Legendarisk Electric Lucia

Vi var många som blev väldigt besvikna när årets upplaga av ElectriXmas på Inkonst hastigt och lustigt blev inställt. Det är ju en tradition, som Kalle Anka för södra Sveriges synthare. 2011 skrev jag om det i City Malmö.

City - ElectriXmas

Ersättningseventet, det lite nerbantade Electric Lucia blev ändå av, med de headlines på Babel och ett gäng till band på Deep. Det sistnämnda var jag väldigt skeptisk till, då Deep tidigare visat sig vara en riktigt, riktigt dålig konsertlokal. Dock inte denna gången! En initierad källa jag pratade med menade att den dåliga ljudkvalitén tidigare snarast berott på att man inte riktigt brytt sig. Nu, med bättre utrustning och uppenbart bättre ljudtekniker fungerade synthbaserad musik med sång alldeles ypperligt på det inre dansgolvet på Deep. (Vad förbättringen beror på var en missuppfattning från min sida. Huvudsaken är vart fall att Deep i optimala fall funkar väldigt bra som konsertlokal.)

Kvällens första band hade dock inte gjort sig på den lilla scenen. Isländska Legend har ett alldeles äkta, akustiskt trumset i sin setting, och det är det är möjligen nyckeln till en fantastisk konsert. Vilket sound! Kontrasten mellan en hårt arbetande, svettande trummis och synthkillen Halldór iklädd fårskinnskappa var lite lustig, men häftig. Den svartmålade sångaren, Krummi, påminde mig mest om en uttrycksfull Star Warskejsare där han kikade ut på oss under en blöt handduk.

Efter konserten gjorde jag en intervju med bandet för Radio AF:s synth & sånt-program Studio 101. Då fick jag bland annat veta att trummisen bara har haft fyra dagar att öva in allt, då ordinarie trummis blev sjuk. Legend gillar att ha akustiska trummor, det känns ursprungligt, som en stam-musik. (Mer av den intervjun kommer i Studio 101 i januari, men tills dess kan man kolla in intervjuer med bl.a Familjen och Das Ich här.)

Kontrasten mellan Legends akustiska trummor och headlinen VNV Nations digitala trumset kunde inte varit större. För mig gjorde det att det tog ett tag att verkligen uppskatta deras konsert. VNV Nation live låter i princip exakt likadant som på skiva. Vad är då poängen?

Men sen kommer den underbart vackra Illusion, och allt är förlåtet. Bandet kommer igång, sångaren Ronan Harris är kvick och rolig på scen. Han lElectric Luciaånar en uniformshatt med luciaglitter från en i publiken och försöker sätta den på en vakt (”oh, you’re the guard? I thought you were a raver!”). Vakten nekar, och Ronan kräver att få min mössa, en meterlång lurvig tomtemössa. Den vill inte vakten heller ha, så trummisen Mark Jackson får låna den. Den var svettig, väldigt svettig när jag fick tillbaka den (jag ska aldrig mer tvätta den här mössan!). Konserten avslutades traditionsenligt med att alla svartklädda människor i publiken sjöng Små grodorna (någon som vet får väldigt gärna berätta hur denna tradition, att VNV alltid avslutar sina Sverigespelningar med detta).

Jag anser att jag har någorlunda bra koll på VNV Nation, men trots det var de flesta av lördagens låtar okända för mig. På Faceboook-eventet har besökarna röstat fram Beloved som den bästa låten, och den var inte alls med. Ett artonårigt VNV Nation lär ha samma problem som Depeche mode på Arenan i måndags, att de helst vill spela sina nyskrivna, fräscha låtar. Men lite fan service är man nog allt tvungen att hålla sig med.

Sammanfattningsvis var det två riktigt bra konserter, fast på olika sätt. Legend var bäst musikaliskt, och VNV hade ett enormt underhållningsvärde.

Annonser

Depeche på Malmö arena

”Det hade man ju aldrig trott när Depeche mode kom, att man skulle nämna dem och Beatles i samma mening.”

Min far är musikvetare, och innan måndagens konsert frågade jag honom vad han tycker om dem. Eller, vad pappa Lasse tycker om synth är ingen hemlighet (”Jag har så svååårt för sån här musik [djup suck]”), men vad professor Lars Lilliestam tycker. I det fallet är det inget tvivel. Depeche är epokgörande.

