Jag håller på att bli som min mamma

”Att bli som mamma” ses ofta som en oerhört negativ sak. Varför då? Varför skulle det egentligen vara negativt att bli som sin mamma? De flesta saker vi ärver av föräldrarna är onekligen positiva. Det är ingen som säger ”Oh, jag är så bra i skolan, jag håller på att bli som min mamma” eller ”mitt hår håller på att bli så tjockt och glänsande, jag håller på att bli som min mamma”.

Just nu vill jag inte värdera, men det har just gått upp för mig att vissa föräldratendenser dyker upp även hos mig.

För två veckor sedan, i min korridor, lämnade jag alltid skåpsdörrar öppna. Jag har verkligen aldrig brytt mig om någon ser min spaghetti, min sojafärs eller vinägerflaska. Däremot har föräldrarna inte varit lika nådiga. ”Så fort du kommer hem”, säger de, ”är alla skåpsdörrar öppna. Kan du inte stänga dem efter dig?”

Och jag tänker att, herregud, barnen svälter på Afrikas horn. Om det värsta som kunde hända dem var att deras dotter glömde stänga skåpsdörrarna i köket skulle de vara överlyckliga.

Så har vi nu flyttat till lägenhet. Helt plötsligt stör det mig om skåpsdörrarna i köket eller badrummet står på vid gavel. Från ingenting till ett enormt ordningssinne – på tio dagar. Inte dåligt!

De välmenande råden

Häromdagen började en kompis som jag inte hört av på ett tag chatta med mig på msn. Han gratulerade mig till graviditeten och framförde ett välmenande råd:

”Se till att inte stressa för mycket, då får barnet adhd!”

Och ja, jag vet att det bara är välmenande och att han bara vill vara snäll. Men med mina nya journalisthormoner som spökar i hjärnan röt jag ifrån. Sådana ”välmenande råd” är inte ok på väldigt många principiella plan.

1. Vad tror han att han kommer tillföra med detta råd? Jag har varit gravid i flera månader, är det så svårt att tro att jag inte redan vet detta, har läst det i femton böcker och fått råd av barnmorskor om att stressa mindre? Tror han inte att jag själv känner av mitt höga blodtryck och vet att det är farligt?

2. Tror inte han att jag skulle stressa ner om jag kunde? Men mitt liv tillåter inte det. Tack och lov har jag inte längre något heltidsarbete som jag tågbendlar två timmar om dagen till. Jag slipper också producera två radioprogram i veckan på fritiden, och har antagligen (tyvärr) ingen kör som ställer krav på mig. Däremot har jag andra, latenta stressmoment över mig. Hur ska jag få tag på nästa hyra, hur ska jag etablera mig på arbetsmarknaden? Kommer jag bli långtidsarbetslös, tjock och miserabel i min mammaroll? Sådana stressmoment är sju resor värre än att jobba för mycket. Jag skulle mycket hellre vilja leva utan dem, men nu är det tyvärr inte jag som bestämmer över min försörjning.

3. Om mitt barn får adhd, är det Inte Mammas Fel. Adhd får man av ett mycket komplicerat samspel av arv och miljö. Att någon enstaka studie möjligtvis utpekar graviditeten som en viktig anledning, lägger bara onödig skuld och skam på mamman.

Och det är det som är problemet med alla ”välmenande råd”. De tillför i de flesta fall ingenting alls, och är till för att påföra skuld och skam. Så alla välmenande, snälla människor, tänk noga efter innan ni kommer dragandes med råd!