Strejkbrytare

Det sägs att det är dåligt att så få ungdomar är med i fackförbund. Underförstått säger de också att detta är ungdomarnas fel, men enligt min erfarenhet är det inte sant. Jag har varit med i tre fackförbund. Ett har jag blivit utslängd ifrån (Journalistförbundet, facket som slänger ut sina medlemmar om de inte har något jobb) ett blev jag rekryterad till utan att faktiskt möta kraven (Akademikerförbundet SSR för ekonomer) och ett tredje, Kommunal, gick jag med i i förrgår. Hur länge kommer jag vara Kommunalanställd? Det är omöjligt för mig att veta. Kanske får jag kvalificerat jobb imorgon (inte så troligt), kanske jobbar jag parallellt i hemtjänsten och som frilansande journalist (väldigt troligt).

Frågan är vilken nytta jag kommer ha av att vara med i Kommunal. Företräder de verkligen mig, en lågavlönad kvinna med annan utbildning än mitt yrke? Om LO verkligen hade velat att olika kön ska ha lika lön hade vi haft det för decennier sedan. Jag har bilden av facket som en gubbröra som gärna strider för outbildade gruvarbetares löner men skiter helt och fullt i lågavlönade, högkvalificerade kvinnoyrken.

Kommunalstrejk

Anledningen till att jag ändå gick med var att det är strejk på gång. Kommunal vill för en gångs skull ta strid för de lågavlönade. Det är ett krav jag ställer mig bakom helt och fullt, men stridsmetoderna går ut över mig personligen.

Vårdarbetare har vad jag vet ingen strejkrätt, men däremot kan Kommunal blockera intaget av vikarier. Så länge strejken pågår får inte sådana som jag jobb. Det såg ut som att jag skulle kunna få ut lite pengar genom att gå med i Kommunal, men det visade sig snabbt att det inte handlade om några vettiga summor. Istället blev jag uppringd av min chef som erbjöd mig en månadsanställning.

Min första fasta anställning någonsin! Nu vet jag en hel månad i förväg precis hur mycket och när jag ska arbeta. Vi kan planera föräldraledigheten, vi kan i förväg veta hur mycket pengar vi får in.

Fatta. Det är år 2013 och landet är fyra gånger så rikt som den var när vi hade full sysselsättning. Jag fyller 25 i år. Jag är förälder med försörjningsansvar och är glad över en hel månads stabil inkomst. Jag är på väg, men är ännu inte införsäkrad i Sveriges trygghetssystem. Jag har en kvarts miljon i studieskulder och är fortfarande inte ens nära att få en kvalificerat jobb.

Det som krävs för att jag ska få månadsanställning är hot om strejk. På ett sätt kan man säga att jag är strejkbrytare, eftersom jag hjälper min arbetsgivare att täcka upp för de eventuella följderna av Kommunals stridsåtgärder. Å andra sidan handlar varsel om strejk just om att alla parter ska kunna förbereda sig och skademinimera i striden. Och vad ska jag personligen ha LO till om de accepterar ett omfattande användande av timanställda? När det väl gällde var det visst inget problem att erbjuda ett mer stabilt arbete.

Upp som en sol, ner som en jävla pannkaka

Tänk dig att ha sprungit ett maraton. Investerat massor med tid och förlorad inkomst från ditt vanliga jobb för att kanske vinna det stora priset. Sedan lyckas du faktiskt! Du är först över mållinjen, får gratulationer, allt är klart. Du är lycklig, tänker att äntligen, äntligen ÄNTLIGEN har du foten inne. När du väl sugit tillräckligt mycket på framgångskaramellen rycks den bryskt ifrån dig. Det visade sig att mållinjen ligger femtio meter framför där den var utmärkt. I det här loppet finns inga tvåor. Antingen så vinner du, eller så är du tillbaka på ruta ett. De som flyttade på mållinjen berättar för dig hur fantastiskt bra på vad du gör, att du inte ska ge upp. Men du står där, och det enda du känner är en enda stor träningsvärk.

Detta är precis vad som just hänt mig. Jag har provjobbat för ett kvalificerat sommarjobb, ett riktigt kul arbete. Jag har hela tiden vetat att jag hade goda chanser, och efter arbetspasset gjorde cheferna det klart för mig att det inte handlade om huruvida jag fått jobbet, utan hur många veckors arbete jag får. Muntligen. Inget går att bevisa, och jag är inte dummare än att jag fattar att det bara är kontraproduktivt att försöka processa mot arbetsgivaren.

Just nu suger det mesta. Jag är glad att jag har två personer som älskar och behöver mig här hemma, och jag försöker hålla mig sysselsatt. Ikväll kommer jag få besked om ett annat jobb, och med lite flyt löser sig allt med det. Det som är så jobbigt är att hela tiden vara så extremt nära. Jag är så trött på att komma tvåa! När det bara finns svart eller vitt, av eller på, ett eller noll spelar ett ”du är jättebra på ditt jobb, kämpa vidare!” ingen som helst roll. Det är snarare närmast förolämpande.

