Jobb, dagis, springa, skriva bok.

Mycket har hänt sen sist! En sammanfattning:

1. Jag spenderade sju veckor med att jobbpendla till Karlskrona. Äta, sova, jobba, träna. Det är förvånande vad lite tid man har över när man heltidsarbetar. Jobbet var sjukt kul och jag blev nöjes- och kulturredaktionens favoritredigerare. Åtminstone så länge jag inte lyfte fram lite olyckliga citat som insinuerade att reumatiker inte kan dansa. Det resulterade nästan i en anmälning till Pressombudsmannen! (Och jag är lite stolt. Om man inte kan tänka sig att reta upp folk borde man inte vara journalist. Och vi blev faktiskt bara nästan anmälda.)

Annat lite pinsamt: jag råkade blanda ihop namnen Mursi och Mubarak. Det är inte så lätt när man jobbar under pågående revolution och Reuters/AP/TT inte behagar skriva bra bildtexter! Så har jag också gjort en väldig massa snygga och bra tidningssidor, men det är inte lika roligt att skriva om framgångar som misslyckanden!

Jobbet som redigerare är verkligen speciellt. Man kan gå och vara upprymd i flera dagar över någon detalj som man lyckades få till. En kollega pratade i veckor om en humla som hon hade frilagt i Photoshop! Här är den bästa rubben jag gjorde:

BLT Jättebra rubbeHihi.

2. I slutet av Blekingejobbet fick jag oväntat ett telefonsamtal. Det var från en konstförening i Malmö som undrade om jag inte hade lust att pr-konsulta lite för dem. De ville ha någon som var ”provokativ”, och då var förstahandsvalet mig. Och ja, jo, det vore ju kul! Det var bara ett stort problem med tajmingen: en pr-insats är mest effektiv före och i början av en konstutställning, och med de möjligheter vi hade skulle insatsen inte ge effekt förrän en vecka före slutet på utställningen. Vi gjorde i alla fall så bra vi kunde, och detta är en del av resultatet:

3. 14 månader gamla Sasha började på dagis. Vi har valt ett föräldrakooperativ, och det är ett riktigt pangställe! Det är underbart att kunna lämna sitt barn på dagis i full förströstan om att Sasha är i riktigt goda händer, har kul och utvecklas. Även för ettåringarna arbetar de med uttalad pedagogik, och det är riktigt häftigt att se allt som barnen kan göra som inte ens vi som föräldrar hade en aning om! Under inskolningen har jag kunnat se med egna ögon hur barnen har det tillsammans, och eftersom det är ett föräldrakooperativ har både jag och Mats varit där och jobbat. Det är en stor ynnest att ha såpass stor insyn i sitt barns förskola.

Sasha på dagis (1 av 1)

4. Jag har kommit i mitt livs form. Jag har bättre kondition än någonsin, är starkare, orkar mer, väger mindre. Och, sjukast av allt: jag har fått en normal ämnesomsättning. Så länge jag kan minnas har jag alltid behövt äta mer och oftare än alla andra. Men så är det inte längre!

Den sista skjutsen i min kondition fick jag i Karlskrona. Så ofta jag kunde snörade jag på mig skorna och sprang… vilse. Stan består av ett gäng öar, och jag upptäckte stället genom att följa kanterna på öarna. Så underskattar jag distansen, och vips är jag uppe i 15 kilometer! Nu räds jag inte långa träningspass längre, däremot vill jag verkligen, verkligen inte bli skadad. Här hemma har jag gått med i en löpgrupp, och jag slår fortfarande olika personliga rekord nästan varje gång jag är ute. Det är helt enkelt väldigt, väldigt kul att springa.

5. Jag har vigt hela hösten åt att jobba med boken. Det är mycket, mycket givande. För varje dag tror jag mer och mer på idén och på att jag har möjligheten att genomföra den. Fyra av planerade tolv reportage är i läsbart skick och utskickade till en antal förlag. Jag var på Bokmässan, pratade med några stycken och fick så bra respons som man kan förvänta sig. Det är sjukt mycket som måste klaffa innan man blir utgiven dock! Om två månader kommer jag ha en i princip färdig bok, och det är då som det gäller!

