Legendarisk Electric Lucia

Vi var många som blev väldigt besvikna när årets upplaga av ElectriXmas på Inkonst hastigt och lustigt blev inställt. Det är ju en tradition, som Kalle Anka för södra Sveriges synthare. 2011 skrev jag om det i City Malmö.

City - ElectriXmas

Ersättningseventet, det lite nerbantade Electric Lucia blev ändå av, med de headlines på Babel och ett gäng till band på Deep. Det sistnämnda var jag väldigt skeptisk till, då Deep tidigare visat sig vara en riktigt, riktigt dålig konsertlokal. Dock inte denna gången! En initierad källa jag pratade med menade att den dåliga ljudkvalitén tidigare snarast berott på att man inte riktigt brytt sig. Nu, med bättre utrustning och uppenbart bättre ljudtekniker fungerade synthbaserad musik med sång alldeles ypperligt på det inre dansgolvet på Deep. (Vad förbättringen beror på var en missuppfattning från min sida. Huvudsaken är vart fall att Deep i optimala fall funkar väldigt bra som konsertlokal.)

Kvällens första band hade dock inte gjort sig på den lilla scenen. Isländska Legend har ett alldeles äkta, akustiskt trumset i sin setting, och det är det är möjligen nyckeln till en fantastisk konsert. Vilket sound! Kontrasten mellan en hårt arbetande, svettande trummis och synthkillen Halldór iklädd fårskinnskappa var lite lustig, men häftig. Den svartmålade sångaren, Krummi, påminde mig mest om en uttrycksfull Star Warskejsare där han kikade ut på oss under en blöt handduk.

Efter konserten gjorde jag en intervju med bandet för Radio AF:s synth & sånt-program Studio 101. Då fick jag bland annat veta att trummisen bara har haft fyra dagar att öva in allt, då ordinarie trummis blev sjuk. Legend gillar att ha akustiska trummor, det känns ursprungligt, som en stam-musik. (Mer av den intervjun kommer i Studio 101 i januari, men tills dess kan man kolla in intervjuer med bl.a Familjen och Das Ich här.)

Kontrasten mellan Legends akustiska trummor och headlinen VNV Nations digitala trumset kunde inte varit större. För mig gjorde det att det tog ett tag att verkligen uppskatta deras konsert. VNV Nation live låter i princip exakt likadant som på skiva. Vad är då poängen?

Men sen kommer den underbart vackra Illusion, och allt är förlåtet. Bandet kommer igång, sångaren Ronan Harris är kvick och rolig på scen. Han lElectric Luciaånar en uniformshatt med luciaglitter från en i publiken och försöker sätta den på en vakt (”oh, you’re the guard? I thought you were a raver!”). Vakten nekar, och Ronan kräver att få min mössa, en meterlång lurvig tomtemössa. Den vill inte vakten heller ha, så trummisen Mark Jackson får låna den. Den var svettig, väldigt svettig när jag fick tillbaka den (jag ska aldrig mer tvätta den här mössan!). Konserten avslutades traditionsenligt med att alla svartklädda människor i publiken sjöng Små grodorna (någon som vet får väldigt gärna berätta hur denna tradition, att VNV alltid avslutar sina Sverigespelningar med detta).

Jag anser att jag har någorlunda bra koll på VNV Nation, men trots det var de flesta av lördagens låtar okända för mig. På Faceboook-eventet har besökarna röstat fram Beloved som den bästa låten, och den var inte alls med. Ett artonårigt VNV Nation lär ha samma problem som Depeche mode på Arenan i måndags, att de helst vill spela sina nyskrivna, fräscha låtar. Men lite fan service är man nog allt tvungen att hålla sig med.

Sammanfattningsvis var det två riktigt bra konserter, fast på olika sätt. Legend var bäst musikaliskt, och VNV hade ett enormt underhållningsvärde.

Annonser

Magnus Betnér har rätt om lucia

I går var det inte bara Sashas ett och ett halvtårsdag, utan också vår första dagislucia! För en körmänniska som jag är lucia kanske den bästa högtiden av alla, så jag har verkligen sett fram emot detta. Så vad händer? Jo, lillen blir sjuk. Lite sådär halvsjuk så att det är oklart varje morgon huruvida dagis eller hemma är bäst.

Trots detta spökade vi ut vårt lilla gull i lucialinne över overallen. Den fina vita vintermössan får duga som huvudbonad och i all hast köpte jag en julgransgirland strax innan affären stängde dagen innan. Den var för lång, så jag drog den över axeln också. Det gjorde att Sasha såg ut som en liten tempelriddare där bland alla tomtar, pepparkakor och lucior. