Jobb, dagis, springa, skriva bok.

Mycket har hänt sen sist! En sammanfattning:

1. Jag spenderade sju veckor med att jobbpendla till Karlskrona. Äta, sova, jobba, träna. Det är förvånande vad lite tid man har över när man heltidsarbetar. Jobbet var sjukt kul och jag blev nöjes- och kulturredaktionens favoritredigerare. Åtminstone så länge jag inte lyfte fram lite olyckliga citat som insinuerade att reumatiker inte kan dansa. Det resulterade nästan i en anmälning till Pressombudsmannen! (Och jag är lite stolt. Om man inte kan tänka sig att reta upp folk borde man inte vara journalist. Och vi blev faktiskt bara nästan anmälda.)

Annat lite pinsamt: jag råkade blanda ihop namnen Mursi och Mubarak. Det är inte så lätt när man jobbar under pågående revolution och Reuters/AP/TT inte behagar skriva bra bildtexter! Så har jag också gjort en väldig massa snygga och bra tidningssidor, men det är inte lika roligt att skriva om framgångar som misslyckanden!

Jobbet som redigerare är verkligen speciellt. Man kan gå och vara upprymd i flera dagar över någon detalj som man lyckades få till. En kollega pratade i veckor om en humla som hon hade frilagt i Photoshop! Här är den bästa rubben jag gjorde:

BLT Jättebra rubbeHihi.

2. I slutet av Blekingejobbet fick jag oväntat ett telefonsamtal. Det var från en konstförening i Malmö som undrade om jag inte hade lust att pr-konsulta lite för dem. De ville ha någon som var ”provokativ”, och då var förstahandsvalet mig. Och ja, jo, det vore ju kul! Det var bara ett stort problem med tajmingen: en pr-insats är mest effektiv före och i början av en konstutställning, och med de möjligheter vi hade skulle insatsen inte ge effekt förrän en vecka före slutet på utställningen. Vi gjorde i alla fall så bra vi kunde, och detta är en del av resultatet:

3. 14 månader gamla Sasha började på dagis. Vi har valt ett föräldrakooperativ, och det är ett riktigt pangställe! Det är underbart att kunna lämna sitt barn på dagis i full förströstan om att Sasha är i riktigt goda händer, har kul och utvecklas. Även för ettåringarna arbetar de med uttalad pedagogik, och det är riktigt häftigt att se allt som barnen kan göra som inte ens vi som föräldrar hade en aning om! Under inskolningen har jag kunnat se med egna ögon hur barnen har det tillsammans, och eftersom det är ett föräldrakooperativ har både jag och Mats varit där och jobbat. Det är en stor ynnest att ha såpass stor insyn i sitt barns förskola.

Sasha på dagis (1 av 1)

4. Jag har kommit i mitt livs form. Jag har bättre kondition än någonsin, är starkare, orkar mer, väger mindre. Och, sjukast av allt: jag har fått en normal ämnesomsättning. Så länge jag kan minnas har jag alltid behövt äta mer och oftare än alla andra. Men så är det inte längre!

Den sista skjutsen i min kondition fick jag i Karlskrona. Så ofta jag kunde snörade jag på mig skorna och sprang… vilse. Stan består av ett gäng öar, och jag upptäckte stället genom att följa kanterna på öarna. Så underskattar jag distansen, och vips är jag uppe i 15 kilometer! Nu räds jag inte långa träningspass längre, däremot vill jag verkligen, verkligen inte bli skadad. Här hemma har jag gått med i en löpgrupp, och jag slår fortfarande olika personliga rekord nästan varje gång jag är ute. Det är helt enkelt väldigt, väldigt kul att springa.

5. Jag har vigt hela hösten åt att jobba med boken. Det är mycket, mycket givande. För varje dag tror jag mer och mer på idén och på att jag har möjligheten att genomföra den. Fyra av planerade tolv reportage är i läsbart skick och utskickade till en antal förlag. Jag var på Bokmässan, pratade med några stycken och fick så bra respons som man kan förvänta sig. Det är sjukt mycket som måste klaffa innan man blir utgiven dock! Om två månader kommer jag ha en i princip färdig bok, och det är då som det gäller!