Annonser

Nyårslöfte uppfyllt! Halvmara nästa?

För två år sedan vid den här tiden sprang jag Sankt Hans Extreme Light, ett fem kilometer långt lopp i kuperad terräng. Jag var ganska vältränad men var inte mycket av en joggare. Mest sprang jag tre varv i den helt platta Stadsparken och hem igen. Jag gjorde en tid på 32.50 och jag spydde nästan vid målgången.

För ett år sedan vid den här tiden var jag höggravid. Jag var sjukskriven och var så jävla less. Foglossning, hormondepression och all smärta och obekvämhet hade verkligen tagit ut sin rätt. Kan man inte få sova en enda natt utan halsbränna? Kunna laga mat utan att behöva vila två timmar efter den fysiska pärsen?

För ett knappt halvår sedan hade all personlig träning hos sjukgymnasten gett en del effekt. Jag orkade bära Sasha mer än korta stunder. Vi gick långa barnvagnspromenader och lyssnade på P3 Dokumentär. Ryggen var fortfarande paj, men jag testade att börja springa och det gick faktiskt bra. Bättre än innan graviditeten till och med! Ett halvårs gångträning är uppenbart det metodiska sättet att lära sig springa. Det var nu jag gjorde mitt nyårslöfte: att springa Sankt Hans Extreme, hela loppet. Inte fem kilometer som förra gången, utan dubbelt så långt och dubbelt så mycket stigning, 560 meter. Dessa mål formulerade jag:

1. Jag ska genomföra loppet och inte komma sist
2. Jag ska hamna under min egen dubbla tid från förrförra året
3. Jag ska gå i mål på under en timme
4. Jag ska slå Mats

Så hur gick det? På en timme, tio minuter och två sekunder klarade jag den första nivån. Jag kom sjunde sist med tre kvinnor och tre män bakom mig. Beroende på hur man räknar klarade jag även det fjärde målet. Mats gick visserligen i mål på drygt fem minuter kortare tid, men min procentuella förbättring från förrförra året var bättre än hans.

SAMSUNG

Loppet var faktiskt mer psykiskt utmanande än fysiskt. Jag hade mängder med krafter efter målgång, så jag är redan sugen på halvmara. Jag springer långsamt men är uthållig, så det skulle nog passa.

Jag väger fem kilo mindre än innan jag var gravid. Jag är starkare. Ryggen är fortfarande inte hundra, men jag märker att den mår super av när jag springer riktigt långt. Jag är förvissad om att den kommer läka helt. Vem hade trott det för ett år sedan? Inte jag i alla fall. Jag trodde på fullt allvar att jag skulle få bestående men, men det har jag inte.

Jo, huden under naveln är lite knöcklig. Det kan jag leva med.

Viktens vikt

Jag var magsjuk för två veckor sedan. Sasha hade spytt och vi låg till och med inne på barnakuten några timmar. Efter det kom sjukan som ett brev på posten, lyckligtvis med en dags förskjutning mellan Mats och mig. Sedan dess har jag blivit väldigt ointresserad av mat. Jag har rasat i vikt och har fått byta jobbjeans. Sasha är likadan (inte med jeansen, utan aptiten). Det enda som slinker ner är banan, avocado och välling.

Det är visserligen en angenämt problem. Skaderisken för lätta löpare är mindre, Lundaloppet är om två veckor. Det går ingen nöd på mig. Lite obehagligt är det dock att ha nedsatt aptit utan att veta varför. Vad finns det för anledningar till att få helt ny ämnesomsättning?

Vad sade jag just? Angenämt problem? Vad är det för sjukt samhälle vi lever i om plötslig viktnedgång anses som något bra, något eftersträvansvärt? Jag har hört om cancersjuka som har fått komplimanger för att de gått ner i vikt. Att vara smal är inte per definition hälsosamt. Det vet alla, men det verkar som att det inte går att betona det nog mycket.

