Ljuset i tunneln

I fredags rekommenderade barnmorskan oss att gå till specialistmödravården idag. Detta eftersom jag hade misstänkt havandeskapsförgiftning, och för att diskutera eventuell igångsättning. Av någon anledning skulle vi vara där tidigt på morgonen, så vid halv nio satt vi där och väntade. Jag har fått sova ungefär tre timmar i natt, Mats ungefär fem, så ni kan ju gissa ungefär hur pigga vi var. Jag hade gett mig fasen på att inte lämna sjukhuset utan att ha blivit lovad igångsättning. Beräknat förlossningsdatum är visserligen idag, men jag klarar inte av den psykiska tortyren längre. Bebisen måste ut, så enkelt är det.

Efter en inte särskilt lång väntan gjorde de en undersökning för att se hur barnets hjärtslag och livmoderns sammandragningar såg ut. Resultat: massor med hjärtslag, men inte någon aktivitet i livmodern över huvud taget. Jag berättade att jag inte orkade mer och ville bli igångsatt, och de var i alla fall inte helt negativa till det. Vidare tog de blodtryck, som var högt men inte direkt farligt, och blodprover. Så blev vi tillsagda att gå ner på stan i några timmar i väntan på resultaten, så vi gick och köpte sushi. Min mage har börjat ge upp, så tyvärr smakade inte ens det särskilt gott utan gjorde mest ont…

Så fick vi till slut träffa läkaren igen, och hon kunde konstatera att jag inte hade havandeskapsförgiftning. Alltså ingen igångsättning på medicinsk grund, och hur som helst ingen idag. Men Mats och jag formade enad front och var väldigt tydliga med att vi inte tänkte vänta mer. Det gav resultat! Om inte varenda bebis i Lund bestämmer sig för att födas just nu kommer jag bli igångsatt imorgon morgon! Äntligen säger jag bara. Sex timmar efter att vi hade anlänt till sjukhuset har vi fått som vi velat.

Igångsättning är tydligen mer riskabelt än ”naturlig” förlossning, men hur mycket farligare ville läkaren inte säga. ”Några procent”, menade hon. Det kan jag sannerligen leva med!

Annonser

Slut på ångerrätten

Nu har Mats officiellt tagit på sig faderskapet för Grodan. Efter att jag skrivit om myndigheternas märkliga syn på pappor, fick jag tips om att man kan göra faderskapsbekräftelse före det att barnet kommit. Vanligtvis blir man inte kallad förrän bebisen är ute och kräver all uppmärksamhet, vilket inte är så praktiskt. Bättre är väl att gå dit medan bebisen är tryggt dockad i mammas mage och inte gör så mycket väsen av sig. Och för den biologiske fadern spelar det ingen roll när man fyller i papprena, han har ändå ingen ångerrätt.

Faderskapsbekräftelse måste vi göra eftersom vårt barn är en oäkting. Om vi hade varit gifta hade Mats automatiskt registrerats som pappa, och vi hade fått gemensam vårdnad. Nu är det intressant nog modern som har ensam vårdnad om inget annat anges.

Det hela gick mycket odramatiskt till på Socialförvaltningen inne i stan. Eftersom det bara fanns förmiddagstider gick vi upp tidigt, vilket som vanligt hade till följd  att jag inte sov någonting alls under natten. Och eftersom jag inte sovit var kroppen alldeles matt efter en tre kilometers cykeltur i solsken och nedförsbacke. Man är väl inte sjukskriven för intet…

När vi väl kom dit upplyste socialtanten oss om att man måste beställa tid först. Det har vi, sade vi, vi ska till M. Han är på möte, sade hon. Har han inte ringt och bokat om? Jovisst, jag hade missat ett samtal klockan kvart i nio på morgonen samma dag, från ett hemligt nummer. Några dagar tidigare hade också ett hemligt nummer ringt. Men om man verkligen vill boka om ett möte är det ganska lamt att försöka ringa upp två gånger, varav en gång är på samma morgon. Särskilt om man ringer från hemligt nummer. Känns inte riktigt som han försökte. Hur det var bestämde sig socialtanten för att det gick bra att skriva på papper med henne istället. Kanske såg hon hur utmattad jag var, och insåg att det inte var vårt fel? Man möter dem ibland, de offentliga tjänstemännen med lite vett. Det hela tog trots allt bara fem minuter.

