Tortyr, orgasm och naturlig benamputation

Offentliganställda barnmorskor i Helsingborg får inte längre hålla på med hemförlossningar som bisyssla. Det var förstasidesnyheten i dagens Sydsvenskan. Min första reaktion? Gud vad skönt.

Varför kan man inte tillåta hemförlossning för de som verkligen vill? Valfrihet är väl bra? Ja och nej, valfrihet fungerar bäst i de fall där de som väljer har full information. Ingen som inte har fött barn kan veta om det blir tortyr eller orgasm för just dem. De kan bara lyssna på förlossninghistorier och skapa sig en förväntan. Allt tjafs om naturliga förlossningar tror jag är skadligt, för det skapar en bild av att man får den bästa ”upplevelsen” av att inte använda smärtstillande. Den som klarar sig med bara andning vinner. Alla vi andra som inte tycker om tortyr är lite mindre kvinnliga, lite sämre mammor. Att föda barn blir en sorts upplevelseturism, som om en förlossningsavdelning vore nåt himla Liseberg.

Tortyr, är inte det ett lite väl hårt ord? Nej, faktiskt inte. Påfallande många kvinnor som föder upplever smärtorna så jobbiga att de önskar att de fick dö. På andra änden av skalan upplever ganska många kvinnor orgasmkänslor under förlossningen, och vi får hoppas att det är omföderskor som vet vad de gör som begär hemförlossning.

Sydsvenskan har intervjuat just en sådan. Malmöiten Amelie Espitia Flygare födde sitt första barn ”naturligt” på BB och sitt andra barn hemma i sin lägenhet. Nu överför jag säkert bara mina egna obearbetade känslor från en hemsk förlossning, men jag tycker hennes resonemang är obehagligt. Visst, jag fattar att alla är olika, och att hon självklart menar allvar med att hon tycker det var rätt val. Precis som hon förstår andra  som inte gör samma val:

Att andra väljer att föda på sjukhus har Amelie Espitia Flygare full förståelse för.

–  Absolut. Jag hade inte tvekat att åka till sjukhuset om det hade behövts. Men det föds ju barn varenda dag, världen över, under mycket sämre förhållanden. Jag vill visa andra att det går.

Hon vill visa andra att det går? All respekt för hennes upplevelse, men om man ska erbjuda  ”naturliga” förlossningar i hemmiljö bör man också i konsekvensens namn tillåta naturlig benamputation, utan distraherande sjukhusapparatur. Kanske  det är en häftig upplevelse? Om inte annat kunde man göra det för att visa att det går.

Det är sant att nästan alla kvinnor i nästan alla tider på nästan alla platser har fött hemma utan bedövning. Det är också sant att många av dessa har överlevt. Det är klart att det går! Men graviditet och förlossning är än idag den vanligaste dödsorsaken bland fertila kvinnor, och spädbarnsdödligheten världen över är fortfarande enorm. Visst går det, men är det eftersträvansvärt?

Vem skulle någonsin vilja utsätta sig för grov, dödsångestframkallande tortyr under osäkra förhållanden? Jag är inte ens säker på att jag skulle vilja föda barn igen även om jag hade garanti på att jag skulle få full smärtlindring, och en sådan garanti är omöjlig att ge.

Nej, personligen förstår jag inte hemförlossningar. Men å andra sidan kanske det borde vara tillåtet ändå. Enligt Sydsvenskan genomförs ett hundratal hemförlossningar i Sverige varje år. Om man tillåter den ena extremen kanske man kan gå lika långt åt andra hållet? Jag tycker det vore en bra idé att erbjuda medicininducerad koma åt gravida. De sista tre månaderna av min graviditet hade jag gärna sluppit vara vid medvetande över huvud taget, så jobbigt var det. Vi är alla olika, och det vore väl inte mer än rättvist?

Annonser

Blev jag igångsatt med magsårsmedicin?

Jag har just lyssnat på någonting mycket upprörande. Kaliber i P1 sände i februari ett grävande reportage om medicinen cytotec som används vid missfall och igångsättningar av förlossning. Detta trots att det är en magsårsmedicin som inte ens är godkänd för användning på gravida. Flera röster blir intervjuade i radioprogrammet. En kvinna har skickats hem med tabletterna och därmed lämnats utan varken information eller tillsyn medan blött så mycket att hon behövt blodtransfusion. Hemskt. Jag ryser bara vid tanken. Tur att man inte har varit med om någonting sådant.

Men ungefär 20 minuter in i programmet blir det mer än bara en rysning i ryggraden. Jag tror att jag, fyra månader efter att cytotecs olämplighet tagits upp i medierna, blev igångsatt med just denna medicin. En medicin som alltså inte är godkänd för igångsättningar.

Varför tror jag att jag blivit det? Jo, tre indikationer:

1. ”Ebba” som intervjuas i Kaliber berättar om hur hennes förlossning blev en störtförlossning. Även om det inte gick till riktigt på samma sätt fick det mig ändå att bli misstänksam. Min förlossning upplevde jag som väldigt jobbig, även om (och just på grund av) att det gick så snabbt att min barnmorska berättade att hon aldrig varit med om något liknande.

2. Kaliberreportern berättar vidare att cytotectabletterna inte har rätt dos för att användas vid igångsättning, och att de därför skärs i mindre bitar. De tabletter jag fick var delade.

3. Jag frågade mitt sköterskebiträde vad det var för ämne i tabletten. Antingen svarade hon progesteron eller prostaglandin, jag minns inte exakt. Men vid en koll i läkemedelskatalogen Fass visar det sig att cytotec innehåller just prostaglandin.

Detta sammantaget tycker jag är en rätt bra indikation på att det var just cytotec jag fick. Och det enda jag fick reda på innan igångsättningen var att det är något större risker med igångsättning än med naturlig förlossning. När jag frågade hur mycket högre tyckte doktorn bara på axlarna.

Nu fick jag inga hemska fysiska men av cytotec. Jag är oerhört glad att jag över huvud taget blev beviljad igångsättning, men det betyder inte att jag tycker det är rimligt att bli matad med osäker medicin med svåra biverkningar, utan att få full information och trots att det finns alternativ.