I kväll och på fredag spelar de i Göteborg respektive Stockholm, men redan i förrgår var det Malmös tur. Då var det äntligen dags att få se ett av mina stora favoritband live för första gången. Rätt snart kom en insikt: jag är typ yngst på stället.

Det är inte första gången detta händer. ”Nostalgifesten” i april spelade musik från en tid jag inte minns och således inte kan vara nostalgisk över. (Där intervjuade jag underbara S.P.O.C.K och frågade hur det kändes att ha fans som är födda samma år som bandet grundades). Varför är så mycket bra musik gjord av (förhållandevis) gamla gubbar? Och varför är det så få unga som inser hur bra musik detta är? Är jag en medelålders man i själ och hjärta, eller är det så enkelt så att andra Depechefans i min ålder inte har råd med ett biljettpris anpassat efter en medelålders plånbok?

Tillbaka till pappa musikvetenskapsprofessor: hur kommer det sig att synthar har lägre status än gitarrer? Han menar att det ligger i en syn på att musiken redan är gjord, att det inte är live. Synthar är inte ”riktiga” instrument och man spelar inte ”på riktigt”. Det finns ingen spontanitet, du kan inte improvisera om du har ett backtrack som du bara sjunger till. Men tiderna har ändrats. Förra veckan spelade Placebo i Köpenhamn, och jag är rätt säker på att de hade backtrack. Kent har haft det länge. Stora arenashower med video till kräver ofta bra synkning. Men Depeche verkade köra stora delar av konserten fullkomligt live: flera låtar var det trummisen som tog tempot till, och mig veterligen hördes inga instrument som inte var representerade på scen.

Det måste vara ett problem för ett band som funnits i 32 år att bestämma vilka låtar som ska spelas. De turnerar med en ny skiva, Delta Machine, och eftersom den har nyhetens behag vill de givetvis spela just den. Är jag konservativ för att jag vill höra gamla hits från 80- och 90-talen? Nostalgisk till en tid jag inte ens upplevt själv? Nej, det är ett faktum att Depeche mode på gott och ont fortfarande lever på gamla meriter. Tråkigt nog inledde de med två nya låtar, och det lyfte inte för mig förrän Walking in my shoes kom som tredje låt. Med det sagt fick konserten mig att upptäcka saker med Delta Machine som jag inte sett innan.

De utan tvekan bästa inslagen var de avskalade balladerna med Martin Gore och en turnémusiker på piano. Slow från Delta Machine var rent gudomlig. But not tonight, en av de gamla 80-talslåtarna, fick nya dimensioner i ny tolkning. Allsången till densamma verkade röra bandet vid deras hjärtan. Även min gamla hatlåt Personal Jesus (blanda synth och country?! Är ni från vettet?) fick nya dimensioner för mig. A question of time fick mig oväntat att tänka på Arbetsförmedlingen (it won’t belong until you do exactly what they want you to… är det långsökt?). 1506348_10202770806655240_1484471908_o

Den visuella showen var stundtals fullkomligt surrealistisk. Bandet på en engelsk åker i olika sorters glasögon. Eldartister som det slår gnistor om. En tjej vid Berlinmuren. Den fantastiska Enjoy the silence framfördes till en video av fem nakna gymnaster ihopvikta i lådor (se bilden). Kul, men vad det har att göra med words are very unnecessary övergår mitt förstånd. Kanske är det ännu ett uttryck för den snäva kvinnobilden i Martin Gores och Dave Gahans lyrik. Men att kvinnor reduceras till små flickor, bara femton och snygga är inget som är utmärkande för Depeche, utan för större delen av industrin. Tröttsamt, men om man fäster sig för mycket vid det går det inte att lyssna på bred populärmusik över huvud taget.

Sammanfattningsvis var det fett att äntligen få se Depeche live. Även om jag saknade många låtar fann jag nytt djup på andra håll. Det är kul att se att även femtio-plussare kan hoppa runt i två timmar och simulera strippdans med mikrofonstativet, bara de slutar knarka. Kvällen avslutades för mig med en och en halv timme galendans med enbart Depechelåtar, och där fick jag mitt lystmäte av de låtar jag saknat på konserten.