Annonser

Pappas privilegium är mammas tvång

Sasha gick på sitt första babysim igår. Av sju bebisar simmade två med sin pappa, båda dessa hade mamman på bassängkanten.

Sashas babysim

Detta tycker jag är en intressant bild av våra respektive föräldraskap. Pappans roll präglas av privilegier och frivillighet. Han kan välja att vara hemma nån månad eller så och blir tackad med jämställdhetsbonus och hejarop. Han kan välja att gå på jätteroliga aktiviteter med barnet. Mamman och barnet kan också ha kul, men där finns ingen anledning för mannen att komma med. Han är ju iväg och heltidsjobbar på sitt jobb medan lyxfrun bara roar sig på badhuset.

Mammans roll består av tvång: allt det som pappan inte har lust att göra är mammans uppgift och för det blir hon inte tackad. Ingen klapp på axeln, inga applåder.

Några veckor efter att jag började jobba började Sasha gråta varje gång jag kom hem. Ingen quality time här inte! Jag har läst i Maria Svelands Bitterfittan att hennes son uppvisade samma beteende under en period. Detta kopplar hon till sitt ständigt närvarande dåliga samvete gentemot barnet och jag känner igen det. När jag gick hemma kändes det helt okej att spendera några kvällar i veckan på radion eller gymmet. Inte för länge bara, de kanske har gråtfest hemma så det är bäst att inte slösa för mycket tid på att socialisera, utan vara effektiv och cykla snabbt hem.

Nu när jag jobbar vill jag fortfarande ha mina fritidsintressen, men det känns jättedåligt att först vara borta hela dagen och sedan halva kvällen. Samvetet börjar prata:”Ska inte du vara med din unge, Emma? Barnet som du säger att du älskar så mycket?” Maria Svelands tolkning är att hennes son omedevetet läste av det dåliga samvetet och tolkade det som att det var okej att utsätta morsan för lite känslomässig utpressning. Det kan ligga något i det, det kan vara rena spekulationer, men hur det än är med barnens avläsning så är det kvinnliga gnagande samvetet enormt svårt att göra sig av med.

Sedan några dagar har vi fått se nästa steg. Istället för att bli arg när jag kommer har Sasha förtvivlat börjat skrika”Mah-mah! Mah! Mah-mah-mah!” och titta på mig. När jag kommer blir Sasha lugn. Hysteriska gråtattacker har endast kunnat brytas av mig och plötsligt är det Mats som inte är tillräckligt bra. BVC-sköterskans förklaring är att Sasha har kommit på att jag inte alltid är där och därför försöker hindra mig från att gå. Mammighet och pappighet är helt naturliga faser i ett barns utveckling, men jag är faktiskt förvånad över att det hänt oss. Jag trodde att det skulle räcka med ”mappighet”, dvs. att mamma och pappa (och i viss mån farmor) är likvärdiga beskyddare mot alla läskiga främlingar.

DSC_9725

No more övningskörning

Det var perfekt väder i morse! Antagligen är jag den enda i hela Lund som tycker det. Blötsnö och dåligt plogade vägar är för det mesta en pina, men för den som ska köra upp är det perfekt. Tillräckligt dåligt för att man ska kunna ta precis så låg fart man vill, ta extra marginaler och slippa köra om. Tillräckligt bra för att det faktiskt inte ska vara svårt att köra.

Ingen mer övningskörning!

