grattis utan stor bokstav eller utropstecken

Även detta året har jag blivit äldre. Sedan några dagar tillbaka är jag ett kvartssekel gammal. Sedan några år tillbaka är det brukligt att gratta människor man känner via Facebook. Så här kan det se ut:

grattis

Man behöver inte ens gå in på någons sida för att gratta. Bara klicka till höger och få upp en dialogruta. Grammatiska regler är inte så viktigt. Om man vill vara lite fantasifull kan man skriva något generiskt om tårta eller ballonger. Det är här mitt problem kommer in. Jag tycker det är en astråkig kultur som växer fram. Jag vill inte ha några tråk-grattis! Men vad ska jag göra åt det? På samma sätt som att folk slentrianfrågar om mitt barn är pojke eller flicka gör Facebook-slentrian-grattarna bara det som de uppfattar är ”rätt” enligt allmänna seder och bruk. Att reagera negativt på det kan få någon att känna sig kränkt personligen utan att vilja se den bakomliggande strukturen som jag försökte ifrågasätta.

Ett sätt att lösa problemet är att dölja min födelsedag på Facebook. Men det är tråkigt! Då får jag knappt några påminnelser alls om bemärkelsedagen, och det är ju deppigt. Samtidigt finns risken att man ser Facebookgrattis som någon sorts tävling.

Förra året fick jag 43 grattis, i år bara 39, ALLA HATAR MIG 😥

Så vad gjorde jag? Förra året bad jag alla att posta en bild på ett djur, en växt, en svamp, amöba eller liknande. Resultatet blev typ 30 generiska grattis och 30 asintressanta bilder och länkar. Jag log från öra till öra varje gång det plingade till på wallen.

I år bad jag om länkar på temat ”FRAMTIDEN ÄR NÄRA”. Det gick sådär i början. Jag funderade ett tag på om det är asdrygt att be någon som postar ett grattis att ge mig en länk istället, men jag bestämde mig för att det i så fall är deras problem. Det är min födelsedag. Jag kan be om vad jag vill, sen är det upp till någon annan att ignorera eller uppfylla önskan. Och det slutade i massor med fina videos och bilder. 50-talsfuturism (underbart!) Hamlet på klingon, manliga preventivmedel, grafiska romaner och tidsresenärer vid Cern är några av de grejer som lyste upp min dag! Jag avslutar med en underbar video som min syster skickade mig:

Vill ni ha det som i Saudiarabien?

Uppdrag gransknings trailer för morgondagens program har spritt sig över internet som en löpeld. 12 offentliga kvinnor läser upp citat ur hat- och hotbrev de fått. Om man ska tro Åsa Linderborgs berättelse från i december är det inte de grövsta citaten som valts ut i klippet.

Det här är alltså en realitet. Som journalist eller debattör riskerar du din egen och din familjs säkerhet och mentala hälsa. Om du dessutom har fräckheten att vara född kvinna är riskerna större och hoten grövre. Detta är något som vi vetat om länge, något som jag vetat om länge. Ändå aspirerar jag på att bli som de. Galet? Egentligen. Men alternativet är ännu värre. För inte ens galningar på Flashback och Avpixlat kan väl tycka att en offentlighet kliniskt fri från kvinnor är en bra idé? Är det inte dessa män som säger sig vara för extrem yttrandefrihet? Eller det kanske bara gällde dem själva.

Så vad göra med dessa kvinnohatare? För 20 år sedan hade Expressen en bra löpsedel, med lite modifiering funkar den även idag.

Kör ut dem!Så tycker svenska folket om män och näthatare

Kör ut dem!
Så tycker svenska folket om män och näthatare

Kör ut dem, männen! De är en jättestor kostnad för vårt samhälle. De ska ha extra hög lön på grund av sitt kön. Bara en sån sak! Nästan alla som sitter i fängelse är män, nästan alla våldtäktsmän, hustrumisshandlare och manliga näthatare är män. Dessutom har alla män som någonsin levat börjat sitt liv som en parasit på sin mors kropp. De har kostat hundratusentals skattekronor för sina stackars föräldrar. Återgäldar de den tjänsten? Nej! Otacksamma är vad de är.

Jag tycker att om män ska få leva här i Sverige måste de i alla fall lära sig vår kultur. Det där näthateriet får de hålla på med någon annanstans, inom sin egen grupp. Deras kultur har rätt att finnas, bara inte här. Allra helst kan de upphöra med det och integrera sig i majoritetssamhället. Kanske gå en trevlig keramikkurs på ABF och lära sig prata ordentlig svenska, fri från könsord och mordhot.