Barn leker som barn gör

Toys’r’us har fått uppmärksamhet för den stora nyheten att de även i år ska släppa en könsblandad julkatalog, och att konceptet sprids till de nordiska grannländerna. Tur är  väl det. Företaget hade antagligen fått väldigt mycket mer negativ uppmärksamhet om de hade gått tillbaka till könsuppdelade kataloger. Det inser de givetvis. Jag kan tänka mig att progressiva krafter inom pr-avdelningarna som själva tror på idén rent ideologiskt säljer in det till sina chefer genom ekonomiska argument. Det blir en snackis, både bland de som tycker det är en bra idé och de som inte gillar det. Företaget får goodwill och framstår som progressiva. Framför allt får de massor med mysig textreklam och stora mängder delningar i sociala medier. Genusmedvetenhet är någonting man kan tjäna pengar på. Till och med könsstereotypa leksaksreklamens flaggskepp Lego har smugit ner två rosa bitar i Sashas Duplolåda. Kanske är det en stilla reformert protest från någon långt inne i företaget?

Hur som helst. Jag kan inte för mitt liv förstå varför det här skulle vara kontroversiellt. Vad är konstigt med att ha en katalog som visar hur barn faktiskt leker? Med risk för att slå in öppna dörrar, men det finns faktiskt inget gen som säger att tjejer gillar att leka blöjbyte och killar gillar bilar. Sasha går på föräldrakooperativ, så jag har fått se rätt mycket av hur barnen leker på förskolan. Vårt dagis har ingen uttalad genuspedagogik. På småbarnsavdelningen är det ändock väldigt tydligt: det finns ingen leksak som inte alla barnen anser att de själva kan leka med. Sasha är väldigt förtjust i dockvagnen och bilarna – ja, exakt allt som har hjul. Och så vatten, och skor. Framför allt skor.

DSC_0323 DSC_1658

De lite större barnen brukar åka inomhusrutschkana. Alla tillsammans leker väldigt mycket med trolldeg och med färgglada pluppar. Utomhus är både den lilla och stora avdelningen med samtidigt. Även där tycker jag att det inte framkommer något tydligt könsmönster. Det är visserligen mer grupperingar i storgruppen, men det är ingen som avstår från att leka med vissa leksaker på grund av färg eller könskodning.

Omvända Bechdeltestet

Ni vet Bechdeltestet?

Har denna filmen/serien 1) två namngivna kvinnor som 2) pratar med varandra 3) om något annat än en man?

Berättelsen om Pi serie killarZelda av Lina Neidestam

Man kan konstatera att filmer med ikoniska tjejkaraktärer som Terminator 2 inte klarar Bechdeltestet, hur råstark och driftig Sarah Connor (Linda Hamilton) än må vara. Den nyutkomna Gravity med sin ”starka kvinnokaraktär” Ryan Stone (Sandra Bullock) klarar inte heller Bechdeltestet, helt enkelt eftersom det bara finns två personer i hela filmen. en film kan alltså framställa kvinnor på framträdande och banbrytande sätt även utan att klara Bechdeltestet, men att det är ett faktum att nästan alla filmer handlar om män och relationer till män. Bara.

Alternativet till alla dessa filmer om män är för det mesta att inte konsumera någon bred populärkultur över huvud taget. Skittråkigt. Jag vill inte distansiera mig från samhället. Jag vill kunna tala med folk om annan kultur än obskyra hbt-indiefilmer (även om sådana också är kul!).

Då är det extra kul att hitta tv-serier som för en gångs skull fungerar åt andra hållet! Efter elva avsnitt av My little pony – Friendship is magic har det ännu inte hänt att två manliga namngivna karaktärer har pratat om någonting annat än kvinnor. My little pony-universumet är i det närmaste ett kvinnoseparatistiskt paradis, där mäns göromål inte är intressanta. De drar plogen på AppleJacks farm och skriver brev åt Twilight Sparkle, men de har ingen framträdande roll. Som regel är detta givetvis lika förkastligt som det omvända förhållandet, men som omväxling är det kul.

Igår började vi se på Orange is the new Black, och jag och Mats var oense om huruvida första avsnittet klarade omvända Bechdeltestet. Två män pratar med varandra om en spädgris, men den ena är inte namngiven i detta avsnitt utan existerar enbart som man till huvudpersonens bästis. Sasha fick tandvärk mitt i andra avsnittet, så jag kan inte säga något säkert. Men denna skildring av ett kvinnofängelse handlar också om kvinnor. Män har liknande roller som kvinnor i en ”vanlig” serie – fästman, styvfar, medföljande. Som bonus så är Captain Janeway från Star Trek: Voyager (alltså Kate Mullgrew) med, och bara det gör det ju klart sevärt!

Bechdeltestet är väldigt effektivt på många sätt. Det utvecklades först för att mäta huruvida kvinnor skildras, men kan lika gärna användas som ovan för män. Eller, för icke-vita (finns det fler än en icke-vit med namn som pratar om något annat än en vit person?). Tyvärr är resultatet för icke-vita Bechdeltestet fortfarande fullkomligt oacceptabelt och om möjligt ännu värre än för kvinno-Bechdeltestet.

Att undvika mina egna arbetshypoteser

”Var det sexistiskt av mig att ställa den frågan?”

”Ja, kanske lite.”

Det är en konst att intervjua. Jag sätter verkligen en ära i att försöka komma så nära mina källors egna berättelser som bara är möjligt när jag skriver min reportagebok, och för det mesta går det väldigt bra.

Det går inte att fråga hur som helst och vad som helst. En gång intervjuade jag ett par som var studenter när de blev med barn. Den ena är samhällsvetare utan arbetslivserfarenhet, den andra studerar ett tekniskt ämne och har arbetslivserfarenhet. Min förförståelse för samhällsvetarens yrkesval är att man måste vara villig att flytta för att få de eftertraktade jobben. Således frågar jag samhällsvetaren hur jag tror att barn kommer påverka hennes karriärmöjligheter. Hon gör en utläggning om det, och sen fyller han på med sina egna erfarenheter.

”Men ja, nu frågade du ju inte mig. Jag vet inte om du hade tänkt att fråga mig.”

Sedan dess har jag funderat på detta. Jag är väldigt glad att han ifrågasatte mig.  Metodik är jätteviktigt i journalistik. Som man frågar får man svar.  Förtroende är mitt kapital, och det kan vara fatalt om mina källor uppfattar mig som fördomsfull.

Lärdomen av detta: låt inte dina hypoteser styra dig i ditt frågande. Även om jag förväntar mig att den ena parten kommer att uppleva ett problem borde jag ändå fråga båda parter alla frågor. Annars kan jag mycket väl gå miste om något intressant, allt på grund av en arbetshypotes som jag inte velat släppa. Jag tänkte på yrkesval, inte på kön, när jag ställde frågan bara till mamman. Det har ändå ingen betydelse. Båda parter hade något vettigt att säga. Och även om de inte hade haft det skulle ett icke-svar kunna vara intressant i sig.

Jobb, dagis, springa, skriva bok.

Mycket har hänt sen sist! En sammanfattning:

1. Jag spenderade sju veckor med att jobbpendla till Karlskrona. Äta, sova, jobba, träna. Det är förvånande vad lite tid man har över när man heltidsarbetar. Jobbet var sjukt kul och jag blev nöjes- och kulturredaktionens favoritredigerare. Åtminstone så länge jag inte lyfte fram lite olyckliga citat som insinuerade att reumatiker inte kan dansa. Det resulterade nästan i en anmälning till Pressombudsmannen! (Och jag är lite stolt. Om man inte kan tänka sig att reta upp folk borde man inte vara journalist. Och vi blev faktiskt bara nästan anmälda.)

Annat lite pinsamt: jag råkade blanda ihop namnen Mursi och Mubarak. Det är inte så lätt när man jobbar under pågående revolution och Reuters/AP/TT inte behagar skriva bra bildtexter! Så har jag också gjort en väldig massa snygga och bra tidningssidor, men det är inte lika roligt att skriva om framgångar som misslyckanden!

Jobbet som redigerare är verkligen speciellt. Man kan gå och vara upprymd i flera dagar över någon detalj som man lyckades få till. En kollega pratade i veckor om en humla som hon hade frilagt i Photoshop! Här är den bästa rubben jag gjorde:

BLT Jättebra rubbeHihi.

