Boklista snodd från Underbara Clara

Jag hittade den här listan på Underbara Claras blogg och kunde inte låta bli att göra min egen version 🙂

 

Första vuxenboken jag läste och verkligen gillade: Utvandrarsviten av Vilhelm Moberg. Jag var tio och hade snöat in på musikalversionen (Kristina från Duvemåla). Tredje boken, Nybyggarna, var den första som jag läste helt själv.

Bok som förändrat mitt liv mest: Egalias döttrar av Gerd Brantenberg som jag skrivit om tidigare. Eller nej förresten, Anarkistiska minnen av Emma Goldman. Hon är en verkligt modig person och intressant person med ett fantastiskt spännande livsöde!

Bok jag tycker är överskattad: Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams. Sorry, men den är helt enkelt inte kul. Som scifi-nörd (jag har t.ex sänt Science fiction-radion på studentradion, Radio AF) är det lite pinsamt att inte ha läst den, men jag slutade på sida 100. Livet är för kort för snubbar som försöker vara roliga men inte lyckas.

Författare vars böcker jag försöker gilla men inte lyckas med: Tolkien. Samma sak med Ringarnas Herre som med liftaren, man ”borde” ha läst den, jag gör ett tappert försök men lyckas verkligen inte.

Klassiker jag hävdar att jag läst men aldrig tagit mig igenom: Jag är faktiskt rätt sanningsenlig med vad jag har läst, men vissa böcker sätter inte några spår. Jag läste 1984 av George Orwell på engelska när jag var 17. Minns att den var bra, men knappt någonting annat.

Författare vars böcker är underskattade: En tysk författare vid namn Charlotte Roche har skrivit en enormt snuskig bok. Feuchtgebiete heter den, vilket betyder Våtmarker på svenska. Berättarjaget är en tonårstjej med nämast tvångsmässig inställning till hygien, och hon avhandlar bajs, mens, hemorrojder och kroppsbehåring helt ogenerat. Uppmärksamhetshysteri och dålig kiosklitteratur säger vissa. Jag tycker den är festlig. Kanske kommer den att hyllas i efterhand, som en 2000-talets Emile Zola? Hans ”Thérèse Raquin” var oerhört vågad, närmast blasfemisk på sin tid och är fortfarande lite väl magstark för många. Vem avgör vad som blir en klassiker och vad som inte blir det?

Jobbigaste bok jag läst: Kan den ha hetat Inte som andra döttrar? Den handlar i alla fall om Sid Vicious’ (Sex Pistols) schizofrena flickvän, och är skriven att hennes mamma. Sjukt deprimerande bok. Samma sak med ”Vi barn på Bahnhof Zoo” av Christiane F.

Läser helst: Historier om kvinnor i andra länder och tider. Eftersom jag inte flyger och inte äger någon tidsmaskin blir det mitt sätt att resa. Mitt sätt att förstå andra sätt att tänka.

Önskar att jag läste mer: Ja. Men sedan jag skaffade barn, dagstidning och smartphone har det inte riktigt blivit tid över.

Bästa barnboksförfattaren: Roald Dahl och hans spännande sagor. Eva Ibbotson med sina fantastiska häxhistorier. Och Barbro Lindgren med Max-böckerna! Allra bäst är de som har ”översättning” till vuxenspråk (”vovven ramlar baljan”=hunden faller i karet).

Gillar jag inte längre som jag gillade förut: Övernaturliga saker. Egentligen har jag alltid gillat det, men jag har alldeles för livlig fantasi för att det ska bli bra.

Roligaste bok: Det finns väldigt många, så jag tar den som är minst känd. Från sydöstra Mexicos underjordiska berg är en samling texter av vår tids kanske största revolutionär, Subcommandante Marcos. Han har vigt sitt liv åt att kämpa för de fattiga jordbrukarnas rättigheter i Mexico och blandar västerländskt och ursprungsamerikanskt berättande i sina texter. Och ja, han är faktiskt rolig fast han är revolutionär.