Nu har vi i alla fall papper på att jag är Modern och Mats är Mannen (!). Allt är dock inte klart, det måste nämligen finnas ett barn innan man kan säga att det har en far. Först när bebisen andas, äter och bajsar på egen hand räknas det som en bebis. Först då kan hen få en far och personnummer och sådana grejer (för än så länge behöver man inte gå igenom språk- och samhällskunskapsprov innan man blir svenska medborgare…).

När som helst nu!

Nu passerar vi den magiska gränsen! Vecka 37 har inletts, bebisen är officiellt fullgången och kan komma när som helst från och med nu fram till 25 juni. Om det blir den 25 juni blir det en 60-årspresent som heter duga åt min mor… Det hoppas vi dock inte sker! Som trogna läsare av den här bloggen vet är jag inget fan av att vara gravid och vill komma till bebisbiten så snabbt som möjligt. Dock blir det väldigt jobbigt rent studiemässigt för Mats om bebisen kommer innan 28 maj klockan 13, eftersom det är då hans sista tenta går. Och födelsedatumet blir mycket snyggare om Grodan föds i början av juni än i slutet av maj (12-05-31 är inget speciellt, men 12-06-01/02/03 är både lätt att komma ihåg och matematiskt snyggt).

Man kan undra vad hen gör därinne. Fosterrörelserna har ändrat på sig, jag skulle väl bäst kunna beskriva det som att en jättelik snigel går omkring och slemmar sig i nedre delen av magen. Det finns en jättesöt liten armbåde längst till vänster, och lite då och då är det som ett litet långsamt hjärta som slår åt höger. Är det hicka tro? Eller andra spasmer? Det syns hur som helst väldigt tydligt, hela magen gungar med i slagen. Kommer du ihåg scenen i Matrix när Neo har en förvuxen mask i magen? Det är lite som det. Fast trevligare.

Jag och Grodan på vår mini-uteplats. Dagens outfit: mysbyxor och myströja ”lånade” av Mats. Det rimmade visst!

Provokativt att inte berätta kön?

Om typ en månad kommer vi ha en liten bebis. Den kommer väga ungefär 3700 gram, vara drygt 50 cm lång, förhoppningsvis vara frisk och ha ett kön. Vi kommer lägga upp en bild på Facebook och alla kommer intyga att det är världens sötaste bebis samt gratulera oss.  Men vad händer om vi inte skriver vad för kön vår förstfödda har? Om den informationen utelämnas i bildtexten? Är det en sjukt provokativ sak att göra eller?

Jag förstår att frågan har en viss relevans. Det finns inte mycket att berätta om nyfödda. Alla bebisar är liksom likadana! Skrynkliga, sovande små grejer som är sjukt förvirrade. Det går inte att veta vad för ögon- eller hårfärg den har, om den är lik mamma eller pappa , om det är en konstnärs- eller ingenjörsbebis eller vad den kommer tjäna om 30 år. Även om man vet bra mycket mer om en född bebis än om en som ligger i magen, är det fortfarande inte mycket info man kan ge. Om det är en pojke eller flicka är en av de få saker man faktiskt (i de flesta fallen) kan säga med säkerhet.

Få företeelser i livet är dessutom mer omgärdade av klischéer än barnafödande. Varenda människa man träffar (ja, ALLA!) frågar 1. Hur långt är det kvar? (Typ en månad) 2. Vet ni vad det är för sort? (Ja, en människa) 3. Nej alltså, är det en pojke eller flicka? (Ja, det är vi rätt säkra på). Dessa frågor är klischéer av en anledning. Som sagt, det finns inte mycket att berätta, och de flesta har inga mer roliga frågor att ta fram när de frågat standardfrågorna. Ur det perspektivet är det fullkomligt harmlöst att prata om könet.

