Depeche på Malmö arena

”Det hade man ju aldrig trott när Depeche mode kom, att man skulle nämna dem och Beatles i samma mening.”

Min far är musikvetare, och innan måndagens konsert frågade jag honom vad han tycker om dem. Eller, vad pappa Lasse tycker om synth är ingen hemlighet (”Jag har så svååårt för sån här musik [djup suck]”), men vad professor Lars Lilliestam tycker. I det fallet är det inget tvivel. Depeche är epokgörande.

I kväll och på fredag spelar de i Göteborg respektive Stockholm, men redan i förrgår var det Malmös tur. Då var det äntligen dags att få se ett av mina stora favoritband live för första gången. Rätt snart kom en insikt: jag är typ yngst på stället.

Det är inte första gången detta händer. ”Nostalgifesten” i april spelade musik från en tid jag inte minns och således inte kan vara nostalgisk över. (Där intervjuade jag underbara S.P.O.C.K och frågade hur det kändes att ha fans som är födda samma år som bandet grundades). Varför är så mycket bra musik gjord av (förhållandevis) gamla gubbar? Och varför är det så få unga som inser hur bra musik detta är? Är jag en medelålders man i själ och hjärta, eller är det så enkelt så att andra Depechefans i min ålder inte har råd med ett biljettpris anpassat efter en medelålders plånbok?

Tillbaka till pappa musikvetenskapsprofessor: hur kommer det sig att synthar har lägre status än gitarrer? Han menar att det ligger i en syn på att musiken redan är gjord, att det inte är live. Synthar är inte ”riktiga” instrument och man spelar inte ”på riktigt”. Det finns ingen spontanitet, du kan inte improvisera om du har ett backtrack som du bara sjunger till. Men tiderna har ändrats. Förra veckan spelade Placebo i Köpenhamn, och jag är rätt säker på att de hade backtrack. Kent har haft det länge. Stora arenashower med video till kräver ofta bra synkning. Men Depeche verkade köra stora delar av konserten fullkomligt live: flera låtar var det trummisen som tog tempot till, och mig veterligen hördes inga instrument som inte var representerade på scen.

Det måste vara ett problem för ett band som funnits i 32 år att bestämma vilka låtar som ska spelas. De turnerar med en ny skiva, Delta Machine, och eftersom den har nyhetens behag vill de givetvis spela just den. Är jag konservativ för att jag vill höra gamla hits från 80- och 90-talen? Nostalgisk till en tid jag inte ens upplevt själv? Nej, det är ett faktum att Depeche mode på gott och ont fortfarande lever på gamla meriter. Tråkigt nog inledde de med två nya låtar, och det lyfte inte för mig förrän Walking in my shoes kom som tredje låt. Med det sagt fick konserten mig att upptäcka saker med Delta Machine som jag inte sett innan.

De utan tvekan bästa inslagen var de avskalade balladerna med Martin Gore och en turnémusiker på piano. Slow från Delta Machine var rent gudomlig. But not tonight, en av de gamla 80-talslåtarna, fick nya dimensioner i ny tolkning. Allsången till densamma verkade röra bandet vid deras hjärtan. Även min gamla hatlåt Personal Jesus (blanda synth och country?! Är ni från vettet?) fick nya dimensioner för mig. A question of time fick mig oväntat att tänka på Arbetsförmedlingen (it won’t belong until you do exactly what they want you to… är det långsökt?). 1506348_10202770806655240_1484471908_o

Den visuella showen var stundtals fullkomligt surrealistisk. Bandet på en engelsk åker i olika sorters glasögon. Eldartister som det slår gnistor om. En tjej vid Berlinmuren. Den fantastiska Enjoy the silence framfördes till en video av fem nakna gymnaster ihopvikta i lådor (se bilden). Kul, men vad det har att göra med words are very unnecessary övergår mitt förstånd. Kanske är det ännu ett uttryck för den snäva kvinnobilden i Martin Gores och Dave Gahans lyrik. Men att kvinnor reduceras till små flickor, bara femton och snygga är inget som är utmärkande för Depeche, utan för större delen av industrin. Tröttsamt, men om man fäster sig för mycket vid det går det inte att lyssna på bred populärmusik över huvud taget.

Sammanfattningsvis var det fett att äntligen få se Depeche live. Även om jag saknade många låtar fann jag nytt djup på andra håll. Det är kul att se att även femtio-plussare kan hoppa runt i två timmar och simulera strippdans med mikrofonstativet, bara de slutar knarka. Kvällen avslutades för mig med en och en halv timme galendans med enbart Depechelåtar, och där fick jag mitt lystmäte av de låtar jag saknat på konserten.

One thought on “Depeche på Malmö arena

  1. […] den bästa låten, och den var inte alls med. Ett artonårigt VNV Nation lär ha samma problem som Depeche mode på Arenan i måndags, att de helst vill spela sina nyskrivna, fräscha låtar. Men lite fan service är man nog allt […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s