Mitt livs kanske viktigaste möte

Nej, jag tänker inte på den festen där jag träffade Mats, eller första gången jag pratade med Ola Salo. Mötet jag nyss var på har dock potential att bli minst lika definierande för mitt framtida liv. Om tre veckor vet jag.

Det jag pratar om är min intervju för att bli redaktör för Lunds studenttidning Lundagård. Det är en ideell redaktion, men de som leder tidningen blir arvoderade motsvarande studiemedlet. Inget man blir rik av, men rikedom har heller aldrig varit något mål i mitt liv.

Under kvällen har jag blivit grillad med frågor om pressetik, journalistik, ideella organisationer och ledarskap. Inte allt har varit lätt att svara på, särskilt inte eftersom jag egentligen borde legat hemma och kurerat magont, men jag tror jag gjorde ett bra intryck.

Det märktes rätt tydligt vilka grejer jag hade tänkt mycket på och vad som inte har snurrat i mina tankar. Det kanske är bra, för vem kan brinna för exakt allt? Om man ser det positivt visar det att jag inte är någon robot.

Jag har nu alltså tre veckor av väntan, tid då jag inte kan påverka ett dugg. Frustrerande. Jag vill så gärna ha det här jobbet! Inte bara för att det verkar givande, spännande, aspeppande och… alldeles underbart. Redaktörsposten skulle ge mig två hela år då jag visste vad jag gjorde och var jag var. Det är en lyx jag inte haft på fem år. Under hela mitt vuxna liv har jag inte vetat var jag bor och vad jag gör om tre månader. Ibland har det varit befriande, men nu är det bara jobbigt. Vi fick veta redan under journalistutbildningen att man måste räkna med att få flytta runt i några år, men med barn är det inget bra alternativ. Varken bostadsmarknaden eller  dagissystemet är byggt kring en kringflackande livsstil av springvick och visstidsanställningar i Sunne eller Lycksele. Det tilltalar mig inte heller särskilt. Lokaljournalistik är visserligen mycket läst, men det är inte det jag gör bäst.

Tre veckor. Jag ska försöka att inte tänka på det. Så kan jag ta lyckan eller sorgen när den kommer.

Symbolvärdet av arbete

Jag är väldigt glad att jag jobbar i hemtjänsten nu. Jag vikarierar, men blir inkallad i princip hela tiden. Skulle nog kunna få ut en heltidslön och rätt mycket OB om jag bara ville, men lite eget liv får man faktiskt ha.

Om jag  får jobba i hemtjänsten i sommar kommer det bli ett annat ljud i skällan. Alla som vet säger att jobbet är mycket trevligare på sommaren, man slipper ytterkläder och vistas i solen mest hela tiden. Men för mig vore det en katastrof.

Hur kan samma jobb vara så bra och så dåligt på samma gång? Jo, det beror på vad det symboliserar för mig. Mina två tidigare jobb var miserabla. Här har jag värdighet och viss trygghet. Om bara några månader kommer jag för första gången vara införsäkrad. Varje dag jag jobbar är ett steg närmare rätt till a-kassa, rätt till sjukskrivning, rätt till högre föräldrapenning.

Om jag jobbar här i sommar är det för att jag inte fått något kvalificerat sommarjobb, och som följd att chansen till journalistjobb hela nästa läsår blir minimal. Det innebär att jag har fått ett femtiotal ”vi har valt att gå vidare med andra sökande”, eller fått mina ansökningar fullkomligt ignorerade. Det kommer att ge en ordentlig knäck på mitt självförtroende, att jag fortfarande inte anses värd att kalla till intervju. Då kommer en kvarts miljon i studieskulder hånle mig i ansiktet, och jag kommer än mer misströsta att någonsin hitta ett kvalificerat jobb.

Helt enkelt, symbolvärdet av att vicka i hemtjänsten kommer vara dramatiskt annorlunda.

Vårdbiträde

Jag har ett jobb, ett bra jobb. För en dryg månad sedan började jag jobba i hemtjänsten som vikarie. Jag har observerat och lärt mig yrket och i onsdags gick jag till och med ”på riktigt”. Till skillnad från mina tidigare jobb är detta något som det är mycket lätt att motivera för mig själv varför jag gör. Det är värdigt. Det är mycket ansvar, bitvis utmanande och givande. Jag tillför mervärde till samhället, utför ett arbete som uppenbart behövs. Det känns bra.

Dessutom är det väldigt bra för min kropp. De första två dagarna fick jag väldigt, väldigt ont i ryggen. Inte av tunga lyft och konstiga arbetsställningar, utan av att vara igång. En vanlig arbetsdag cyklar jag drygt två mil och är på benen mest hela tiden. Det är sånt som mänskliga kroppar är byggda för. Jobbet har byggt upp mig, och ryggen har faktiskt blivit avsevärt bättre på kuppen.

Det drygaste är att gå upp på morgonen. De senaste sex åren har jag bara i undantagsfall haft en inrutad tillvaro, och det har varit lite si och så med dygnsrytmen. Nu ska jag upp klockan 6, oavsett vad.

Så är livet som vuxen.