Men det finns andra perspektiv. Gammal och ofta citerad vetenskap: en bebis skriker, vad vill hon? Hon är ledsen, säger de flesta. Samma bebis skriker, vad vill han? Han är arg, säger de flesta. Samma bebis med olika pronomen ger olika tolkningar av problemet, och olika reaktioner från omvärlden. (Jag hittar inte någon källa till det här just nu. Det är dock ett välkänt experiment, om du har källhänvisning så tipsa gärna)

Annan svensk forskning: förskolepersonalen tror att de behandlar pojkar och flickor lika. När de får se inspelningar av sig själva får de därför en fullkomlig chock när de ser att de faktiskt inte gör det. Kajsa Wahlström var med i pionjärprojektet på 90-talet:

–Vi visste ju att det fanns skillnader mellan pojkarna och flickorna, men inte att de var så stora. Dessutom trodde vi att skillnaden låg enbart hos barnen. Det var faktiskt en chock att se att vi pedagoger omedvetet – men konsekvent – förstärkte könsrollerna i barngruppen.

Det finns alltså mycket tydlig vetenskap som visar att vi begränsar barnen i deras utveckling. Vi är alla kulturvarelser och är inte medvetna om allt vi gör. Men en osynlig handling från oss kan ha förödande konsekvenser för våra barn.

Hur vore det om bebisens kön nu hölls på need-to-know-basis? Om vi vill att vårt barn ska utvecklas till en fri, trygg individ med ett brett känslospektrum, borde vi inte berätta för våra vänner vad för kön bebben har. Men det skulle leda till många obehagliga konflikter med folk. Det kommer ses som extremt av många. Just eftersom att den egna kulturen är så svår att se kommer vissa tycka att vi överreagerar eller skadar vårt barn, och det kommer säkert leda till jobbiga diskussioner och kanske till och med avståndstagande. Frågan är om det är ett obehag som är värt att ta. Vad säger ni?

Grodan

Min mage har blivit en spännande plats. I böckerna står det att bebisen nu rör på sig avsevärt mindre än tidigare, men det upplever inte jag. Varenda rörelse hen gör märks nämligen oerhört tydligt. Bebisen ligger med huvudet neråt och med ett ben ut i vardera sidan. Numera heter hen alltså Grodan, eftersom den verkar  tycka det är trevligt och bekvämt att ligga som en groda med huvudet neråt. Jag är skeptisk, men ändå väldigt imponerad av dess akrobatik-skillz som alltså redan innan födseln är vida bättre än vad vi föräldrar någonsin kommer lyckas med. Kanske vore cirkusskola något?

Det är förresten intressant att föreställa sig vart de gamla delarna i min kropp tagit  vägen. Tarmarna ligger inklämda längs med ryggen och resten av organen ligger där de ska innanför revbenen (hoppas inte levern blir allt för förnärmad när den blir sparkad på!). De raka bukmusklerna har lagt sig lite spännande. Man kan känna med fingrarna exakt var glipan i mitten början och var den slutar. allra längst upp i mitten av magen är det som ett stort hål: där finns ingenting alls. På sidorna tror jag inte det ligger särskilt mycket muskler heller, för när Grodan sträcker ut benet ditåt kan man väldigt tydligt kittla henom under foten. Ibland gör det ont när hen sträcker på sig, det känns som att bli nyps inifrån. Det lär ju bara bli värre ju längre tiden går…

Jag har gått upp nästan tjugo kilo och innan det här är över kommer jag ha passerat 100-kilosstrecket. Aldrig senare kommer jag väl känna mig såpass tillfreds med mitt utseende och ändå väga så mycket! Det största problemet med vikten är rent logistiskt: jag är helt enkelt lite väl tung för mig själv. Självaste Grodan kommer bli runt ett kilo större innan det är dags. Jag har väldigt svårt att se framför mig hur sjutton det ska gå till…

Lilla fossingen

Just nu är det rätt ok att vara tjock. Det gäller att gilla läget och acceptera att jag inte orkar flänga runt och göra tusen saker. Att tio timmars obruten sömn inte existerar. Om man bara accepterar premisserna funkar det, konstigt nog!