Personliga rekord

Nu har jag äntligen en anledning att skriva om min hälsa på bloggen igen! Jag har velat undvika det eftersom jag vet att ett sunt intresse för träning snabbt kan urarta i alla möjliga kroppsnojor och ätstörningar. Men nu har jag ett mål, mitt nyårslöfte om att springa Sankt Hans Extreme i maj. Träna för att bygga upp mig inför ett högt ställt mål.

Jag håller inte koll på exakta data kring mitt springande, inte än. Jag tänker att det är bättre att göra så mycket jag orkar, och mäta i efterhand. Första gången jag sprang, förra veckan, var jag superstolt över att ha sprungit två kilometer utan avbrott. Sen blev jag sömnig och gick hela vägen hem. Dagen därpå, nyårsdagen, gjorde jag 2,4 med lite backe. Det hade jag inte väntat mig! Jag trodde att springturen från dagen innan skulle sätta sig på orken, men nej. Några dagar senare sprang jag i lätt kuperad terräng, sammanlagt fyra kilometer spring på en sexkilometerstur. Och idag, två dagar senare, sprang jag i 20 minuter oavbrutet. Jag slår konstant personliga rekord på det ena eller det andra sättet, och det är givetvis superpeppande. Jag känner mig inte skadad, får inte träningsvärk och är jämnt tränad. Innan jag var gravid tröt orken i vaderna direkt, eller i låren, fick jag ont i ryggen eller gick in i en vägg konditionsmässigt. Nu blir jag bara sömnig i ögonen efter några kilometer. Märkligt symptom! Ingen aning vad det är för något, men det kommer säkert ge med sig med tiden.

Nyårslöfte

För sju månader sedan kunde jag knappt gå. Jag vägde 105 kilo, hade konstant ont och var ett emotionellt vrak. Igår sprang jag två kilometer i ett sträck, idag 2,4. Jag kan göra 15 armhävningar utan problem och stå i plankan i 50 sekunder minst en gång om dagen. Jag har fem kilo kvar till min ursprungsvikt. Skillnaden i rygg, knä och psyke är enorm.

Nyårslöften är kul om man hittar något vettigt att lova. Som barn hade jag ett godisfritt år en gång, men sedan dess har jag inte lovat något. Det är svårt att hitta någonting som ligger på lagom nivå, något utmanande som ändå är nåbart och som jag själv kan påverka. Jag skulle kunna lova mig själv att jag ska kunna försörja mig som journalist inom ett år, men det är för mycket i det som bara bygger på ren tur. Jag kan lova mig själv att skaffa mig körkort, men det mesta pekar på att jag har ett redan i januari i år. Så varför inte göra som alla andra och sätta upp ett träningsmål? Träning är bra för löften, eftersom det finns en enkel koppling mellan in- och output. Jobbar du på, kommer du oundvikligen få resultat!

Nu lovar jag att jag ska springa S:t Hans Extreme i maj. Det är ett enmilalopp i terräng med en sammanlagd stigning av 560 meter. Typ lika illa är att det också har en sammanlagd nedförsspringning på 560 meter. För två år sedan sprang jag lightvarianten, 5 kilometer, och slutade på 32.50. Jag var inte sist! Dock var jag nära att spy efter målgången. Det här är dubbelt så långt och exponentiellt mycket jobbigare.

Jag har olika nivåer av mål, av vilken jag minst måste uppnå det första.1. Jag ska genomföra loppet och inte komma sist (Förra årens sista tider ligger runt 77 minuter)
2. Jag ska hamna under min egen dubbla tid från förrförra året (dvs under 64.40)
3. Jag ska gå i mål på under en timme
4. Jag ska slå Mats, om han ställer upp. Förrförra året sprang han 5 kilometer på 28.04, den dubbla tiden av det blir 56.08

Löftet slutar gälla om jag är infektionssjuk eller skadad i ryggen eller knäna på dagen för loppet, eller motsvarande jobbig händelse. Men det räknar jag inte med!

Äta för två

Jag hade bestämt i förväg att bebisen skulle komma idag. Men även om magen beter sig konstigt har den inte riktigt förstått vad den ska göra. Jag får helt enkelt stå ut lite till, och eftersom förlossning tydligen är att likna vid ett långdistanslopp är det bra att kolhydratuppladda. Pasta och gröt är bra uppladdning, men chokladbollar innehåller faktiskt havregryn… och det här med att stå upp i hela fem minuter för att mäta upp alla ingredienser är faktiskt lite som ett maraton för ryggen! Framför allt är kakao oxytocinhöjande, och oxytocin sätter igång förlossningar.