Jag klarade uppkörningen på andra försöket. Första gången hade jag inte någon ärlig chans, men även om Trafikverket inte vore inkompetenta är det möjligt att jag inte klarat det. Det är extremt stressande att köra upp. Det blir en extra stressnivå att veta att det är myndigheten som gör fel men jag som har allt ansvar för att det ska bli rätt. hur man än vänder på det så är det jag som är ansvarig för min körning och den var dålig. Så dock inte denna gången! Jag hade inte riktigt dubbel puls mot normalt, och riktig sömn var bara att glömma i natt. Men som sagt, jag hade vädergudarna med mig och kunde visa upp en fin ecodriving.

Det har tagit mig ett och ett halvt år, med paus för jobb och sjukskrivning, att skaffa körkort. Hur mycket det kostat vågar jag inte ens tänka på. Men det sägs vara en bra investering, och för att ha någon chans som journalist måste man tydligen ha det.

Så vad ska jag göra med körkortet nu? Tja, söka jobb. Ha som ID-kort. Känna mig som en riktig miljövän varje dag jag inte kör och åka till Thailand för alla klimatutsläpp jag ”sparat”.

Flaskmatningen och skulden

”Ingen information. Kränkande kommentarer. Skuldkänslor. Kvinnor som inte ammar sina spädbarn upplever ofta flera svårigheter.”

Detta läste jag i Sydsvenskan i morse. Ett helt uppslag ägnas åt att det ska bli lag på att modersmjölksersättning inte får ha gulliga bebisar på paketet och att det måste stå på att amning är bäst, ingen protest. Ett slag rakt ut i luften, det här är nämligen redan infört sedan länge.

Till texten om lagförslag kommer det obligatoriska ”caset” – en vanlig person som berörs. Mamman i artikeln berättar om hur hon blev misstänkliggjord för att hon inte helammade, både av omgivningen och av vården. En liten petitess bara: historien utspelade sig för 13 år sedan. Det är synd att hon upplevde det så då, men sedan dess har mycket hänt. Själv har jag mötts med stor respekt från amningssköterskor och BVC-personal. Redan på perinatal fick vi hjälp med ersättningsmatandet, Sasha tyckte det var tortyr att bli ammad och produktionen blev aldrig särskilt stor. Kanske hade det varit annorlunda med bemötandet om vi valt att inte amma alls istället för att flaskmata för det mesta och amma på natten.

Om vi får ett barn till så kommer vi att göra på samma sätt. Nattamning har fördelen att man blir trött av det och slipper använda muskler för att hålla i flaskan. Flaskmatning har enorma fördelar med intimitet mellan bebisen och alla närstående, samtidigt som det ger mamman stor frihet. Och man kan till och med spela fotboll samtidigt som man matar!

 

 

Bajs bajs, hemskt mycket bajs

Idag fyller Sasha tre månader! Det firar vi med en bild på en nysande bebis:

Men dagens inlägg ska handla om allvarligare saker. Bajs. Bebisar är jobbiga, mysiga och roliga, allt beroende på  tillfälle. Bebisar som bajsar är lite av alla tre på samma gång. Jobbiga av uppenbara skäl: vem vill egentligen torka någon annans bajs mitt i natten? Särskilt när de håller på med sådana maffiafasoner som att skrika tills man gör något åt det. Mysigt blir det när bebisen får lufta rumpan, ler åt mig och förundras över bilden på den fina svarta badankan som jag satt upp ovanför skötbordet. Och alla som har sett en bebis’ ansiktsuttryck när hen bajsar förstår varför det är roligt. Ännu roligare är när de somnar efteråt, alldeles utmattade av ansträngningen. Nysande bebisar, som på bilden, är nästan lika roligt.

Det är verkligen tur att det inte bara är äckligt. Som småbarnsförälder måste du nämligen hålla på med bebisbajs ganska mycket. Torka. Lufta. Se till att bajset har rätt färg och form. Om man inte helammar måste man också vara noga med att hålla koll på huruvida det dagliga bajsningen har kommit, för annars kan det vara förstoppning på gång.

Lite äldre barn tycker som bekant att kiss och bajs är bland det roligaste som finns. Jag börjar tro att den humorn grundläggs i mycket tidig ålder. Barnens föräldrar (i alla fall  jag) präglar barnen på att bajs är roligt genom att heja på när bebisen krystar och ge beröm efter väl genomfört arbete.