Bok som berört mig mest: Finns sjukt många. Senast var det kanske Niceville av Kathryn Stockett om de svarta kvinnor som uppfostrat de vita barnen i amerikanska Södern, barn som så fort de växer upp går med i Ku Klux Klan och skriver apartheidlagar. Eller kanske Polstjärnesviten av Väinö Linna? Jag har nog aldrig hatat en litterär person så mycket som prostinnan när hon stjäl Jussis mark.

Recencera din senast lästa bok: Min far hade en dröm av Barack Obama. Första delen ”ursprung”, är mycket intressant och utlämnande. Om han hade haft minsta aning om att han skulle bli politiker skulle han aldrig varit så sanningsenlig. Andra och tredje delen av boken är dock bara tradiga. Nu när jag tänker efter hade första delen inte varit det minsta läsvärt om han inte skulle gått och blitt president i Amerikatt i efterhand.

Annonser

Karl-Oskar- & Kristina-tajm!

Ikväll ska jag se min sista teaterföreställning som icke-mamma. Man får passa på med kulturupplevelserna medan man kan! Nu gäller det Lunds Studentteaters uppsättning av Farnaz Arbabis manus av Utvandrarna. Gissa om jag har höga förväntningar? Den tredje boken i serien, ”Nybyggarna” av Vilhelm Moberg, var den första boken jag läste helt själv vid tio års ålder. Innan dess hade jag kärat ner mig i musikalen, Björn och Bennys ”Kristina från Duvemåla”, och efter det såg jag filmerna av Jan Troell. Jag kan historien utan och innan och den rör mig in i själen. Man skulle nästan kunna säga att figurerna i eposet känns lite som släktingar till mig. Jag berörs av deras öden som om de vore riktiga (och det är de ju också, även om figurerna är fiktiva).

Jag berörs av Karl-Oskars och Kristinas kärlek till varandra och till sina barn. Kristina som tvingas leva på ett gudsförgätet och ensamt ställe, allt för att barnen ska få det bättre. Robert som kunde ha blivit något om han bara vuxit upp i en annan tid. Ulrika, som efter att ha varit storhoran hemma i djävlanästet Sverige blir respekterad prästfru i Stillwater. Danjel och hans sekt som slipper undan religionsförtrycket i Sverige. Kristina som dör till följd av en religiös sexualnorm som förbjuder preventivmedel. Och Karl-Oskar som aldrig kommer över hennes död. Allt i de här böckerna är så enormt bra, så kan Arbabis nytolkning leva upp till detta?

Jag har sett de flesta av Lunds Studentteaters uppsättningar de senaste två åren, och de brukar göra riktigt, riktigt bra saker. Jag gillar deras approach till könsproblematiken i teatern. De flesta pjäser har nästan bara manliga roller, och de eventuella kvinnor som finns är antingen mödrar, horor  eller jungfrur. De flesta skådespelare är kvinnor, vilket gör att ett fåtal män hela tiden blir kvoterade till att spela alla intressanta och stora roller. Kvinnor i manliga biroller brukar gå bra, eftersom det inte finns något val. Det här är unket! Som alternativ finns feministpekoral i 70-talstradition, men sådant är också ganska plågsamt i längden. Det Lunds studentteater gör är att de hittar intressanta pjäser med bra kvinnlig representation, och de gör det jävligt bra!

I Farnaz Arbabis Utvandrarna är utvandrarna inte på väg från Sverige, utan till. Nytolkningen hade premiär år 2006 med Riksteatern, och jag ville se den redan då. Tyvärr blev det inte så. Så ikväll är det dags.

Maria Sveland i Lund

Nu när bebisen ännu inte tittat ut har jag mina sista dagar av oberoende. Några dagar till då jag vet att ingen kommer skrika och kräva att få mat 15 gånger per dygn. Så då är det lika bra att aktivera sig och göra något kul, som att gå och se Maria Sveland nere på universitetet när hon pratar feminism!

