökte. Nu fungerar det tack och lov igen, så jag har en hel timme på mig! Och en del av den timmen slösar jag här… jag behöver lite omväxling helt enkelt.

Ett företag jag gärna skulle arbeta för heter Gota Media. De har ganska många tidningar i hela Götaland, och jag söker redigerarjobb. Gota media kräver generellt att de som söker har journalistutbildning, men inte nog med det:

"Du måste ha goda kunskaper i det svenska språket och om samhället"

”Du måste ha goda kunskaper i det svenska språket och om samhället”

”Du måste ha goda kunskaper i det svenska språket och om samhället”. Va? För ett journalistjobb? No shit Sherlock. Men det blir värre. Jag söker alltså jobb som redigerare, ett jobb där man sitter 40 timmar om dagen framför datorn.

"För att kopiera en text markerar du först texten, högerklickar på musen och väljer "Kopiera" (Ctrl C)."

”För att kopiera en text markerar du först texten, högerklickar på musen och väljer ”Kopiera” (Ctrl C).”

Det är kanske dumt att skratta åt en potentiell arbetsgivare på internet, men det är i all välmening. Jag lovar er, Gota Media, ni kan utan problem ta bort i alla fall texten vid det personliga brevet. Om man är kvalificerad att söka jobb hos er kan man det här. Om lektion ett i datorkunskap är ”sätt på datorn” och lektion två är ”klicka för  att markera, dubbelklicka för att öppna” är det här lektion tre.

Flaskmatningen och skulden

”Ingen information. Kränkande kommentarer. Skuldkänslor. Kvinnor som inte ammar sina spädbarn upplever ofta flera svårigheter.”

Detta läste jag i Sydsvenskan i morse. Ett helt uppslag ägnas åt att det ska bli lag på att modersmjölksersättning inte får ha gulliga bebisar på paketet och att det måste stå på att amning är bäst, ingen protest. Ett slag rakt ut i luften, det här är nämligen redan infört sedan länge.

Till texten om lagförslag kommer det obligatoriska ”caset” – en vanlig person som berörs. Mamman i artikeln berättar om hur hon blev misstänkliggjord för att hon inte helammade, både av omgivningen och av vården. En liten petitess bara: historien utspelade sig för 13 år sedan. Det är synd att hon upplevde det så då, men sedan dess har mycket hänt. Själv har jag mötts med stor respekt från amningssköterskor och BVC-personal. Redan på perinatal fick vi hjälp med ersättningsmatandet, Sasha tyckte det var tortyr att bli ammad och produktionen blev aldrig särskilt stor. Kanske hade det varit annorlunda med bemötandet om vi valt att inte amma alls istället för att flaskmata för det mesta och amma på natten.

Om vi får ett barn till så kommer vi att göra på samma sätt. Nattamning har fördelen att man blir trött av det och slipper använda muskler för att hålla i flaskan. Flaskmatning har enorma fördelar med intimitet mellan bebisen och alla närstående, samtidigt som det ger mamman stor frihet. Och man kan till och med spela fotboll samtidigt som man matar!