Visst, det finns män som sköter sig också. Många män varken våldtar, misshandlar eller näthatar och kan brodera ganska fina korsstygn. Men om man inte klarar av att assimilera sig här finns det faktiskt mansseparatistiska samhällen som passar bättre. Jag har hört att Saudiarabien gillar män, åk dit och se hur de har det!

Den typiske våldtäktsmannen

De vanligaste namnen på åtalade våldtäktsmän är Andreas, Mikael och Daniel. Det kan vi få reda på i en mycket intressant bloggpost från några som kallar sig Researchgruppen. De har digitalt gått igenom alla namn på åtalade i domar med ordet våldtäkt i, både åtalade som friats och som fällts. På detta sätt vill de slå hål på fördomen om att invandrare är våldtäktsmän, en fördom som mer än gärna tas för sanning av vissa grupper i samhället. I de genomgångna sexualbrottsdomarna är det typiskt svenska mansnamn som dominerar, medan ”invandrarnamn” förekommer väldigt sällan.

”Men de har stavat Mohammed på flera sätt!” kanske du invänder. Ja, men de har också stavar Kristoffer på många sätt, trots detta ”vinner” Kristoffer matchen. Det är en helt annan sak som fångar mitt intresse i den här bilden. Kan du se? Utåt kanterna förekommer namn som Sanna, Malin, Erica och Linnea. Kvinnonamn. Vad beror det på?

Våldtäktsnamn enligt @ResearchgruppenJag kan tänka mig några olika förklaringar:
1. Det är fel på programmet som genererat bilden. Inte helt otroligt, det kanske har råkat läsa in några målsägande eller försvarsadvokater.
2. Det handlar om något annat än våldtäkt. I bilden är 1500 domar inlästa som av någon anledning har med ordet ”våldtäkt” någonstans i texten. Då kan Angelika, Isa och Sofie vara åtalade för något helt annat, till exempel för att ha misshandlat någon som hotat att våldta deras kompis.
3. Annika, Lena och deras kvinnliga vänner kanske faktiskt är åtalade för våldtäkt.

Antagligen stämmer alla tre förklaringarna till viss del, men själv hoppas jag på förklaring nummer 3. Varför då? Jo, jag är av den fasta övertygelsen att våldtäkt inte är något som bara män ägnar sig åt. Även en kvinna kan använda sig av en annan persons hjälplösa tillstånd, och män kan få stånd även utan att vilja ha sex. Om det är så att kvinnor kan våldta även i juridisk mening menar jag att samhället tagit ett stort steg i positiv riktning. För det är först när vi erkänner att män inte är sexuella djur, oförmögna att säga nej eller hejda sig, som vi kan få ett slut på våldtäkterna. Först när vi inser att män både kan säga ja och nej till sex och skilja mellan rätt och fel har vi nått dit. Och i det paketet ingår att alla kön kan åtala och åtalas för sexuella brott.

PS: apropå våldtäkter, Radio AF:s fina program I Vaginan börjar sändas ikväll klockan 18. Om du lyssnar då kan du få höra en krönika, signerad av mig, just om synen på våldtäktsmän.

Trafikverket, inte min favoritmyndighet

62 av 65 rätt. Teoriprovet för körkortet gick som en dans och på tisdag ska jag köra upp. Eller, jag ska köra upp om Trafikverket sköter sig. Tanken är ju att svenska myndigheter ska vara till för och tjäna medborgarna, men det är inte alltid så det fungerar.

Precis i dagarna kommer det nya regler för utfärdande av körkort, och nu måste man ha blivit fotad av Trafikverket innan man har rätt att köra upp. I Lund har de ett obemannat kontor vilket innebär att enda möjligheten att skaffa fotot är i samband med provet, när det finns personal. Men om fotoautomaten är ur funktion? Inte deras problem. Fotot måste man fixa ändå, men trots att det är Trafikverkets fel att det inte går att fotas är det inte Trafikverkets skyldighet att lösa problemet. En smidig lösning hade t.ex varit att ge dispens till direkt efter uppkörningen. Eftersom reglerna börjar gälla precis nu skulle man kunna förvänta sig en del barnsjukdomar i systemet och försöka vara lite smidig i övergången.

Det finns förstås lösningar. Jag har två val: antingen så tar jag mig in till det bemannade kontoret i Malmö under kontorstid och blir fotad. Eller så tar jag mig ut till kontoret i Lund en extra gång. Hurra! Jag kan alltså välja mellan att betala för bussen till grannstaden eller att ta en extra cykeltur i vinterväglag, motvind och minusgrader till andra sidan stan. Det är görbart, men inte direkt något jag ser fram emot. Jag tänkte mig välja det senare alternativet och få lite extra motion. ”Det gör gott i Lundbäcksbackarna”, som min Vasaloppsåkande mor brukar säga.