2. I slutet av Blekingejobbet fick jag oväntat ett telefonsamtal. Det var från en konstförening i Malmö som undrade om jag inte hade lust att pr-konsulta lite för dem. De ville ha någon som var ”provokativ”, och då var förstahandsvalet mig. Och ja, jo, det vore ju kul! Det var bara ett stort problem med tajmingen: en pr-insats är mest effektiv före och i början av en konstutställning, och med de möjligheter vi hade skulle insatsen inte ge effekt förrän en vecka före slutet på utställningen. Vi gjorde i alla fall så bra vi kunde, och detta är en del av resultatet:

3. 14 månader gamla Sasha började på dagis. Vi har valt ett föräldrakooperativ, och det är ett riktigt pangställe! Det är underbart att kunna lämna sitt barn på dagis i full förströstan om att Sasha är i riktigt goda händer, har kul och utvecklas. Även för ettåringarna arbetar de med uttalad pedagogik, och det är riktigt häftigt att se allt som barnen kan göra som inte ens vi som föräldrar hade en aning om! Under inskolningen har jag kunnat se med egna ögon hur barnen har det tillsammans, och eftersom det är ett föräldrakooperativ har både jag och Mats varit där och jobbat. Det är en stor ynnest att ha såpass stor insyn i sitt barns förskola.

Sasha på dagis (1 av 1)

4. Jag har kommit i mitt livs form. Jag har bättre kondition än någonsin, är starkare, orkar mer, väger mindre. Och, sjukast av allt: jag har fått en normal ämnesomsättning. Så länge jag kan minnas har jag alltid behövt äta mer och oftare än alla andra. Men så är det inte längre!

Den sista skjutsen i min kondition fick jag i Karlskrona. Så ofta jag kunde snörade jag på mig skorna och sprang… vilse. Stan består av ett gäng öar, och jag upptäckte stället genom att följa kanterna på öarna. Så underskattar jag distansen, och vips är jag uppe i 15 kilometer! Nu räds jag inte långa träningspass längre, däremot vill jag verkligen, verkligen inte bli skadad. Här hemma har jag gått med i en löpgrupp, och jag slår fortfarande olika personliga rekord nästan varje gång jag är ute. Det är helt enkelt väldigt, väldigt kul att springa.

5. Jag har vigt hela hösten åt att jobba med boken. Det är mycket, mycket givande. För varje dag tror jag mer och mer på idén och på att jag har möjligheten att genomföra den. Fyra av planerade tolv reportage är i läsbart skick och utskickade till en antal förlag. Jag var på Bokmässan, pratade med några stycken och fick så bra respons som man kan förvänta sig. Det är sjukt mycket som måste klaffa innan man blir utgiven dock! Om två månader kommer jag ha en i princip färdig bok, och det är då som det gäller!

Upp som en sol, ner som en jävla pannkaka

Tänk dig att ha sprungit ett maraton. Investerat massor med tid och förlorad inkomst från ditt vanliga jobb för att kanske vinna det stora priset. Sedan lyckas du faktiskt! Du är först över mållinjen, får gratulationer, allt är klart. Du är lycklig, tänker att äntligen, äntligen ÄNTLIGEN har du foten inne. När du väl sugit tillräckligt mycket på framgångskaramellen rycks den bryskt ifrån dig. Det visade sig att mållinjen ligger femtio meter framför där den var utmärkt. I det här loppet finns inga tvåor. Antingen så vinner du, eller så är du tillbaka på ruta ett. De som flyttade på mållinjen berättar för dig hur fantastiskt bra på vad du gör, att du inte ska ge upp. Men du står där, och det enda du känner är en enda stor träningsvärk.

Detta är precis vad som just hänt mig. Jag har provjobbat för ett kvalificerat sommarjobb, ett riktigt kul arbete. Jag har hela tiden vetat att jag hade goda chanser, och efter arbetspasset gjorde cheferna det klart för mig att det inte handlade om huruvida jag fått jobbet, utan hur många veckors arbete jag får. Muntligen. Inget går att bevisa, och jag är inte dummare än att jag fattar att det bara är kontraproduktivt att försöka processa mot arbetsgivaren.

Just nu suger det mesta. Jag är glad att jag har två personer som älskar och behöver mig här hemma, och jag försöker hålla mig sysselsatt. Ikväll kommer jag få besked om ett annat jobb, och med lite flyt löser sig allt med det. Det som är så jobbigt är att hela tiden vara så extremt nära. Jag är så trött på att komma tvåa! När det bara finns svart eller vitt, av eller på, ett eller noll spelar ett ”du är jättebra på ditt jobb, kämpa vidare!” ingen som helst roll. Det är snarare närmast förolämpande.