Om man är bekant med Maria Svelands författarskap var det inte mycket nytt som kom fram när hon pratade idag (och om man inte är bekant med författarskapet kan man köpa både Bitterfittan och Happy, Happy! för 40 spänn på din internetbokhandel). Hon pratade bland annat om hur män blir isolerade och deprimerade av skilsmässa, medan kvinnor tvärt om blomstrar. Om antifeminister, såsom ”jämställdisten” Per Ström och hans märkliga argumentering. Om hur ordet feminism har gått från att vara centralt på 90-talet till att ses som extremistiskt av många idag.

En sak som hon pratade om tyckte jag var särskilt intressant. En person i publiken frågade om det här med ”bortskämda medelklassfeminister”. En del kritik har riktats mot feminismen för att den behandlar frågor som är viktiga för medelklassen i rika länder, men inte i lika hög grad pratar om frågor som berör fattiga kvinnor och de som blir utsatta för mångdubbla förtryck. Men Maria Sveland menade att hon aldrig träffat på några feminister i utlandet som tycker så. Det ena behöver inte utesluta det andra, och det är tvärt om så att kvinnor i länder där förtrycket är värre ser det som en inspiration att se att vi i Sverige jobbar med samma frågor som de. Både kvinnor i Nord och Syd jobbar mot våld och lönediskriminering, om än på olika nivåer.

Själv har jag en bakgrund i miljö- och globala solidaritetsrörelser. Ur det perspektivet har jag ofta känt att jag är bortskämd som skriver på den här bloggen om hur ”fattig” jag är, när jag i själva verket inte är det. Jag blev inte bortgift mot min vilja när jag var 13 och har inte fött åtta barn sedan dess. Jag blir inte misshandlad av min man. Jag har faktiskt fått fyra och ett halvt års universitetsstudier subventionerad av staten. Jag har faktiskt tak över huvudet, även om det var mest tur att Mats och jag kunde få bli sambos. Jag har rätt till föräldraförsäkring, och min samlade inkomst nästa år kommer bara ligga några tiondelar under existensminimum. Den längsta tiden jag gått utan mat var i 21 timmar (det var tänkt att jag skulle klimat-fasta i ett dygn, men fixade inte det).

Ska jag ha dåligt samvete över att jag inte har det lika asdåligt som de flesta kvinnor i världen? Ja. Och nej! Jag lovar att jag är mer medveten om de globala människorättsproblemen än 99% av de som tycker mina föräldraförsäkringsproblem är ett uttryck för bortskämdhet.

Tvärtom menade Maria Sveland att den kamp vi har fört och fortfarande för här i Sverige fungerar som inspiration och vägledning för människorättskämpar i hela världen.

Se till vår egen historia! Vet ni vilka det var som var första vågens feminister i Sverige? Det var de liberala borgarkvinnorna. För hundra år sedan, medan undernärda kvinnor slet för att kunna försörja sina barn, sina alkoholiserade män och eventuellt också sig själva, gick mer välbeställda kvinnor i leden för att införa demokrati i Sverige. Socialisterna var motståndare till kvinnlig rösträtt. De ville inte ha några kvinnor i sina fackförbund. Varför skulle de vilja ha någonting sådant? Kvinnors hjärnor är inte tillräckligt utvecklade. Karl Marx såg kvinnor som ett effektivt sätt för kapitalet att dumpa lönerna. Hans lösning var att stänga ute kvinnorna helt från arbetsplatserna.

Jag tror inte det finns någon idag som skulle hävda att rösträttsrörelsen bestod av bortskämda barnrumpor som struntade helt i arbetarkvinnorna. Tvärtom stärkte de alla kvinnor och var ett stort steg för att ge alla människor i alla samhällsklasser möjligheter som aldrig tidigare varit möjliga. Kvinnans roll i dåtidens och dagens Sverige går inte att jämföra på samma dag.

Sorgligt

Det sägs att gravida kvinnor kan bli väldigt emotionella. Och jo, det ligger nära till hands att folk som får helt nya hormonbalanser också blir lite konstiga (om man nu kan räkna emotionalitet som något konstigt, borde väl snarare vara något bra att ha känslor?). Idag har jag i alla fall läst tre saker som gör mig oerhört ledsen.