Mitt roligaste bajsminne? På patienthotellet när Sasha var något dygn gammal och låg på mage på skötbordet. Jag sitter och uträttar mina bestyr, när det plötsligt börjar stånkas och krystas framför mig. Så kommer det en stor bubbla ur Sashas rumpa, ungefär som ett svart tuggummi, och spricker med en ljudlig fis. Jag tror man måste vara väldigt humorbefriad för att inte skratta åt sådant! 🙂

Om det bara funnes manliga p-piller…

Vi är så enormt glada att Sasha finns, men det vore katastrof att bli gravid än på ett tag. Det är dags att fundera över preventivmedel.

Jag har mått väldigt dåligt av p-piller tidigare. P-piller fungerar hormonellt som en graviditet, och under den tiden mådde jag inte heller särskilt bra. Av naturliga skäl är jag inte särskilt pepp på hormonmedel. Sasha blev till när jag använde kopparspiral,  så jag har ingen lust att testa det igen. Säkra perioder är inte hundraprocentigt. De preventivmedel som kvarstår är då kondom, pessar och att inte ha penetrationssex alls. Alla fullt möjliga, men rätt tråkiga i längden.

Hur kommer det sig över huvud taget att det är mitt ansvar att skydda både mig och min partner från graviditet? Kondom är det enda som män kan använda, och det är inte invasivt. Det är inte så att män får enorma humörsvängningar av kondom. Ingen viktökning eller fruktansvärd migrän så långt ögat når. Inga blodproppar, ingen cancer. De får heller inte extrema magsmärtor och fördubblad mens av sitt enda preventivmedel.  Dessa biverkningar är något som alla heterokvinnor förväntas utstå i sisådär 30 år av sina liv. Om det inte funkar, synd för dem. Många kvinnor måste välja mellan att utsätta sin kropp för mycket otrevliga hormonmedel, eller avstå från penetrationssex. De flesta verkar välja hormonmedlen.

Men måste det vara så? Nej, såklart inte. Det finns manliga p-medel som är färdiga för produktion, men läkemedelsindustrin är inte intresserad. De tror att det inte finns någon marknad och anser att de grava biverkningar som kvinnor får utstå inte är acceptabla för män.

Bild: dn.se

Inte alla kvinnor får problem med sina p-piller, och samma sak tros gälla för manliga p-piller. Det finns massor med stadiga  heteropar där kvinnan reagerar negativt på hormoner, medan mannen inte skulle göra det.

Alla dessa valmöjligheter

I dagarna bär det av mot min hemstad, Göteborg. Jag kan bara inte bestämma mig för vilken dag som blir bäst att åka upp. På lördag spelar världens kanske bästa live-band, Kraftwerk på Way out West. Jag skulle kunna lägga Sashas första barnbidrag på att gå på en entimmesspelning, fast det känns inte riktigt rätt. Som att sno godis från ett barn (även om barnet i fråga inte vet vad godis är).

Alternativen blir då att antingen åka till Slottsskogen och lyssna utanför, eller stanna kvar i Lund på lördagen och gå och se stå-uppkomik på Vivafestival. Stora delar av Tankesmedjan, samt min Radio AF-kollega Ludde Samuelsson uppträder, och det låter sjukt bra. Antagligen bättre än att lyssna på en konsert som jag ändå knappast får se, men som sagt, jag kan inte bestämma mig.

Jag kallar det för vegetariansyndromet. I sju år har det nästan alltid funnits bara ett matalternativ på alla restauranger, så det har jag tagit och varit glad med det. Ibland kommer man dock till vegetariska restauranger eller bra Thai-takeaways, och har plötsligt jättejättemånga val. Vad  man än väljer blir det bra, men vilket är bäst? Vad man än väljer har man missat något annat som man absolut ville uppleva.