Jag tänkte alltså åka till Lundakontoret på morgonen på tisdag, för då finns det folk där som kan hjälpa till. Eller, kanske i allafall. Den första personen jag pratade med menade att det absolut inte gick att fotas någon annan gång än innan sitt eget teoriprov. Den andra personen sade också att det var helt omöjligt. Den tredje, hon som godkände mig igår, sade att det skulle gå bra på tisdag morgon, eftersom kontoret är stängt idag och på måndag. Det var hon tydligen mycket tydlig med när vi pratade om det igår.

Fotoautomaten fungerar visserligen inte än, men hon intygade att den helt säkert fungerar på tisdag, eftersom den måste det.

Det hela känns väldigt osäkert och oprofessionellt. Det jag vänder mig mot allra mest är arrogansen och oflexibiliteten. Vad tror de egentligen att medborgarna gör under kontorstid på vardagar? Det förväntas att alla ska arbeta i dagens samhälle, men ändå måste man vara arbetslös för att kunna lösa ett problem som myndigheten själv är skyldig till.

Den jävla körkortsteorin

Om allt går som det ska har jag körkort inom en vecka. Inte så mycket för att jag själv känner behov av att lägga tiotusentals kronor på att putta mänskligheten ytterligare en litet steg mot den totala katastrofen, utan för att jag utan körkort kan se i stjärnorna efter ett jobb. Tyvärr är jag tvungen att använda Sveriges Trafikskolors Riksförbunds teorimaterial, och det är en utmaning i sig.

Jag har läst körkortsboken från pärm till pärm tre gånger. Den är inte direkt gjord för studievana människor, för att uttrycka det milt. Boken är till stora delar mycket bra, men annat är rena haveriet! Den förolämpar inte bara min intelligens, utan med all säkerhet många studieovanas också. I pedagogikens namn slår de knut på sig själva. Ibland  hittar de på helt nya, ”enklare” begrepp som i själva verket gör det svårare att förstå. Samtidigt vägrar de använda vedertagna förenklingar. Vad sjutton menas med ”ljudsignal”? Kan de inte bara skriva ”tutan” så att folk förstår? Samma sak med ”körriktningsvisare”, ”cirkulationsplats” och ”ljussignal” som på vanlig svenska heter ”blinkers”, ”rondell” respektive ”ljustuta”.

Ett litet test för bilförare som inte har Körkortsbokens hittepå-språk färskt: vad är det för skylt jag beskriver?

”På grund av tyngdlagen kan det vara svårt att stanna bilen”.

Ja? Det är det väl alltid? Menar de att tyngdlagen inte alltid påverkar bilen? Utan tyngdlagen skulle alla bilar sväva fram. Jag tycker det vore lättare att skriva ”Varning för brant nerförsbacke”, tycker inte du det?

I vissa kapitel finns rena faktafel.  I skolan har många fått lära sig att om man testar marijuana en gång så dör man snart av heroinöverdos på en toalett. Eftersom de flesta ungdomar känner någon som  testat marijuana och hittills inte dött, tror de inte på resten av informationen som de fått heller. Min poäng: det är viktigt att prata om drogers farlighet, men de är tillräckligt farliga utan att man hittar på. I Körkortsboken (sid 214-215) står det att marijuana i första hand är en hallucinogen, och att man ofrånkomligen dör av att köra bil drogpåverkad. Behöver jag påpeka att det är överdrifter?

Det största problemet är teoriprovet självt. Instuderingsfrågorna på internet är ofta oseriöst lätta (”En pensionär går över gatan, ska du sakta in och släppa förbi eller meja ner henne som i Grand Theft Auto?” Inte riktigt så illa, men den tonen).  Ibland har de flera rätta svar men ett av svaren är mest rätt (Hur undviker du vattenplaning? Låg fart eller däck med ordentligt mönsterdjup?). Vissa frågor är helt kontextbaserade men utan att man får veta vilken  specifik situation de tänker på (”Vid vilken temperatur är risken för halka störst?” Tja, det beror på om det är saltat eller ej). Andra frågor har inte ens svar någonstans i boken. När under en regnskur är risken för vattenplaning störst, i början, mitten eller slutet? Det är onekligen bra att veta, men det står ingenstans i materialet!

I Körkortbokens inledning står det om vikten av djupinlärning. Att man inte ska lära sig för provet, utan för livet. Till stor del fungerar körkortsteorin enligt den principen, men alldeles för mycket handlar om att inte förstå, inte ifrågasätta, ja, ren korvstoppning. Om du bara undviker alla svarsalternativ som innehåller orden ”jag har företräde” så har du klarat halva provet.

Föräldrar är inte alls tråkiga!