1. Jag har lånat hem en bok med den beskrivande titeln ”Kvinnohistoria”. Det är oerhört intressant att läsa om (europeiska rika) kvinnors situation genom årtusendena. Det som dock berört mig mest är ett diagram över barnadödlighet. Vid början av 1800-talet i Sverige dog knappt vart femte barn innan ett års ålder. Detta i sig är ju hemskt, att tänka sig att en femtedel av alla småbarn som legat och myst i sin mammas mage har lämnat sin stackars mamma alldeles för tidigt. Men bland barn som föddes utanför äktenskapet var motsvarande siffra femtio procent. Hälften! Hälften av alla barn som inte blivit erkända av sina pappor dog, antingen på grund av vanvård, svält eller (mindre vanligt) änglamakeri. Det var inte bättre förr.

2. En annan bok jag just nu sträckläser är Zinat Pirzadehs ”Fjäril i koppel”. Boken har allt jag vill ha när jag läser skönlitteratur: kvinnligt perspektiv, ögonöppnare och historielektion. Samtidigt som man låtsas att man bara nöjesläser lär man sig någonting om andra tider och platser. Nu har jag 80 sidor kvar och vill inte läsa mer. Jag blir så oerhört ledsen över de öden som beskrivs. Människor som skadas av iransk patriarkal kultur och av Ayatollah Khomeinis revolution. Jag rekommenderar starkt att läsa den (snart kommer den ut som pocket för 42 kronor), men tror att den absolut gör sig bäst i dagsljus.

3.de två första sorgliga företeelserna hände i en annan tid på en annan plats. Det sista jag är ledsen över har precis hänt. En man i Umeå skrev för två dagar sedan en anteckning på Facebook som till skrivandes stund blivit delat 77 000 gånger. Han berättar hur han, efter att ha varit med om den stora fasan att förlora sin äldsta dotter i cancer, blivit utförsäkrad av Försäkringskassan. Trots att han redan efter ett halvår jobbar halvtid verkar de inte tycka att han parasiterar på samhällskroppen. Hur kan sånt hända?

Borrmaskinens symboliska värde

Jag skrev om skilsmässoboken Happy Happy igår, och en sak som flertalet medförfattare tog upp i sina skilsmässoskildringar är detta med att skruva upp hyllor. Att det var först efter skilsmässan som de fixade upp sina egna hyllor och skruvade ihop sina egna IKEA-möbler. Att det ligger ett stort värde i att kunna göra detta själv.

Jag kan faktiskt hantera en borrmaskin. Jag kan såga för hand och förstår grundläggande sladdläggning och montering. Visserligen är jag inte fantastiskt bra på det, men tillräckligt för att klara det själv. Och jag ser också ett enormt värde i det. En struntsak kan man tycka, men det är en struntsak med symbolvärde.

Nu, i vecka 22, kan jag utföra väldigt få bär- och byggsysslor. Det är faktiskt rätt deprimerande, att ryggen ska komma och förstöra min symboliska jämställdhet! Istället för att kånka lådor och bygga muskler har jag fått laga mat, plantera om blommor och göra saker i midjehöjd. Saker jag tycker om att göra, saker som jag i själva verket är bättre på än borrmaskiner. Men ändå. Jag vill både kunna reparera min cykel OCH kunna sy igen oönskade hål  i skrevet på mina byxor.

Boktips: Happy Happy – en bok om skilsmässa

Det kanske låter hemskt att jag, nybliven sambo och blivande morsa, läser en bok om lyckade skilsmässor. Som om jag på en freudiansk nivå vill ut ur mitt förhållande – men det kan jag lova, så är inte fallet. Jag ser inte tvåsamheten som Det Ultimata Sättet Att Leva, utan som ett sätt bland andra. Och, som jag nyss sade till Mats, nuvarnde Emma vill inte att framtida Mats ska leva i ett destruktivt förhållande.