Mats tyckte det såg ut som att jag gjorde jättelite deg, men det var det inte. Choklad mättar rätt rejält… Vi hade inget pärlsocker, så vi rullade dem i socker, vaniljsocker, cornflakes och sirap samt i chokladsås. Namnam!

Jag var hungrig av mig redan innan jag blev gravid. Med en kroppshydda som når sex fot över marken och kroppstemperatur som ett mindre kärnkraftverk behövs mycket mat.I början av graviditeten läste jag någonstans att många kvinnor ”helt naturligt” blir sugna på mer nyttiga saker när de blir gravida. Tack och lov hittar jag inte den länken igen. Vilken jävla bullshit! Finns det någon enda kvinna i västvärlden som kan äta normalt när hon är på smällen?

Under första tredjedelen av min graviditet klarade jag inte av mat med fullkorn, eller för den delen smak. För första (och sista?) gången var vit toast med smör det godaste, och det enda jag kunde äta om kvällarna. Alla grönsaker smakade blä. Istället för mina vanliga goda asiatiska baljväxtgrytor kom en enorm aptit på sojakorv med potatismos. Falafel fick mig att spy, men köpepizza var fantastiskt. Aldrig förut har jag tyckt att margherita varit någon kulinarisk upplevelse, men då (och i viss mån fortfarande) var det fantastisk mat. Med så mycket fett är det både bra mot illamående och mättar i mer än två och en halv timme.

En anekdot som illustration: det var november, och mina korridorare hade gjort spaghetti med lins- och tomatsås. De bjöd mig, och jag tog för mig med en dubbel portion dåligt saltad pasta dränkt i olja. Mums! Men det kändes liksom fel att inte äta balanserat. Jag hade inte fått i mig några proteiner på flera dagar, och det är ju knappast hälsosamt i längden. På det enorma pastalasset lade jag så en klick linssås i storleken av en femkrona, och blandade rejält. Tyvärr förstörde den intensiva smaken av… smak… hela upplevelsen, och fem minuter senare spydde jag som en kalv.

Samtidigt som man alltså förlorar all vett och sant vad gäller mat blir man matad med goda kostråd. Ett tjusigt kostråd från en gravidsida är till exempel: Minska konsumtionen av snabbmat, halvfabrikat, mat med dåliga fetter, socker och salt, snacks, chips, kakor, konditorivaror, godis och läsk. Aha. Som om inte varenda människa redan visste att man inte ska äta sånt. Kvinnor i allmänhet har redan sådan enorm ångest för vad de äter. Det hjälper ingen att berätta att vi inte alls behöver äta för två, att godis är onyttigt och att det räcker att öka sitt kaloriintag med en halv gurkskiva om dagen.

Blivande morsor som mölar godis gör det inte för att de är dåliga människor, utan för att de testat allt annat och funnit att just godis är det enda som håller illamåendet på en rimlig nivå. Man får liksom vara glad så länge man inte får cravings för cement eller murbruk, (vilket tydligen är rätt vanligt!).

Min alldeles egna rullstol

Blocket är en fullkomligt ovärderlig hemsida för oss. En bebis och en ny lägenhet behöver faktiskt en hel del saker.

En datorstol är en sådan bra grej. Varken jag eller Mats hade plats/behov i våra korridorsrum, men en ergonomisk stol är bra att ha för en uttröttad rygg som min. Så vi lyckades hitta en sparsamt sliten stol som såldes av en person i huset mittemot för en billig penning. Tack Blocket!

Den största fördelen? Nästa gång foglossningen gör det omöjligt för mig att använda höfterna är det bara att ta bort mattorna i vardagsrummet. Voila! Kontorsstolen fungerar nu som min alldeles egna rullstol som kan bespara mig minst hälften av alla steg där hemma. Och det är verkligen guld värt att kunna ta sig till toaletten utan att dö av smärta på vägen.