Sjukskriven

Nu har jag blivit sjukskriven, och det känns både skönt och förjävligt. Skönt, eftersom jag behöver sjukskrivas, förjävligt eftersom jag inte vill behöva sjukskrivas. Jag vill kunna jobba och skaffa arbetslivserfarenhet. Jag vill betala skatt och hyra. Men, det är inte alltid det går. Nu har jag papper på att jag har multipla besvär på grund av graviditeten, och läkaren listade ett tiotal av dessa.

Visst, jag kan verkligen se att jag behöver ta det lugnt. Utan sjukskrivning hade idag varit en fruktansvärd dag. Det funkar helt enkelt inte att jobba när jag  inte är helt utvilad. Jag sov högst sporadiskt i natt, så det är en stor välsignelse att kunna gå och vila när jag vill. Det är också skönt att veta att jag kommer få någon som helst inkomst den här månaden. Mindre skönt är att den inkomsten knappast kommer överstiga den redan låga hyran. Så vitt jag förstår kommer jag få grundersättning, 180 kr/per dag före skatt. Jag har visserligen ett jobb, men som de flesta ungdomsjobb har jag självklart ingen garanterad arbetstid och därför ingen fast inkomst som Försäkringskassan kan använda som grund för att beräkna en högre peng.

Det står i mitt läkarintyg att jag känner väldig oro. Vila kan göra att den oron blir lättare att hantera, men ingen sjukskrivning i världen kan få den att försvinna. Oron beror nämligen inte bara på trötthet och hormonell obalans, utan om en högst osäker framtid. Det handlar om samhället. Ett samhälle där småbarnsföräldrar diskrimineras, där kvinnor diskrimineras, där unga diskrimineras. Ett samhälle där en lång utbildning och höga studieskulder inte på något sätt garanterar din försörjning. Ett samhälle där myndigheter som är instiftade för att hjälpa istället jagar och trakasserar sjuka människor.

Det senaste har jag inte bara läst om i tidningar, utan har sett i min egen närhet. Tidigare, på den tiden jag hade både ork och fritidsaktiviteter, gjorde jag mycket ideell lokalradio på kvällarna. I en av mina redaktioner ingick en person som var arbetslös och fick soc (försörjningsstöd heter det väl nu för tiden). När myndigheterna fick reda på att hen sände radio ideellt en gång i veckan hotade de att dra in hela understödet. De ansåg att ideell radio på kvällarna var att betrakta som förvärvsarbete (!!!???), alternativt att kvällssändningar gjorde att hen inte sökte arbete på heltid. Vad har jag för garantier på att Försäkringskassan bryr sig om en läkares ordination om att jag borde sjukskrivas? Inga. Utan att ha träffat mig kan de bestämma att jag inte alls är fullkomligt utmattad. De kanske pekar på att jag har en blogg som jag uppdaterar (fast inte tre gånger om dagen som tidigare, utan några gånger i veckan), och således inte alls är sjuk.

Det här behöver inte hända mig. Jag kanske får det där redigerarjobbet jag vill ha. Jag kanske får fast tjänst direkt. Jag kanske får ut min ersättning från Försäkringskassan utan problem. Men en viss oro för allt detta är fullkomligt rationell och kommer hänga med ett tag.

Bra förhållningstips mot telefonintervjuare

Mitt jobb som telefonintervjuare är för det mesta rätt trevligt. Folk är nästan alltid trevliga och det är mycket färre som är negativt inställda än vad jag trodde innan. Men, det finns några få som inte är så snälla. Alla som inte gillar okända människor som ringer upp, läs gärna detta lite snabbt.

1. Vi kan inte läsa tankar – 1
Om du säger ”ring senare” tolkar vi det som ”ring senare”. Faktiskt. Om du istället menar ”nej tack, jag är inte intresserad”, säg då ”nej tack, jag är inte intresserad”. Om du säger det kommer telefonintervjuaren på andra sidan att registrera dig som ”vägrar vara med i marknadsundersökningar”, och du kommer aldrig bli uppringd igen. Men om du säger ”försök senare” kommer datorn inte så oväntat ringa upp och störa dig igen.

2. Vi kan inte läsa tankar – 2
Vi kan inte veta om du äter/har sovande barn/har lunginflammation innan vi ringt. Det enda vi kan göra då är att be om ursäkt och hoppas att vi inte stört allt för mycket.

3. Vi har inget val
Det är inte snällt att bli arg på den som ringer upp, i alla fall inte om hen är artig och trevlig. Den personen gör bara sitt jobb, och skulle med stor säkerhet förtjäna sitt uppehälle på ett mer traditionellt sätt om hen bara hade möjligheten.

4. Vi har inget med NIX att göra
Marknadsundersökningsföretag tar inte hänsyn till NIX. Detta eftersom att många som hatar försäljare ändå är intresserade av att vara med i undersökningar. Återigen är det inte den enskilda telefonisten man borde bli arg på.

5. Skäll på chefen, inte knegaren
Om du tycker att ett telefonföretag beter sig som skit, be att få telefonnumret till supervisor/platschef. Till skillnad från de enskilda anställda har supervisorn viss möjlighet att påverka hur företaget sköter sina affärer.