Happy happy (red. Katarina Wennstam & Maria Sveland) är en samling korta berättelser som kända svenska kvinnor skrivit om sina egna erfarenheter av skilsmässor.  Maria Sveland är särskilt känd för sin bok ”Bitterfittan” som kom ut fyra år innan Happy happy, och där hon redan skrivit om att hon inte känner till ett enda lyckligt par. Det får självklart stå för henne. Själv tror jag som sagt att livslång tvåsamhet är något som vissa trivs med, och många andra inte trivs med. Hur som helst är det inget självändamål!

Särskilt läsvärt tycker jag att Katarina Wennstams text om den ekonomiska (o)möjligheten att skilja sig, att folk inte bara håller ihop för barnens, utan för husets skull. Och det är tröstande och inspirerande att läsa att till och med Gudrun Schyman, trots att hon struntat i giftermålskonventionen, många gånger har hamnat i en stereotyp roll som ”den goda hustrun”. Det kan alltså hända den bästa!

Oavsett var du är i dina relationer är det här en nyttig och bra bok att läsa. Och till min egen Mats kan jag bara säga detta: Jag älskar dig för mycket för att inte skilja mig från dig om det är nödvändigt.

Boktips: Att föda som en man

Jag har egentligen längtat efter barn länge. Redan i 17-årsåldern kunde jag  se på små sovande barn i bävernylonoveraller, och mitt hjärta smälte. Men det kändes fel på något sätt, ofeministiskt. Jag ska inte vilja skaffa barn tidigt, jag som är feminist.

Men det insåg jag snabbt att det var dumt tänkt. Feminismen går ut på att alla ska kunna bejakas så som de är. Om jag vill ha barn tidigt, fine. Om någon annan inte vill ha barn alls, fine. Faktum är att några av de tidigaste och viktigaste feministiska frågorna ju handla om att alla människor ska bli myndiga, få rätt att välja. Att kvinnor som blev misshandlade i sitt hem skulle ha rätt att skilja sig och ta med sig sina barn till exempel.

Det är först nu som det verkligen börjar. Det är nu som det är skarpt läge, nu som vi kan testa om de feministiska teorierna faktiskt fungerar i praktiken.

Själv tänker jag nästan inte alls på förlossningen än, men ändå tycker jag att Att föda som en man av Tove Karlsson är en av de bästa fackböckerna jag läst. Den avhandlar den svenska mödravården, både ur ett historiskt och ett internationellt perspektiv.

Sverige är till exempel ett av de i-länder som har flest sfinkterrupturer, alltså att man spricker hela vägen vid förlossning. 7-8 procent får en skada som gör en analinkontinent, alltså att man inte kan hålla sig från att fisa eller läcker bajs. Kul! Detta går att undvika mycket enkelt, men av ideologiska skäl utför många svenska sjukhus inte dessa enkla medel. (Uppdrag granskning har också gjort en mycket bra dokumentär om detta, som tyvärr inte finns i sin helhet på internet längre.)

Vad mer? Tove Karlsson menar att den svenska förlossningsvården är oerhört negativ till smärtlindring, trots att det inte finns några vetenskapliga belägg för att full smärtlindring skulle innebära större problem än ingen smärtlindring alls. I Frankrike får 70% av föderskorna epidural, i Stockholms län 58% och i Skåne där jag bor får endast tre av tio denna smärtlindring. Stora delar av förlossningsvården anser att det är bra och eftersträvansvärt att föderskor har förjävligt ont, eftersom det ”förbereder för moderskapet” och är en ”upplevelse”. Dessutom går det bevisligen att föda utan smärtlindring. Å andra sidan går det bevisligen att dra ut tänder och amputera ben utan smärtlindring också. Ska vi även erbjuda dess patientgrupper en ”naturlig operation”?

Jag tycker att ”Att föda som en man” är en enormt bra bok och rekommenderar den starkt för alla som är gravida eller funderar på att bli det. Den har förberett mig på vad jag kan förvänta mig av mödravården, och kunskap ger möjlighet för mig att kunna göra informerade val, och möjlighet att argumentera bättre om sjukvården försöker pracka på mig sin egen ideologi.