I dagarna var jag i Göteborg, där Chalmers Cortége är en mycket viktig valborgstradition. Men hur skulle jag orka med det? Överfulla spårvagnar, sexdubbla led med människor som står upp i uppemot två timmar, det funkar nog inte. Nej, det går faktiskt inte. Därför lånade vi en klappstol av grannen och cyklade ner till stan. Vi fick rätt bra platser, och eftersom jag kunde sitta ner när det inte hände så mycket gick det okej. Cykelturen hem löste en del ryggspänningar, och resten av kvällen satt jag med TENS-maskinen och spelade Mah Jong. För att inte revbenen skulle bråka fick jag sitta i en bakåtlutad trädgårdsstol. Det var alltså inte helt smärtfritt, men det gick! På första maj cyklade vi ner till soliga stan igen (inte ofta man kan kalla Götet för det), cyklade längs älvstranden och promenerade på Avenyn. Alltså sightseeing för Mats, som annars inte fått se så mycket av staden. Tre timmar senare var vi hemma. Jag var rejält solbränd och så trött att jag nästan inte orkade packa väskan för att åka hem. Än en gång, det var inte smärtfritt att ge sig ut, men med rätt hjälpmedel går det!

Bebisen är 34 veckor gammal och skulle troligen leva helt utan men om den kom nu. Men det känns helt ok att den ligger där den ligger. Dels tänker jag rent ekonomiskt. Den dubbla föräldraförsäkringen får man så vitt jag vet bara ta ut första månaden, och Mats kan inte både vara student och föräldraledig. Alltså måste han fixa tentorna i slutet av maj innan storken kommer. Dessutom är det enklare att klara tentorna om man bara behöver ta hand om en gravid flickvän och inte en prematur bebis också.

Dessutom har bebisen blivit ganska rolig. Det märks att det är en hel, riktig bebis. Det är inte någonting oformligt och främmande, utan en livsduglig parvel som ligger med foten ut i vänster sida på mig. Det är alldeles tydligt en fot, med en hel del styrka! Hen är väldigt lugn av sig och reagerar inte alltid när vi försöker provocera henom, men ibland när man trycker på foten så sticker en hand ut på andra sidan. Tänk vad man kan roa sig! Bebisen har blivit någonting helt konkret och är vaken i regelbundna intervall. Man kan prata med den och läsa Pettson och Findus för den (men då måste täcket vara av, för annars ser ju inte bebisen bilderna!).

Ultraljud nummer 2

Detta är inlägg nummer hundra, och det finns bara ett sätt att fira.
– Lägg upp en bild på bebisen, vetja!
– OK då, om ni så gärna vill se så har vi henom här:

Liksom förra bilden är den här ganska suddig, men jag tänker att till och med en lekman borde se vad den föreställer. Min mor, som har haft ultraljudsbilder av alla sina tre barn, kunde inte tyda den förra ens efter mycket guidning…

Det enda sena ultraljud jag har sett var på Facebook, och där kunde man tydligt se bebisens ansikte. Jag trodde att vi också skulle få se det, men tyvärr. Det blev bara en profil, och jag får fortfarande inte veta om Neelix har fått Mats’ näsa eller ej :(.

Vi fick dock se massor med andra saker. Bebisen andas, har njurar som fungerar och aktiv magsäck och kisseblåsa. Kroppspulsådern är lika tjock som hjärtat och bebisen har en mängd revben (en lågoddsare). Det var inte lätt att ta stillbilder, eftersom bebisen var vaken och inte ville vara stilla, men vi fick se bebisens käke röra sig! Som jag redan misstänkt ligger benen på vänster sida av magen, för där är rörelserna kraftigast. Ibland, om jag ligger på vänster sida och bebisen vaknar, kan det till och med göra lite ont.

Det vi ser är alltså ett huvud, uppåt och till höger, med icke igenväxt fontanell (och det tackar vi för). Den har nio centimeter stort huvud är beräknad att väga 2211 gram, men jag tror den väger något mindre. Inte för att jag inte är rysligt tjock, utanför att det verkar vara en dominant gen i vår släkt att alla har oproportionellt stora huvuden. Vikten uppskattas efter huvud-, mag-, och lårben, och om då det ena är oproportionellt blir det ju fel. Man kan alltid hoppas…

Rysligt tjock förresten, på Kvinnokliniken hade alla rent enorma magar. Min är ganska beskedlig. Relativt sett i alla fall. Men om man är över en och åttio så syns helt enkelt en femton kilos uppgång inte lika mycket som på en lite nättare person.

Om bebisen behagar komma ut på utsatt datum kommer den väga 3700 gram. Det tycker jag och mina stackars fogar låter alldeles för mycket, så vi siktar på att den ska titta fram precis efter Mats sista tenta, i levnadsvecka 38,skiftet maj-juni.