Den utomordentliga tidningen Ottar (uppkallad efter min stora idol Elise Ottesen-Jensen, grundaren av RFSU) har i dagarna publicerat en artikel som fått stor spridning. Frilansaren Tomas Hemstad funderar över barnlösa och föräldrar, hur familje-enheter sluts och hur alla hans vänner nu för tiden är barnlösa. Acceptansen för att barnfrihet kan vara ett val har blivit större, men han menar att barnlöshet fortfarande har en stereotyp aura av själviskhet och omogenhet över sig.

Jo, Hemstad har rätt i att det finns en sådan stereotyp. Men jag vill hävda att den motsatta stereotypen är lika utbredd: att föräldrar är tråkiga.

Jag har också hört historierna om föräldrarna som inte dammsuger när bebisen är hemma i en missriktad omsorg om att hen inte får störas. Föräldrar som inte låter någon annan passa ens ungar av nån överbeskyddande orsak.  Och det är klart, om man har en sån inställning till sitt barn är det klart att man blir tråkig. Men jag har då verkligen inte blivit tråkig. Det går utmärkt att spela brädspel till klockan 4 med eller utan barn. Umgås med vänner på promenad eller över en fika är inte heller nåt problem. Har man dessutom turen att ha t.ex farmor och farfar i den lokala barn-intresseföreningen går det faktiskt att dansa till klockan åtta på morgonen också, om än inte på en onsdag. Men om att dansa till klockan åtta på morgonen är ett kriterium för att vara otråkig är det inte barnen som är problemet, utan förvärvsarbete.

Jag kan se fler exempel på begränsande kulturella stereotyper i artikeln. Vad är egentligen en barnlös livsstil enligt artikeln? Hemstad lyfter Berlin som ett ställe som (ännu) inte är kidnappat av barnfamiljer. Där förde jag själv en ryggradslös tillvaro under ett år för några år sedan, men jag tyckte inte deras festkultur var kul. Jag får ont i huvudet av tobaksrök. Ogillar jazztobak. Har tinnitus. Mår kass av att vända dygnet. Har inte förstått tjusningen med att fyllespy i en papperskorg. Så jag får nog erkänna mig skyldig. Jag har aldrig någonsin varit stereotypt rolig.

Ärligt, Skånetrafiken

Skånetrafiken, jag har ett tips. Vore det inte bra att ha ett biljettsystem med handskrivna kvitton? Helst skulle jag vilja att man endast kunde betala med gamla hederliga riksdaler.

Det där var ironi, så ni vet. Anledningen till dagens utbrott är min vanmaktskänsla inför denna allmännytta. Vanmakt. Jag har ingen möjlighet att välja bort Skånetrafiken, och jag upplever att de ställer sig fullkomligt likgiltiga inför kritik. Det är jobbigt att stå i beroendeställning till en institution som borde vara min vän, men som aldrig lyssnar på vad vi hundratusentals resenärer har för feedback.

Jag sitter vid Lunds central och väntar på tåget. Jag hade hunnit med tåget en timme tidigare om det inte vore för att Skånetrafiken inte lät mig köpa biljett. Hela fyra försök att köpa biljett gick om intet.

Biljetten hela vägen vägen kostar 248 kronor och kan köpas med rabattkort. Innan jag åkte hemifrån såg jag att jag inte hade nog med pengar på kortet. Ajdå. I Göteborg kan man överträssera kortet och betala när man laddar det igen. Så inte här.

Då tänkte jag ladda kortet via internet, men se det går inte heller. När jag köper kontantkort via internet tar det ungefär tio sekunder att få laddningen. På Skånetrafiken tar det ”upp till ett dygn”.

Jag kan inte heller ladda och köpa på stadsbussen eller tåget. På regionbussen går det. På varenda göteborgsk spårvagn finns en kortautomat. Men här? Nej nej. Med en ombordautomat på tåget skulle Skånetrafiken inte bara fungera bättre, utan misshandel av konduktörer skulle inte vara ett existerande problem.

Så är jag nere på stationen och ska köpa min biljett i era automater. Jag vet att det bara är i undantagsfall som alla era automater fungerar samtidigt, och jag har fem minuter till avgång. Som jag befarat är det bara en av två automater som fungerar, och till det är det kö. Jag baxar in barnvagnen i hissen och åker till den lite gömda automaten längst bort på spåret. Två minuter. Om det inte krånglar så klarar jag det!

Men nej. Automaten vill inte ta mitt visakort, ett kort som funkade senast i morse. Jag står två meter från tåget och får inte stiga på. Inte för att jag har gjort något fel. Jag har gjort allt som står i min makt att få betala för att åka ert tåg. Men det får jag inte.

Kan ni förstå min frustration, Skånetrafiken?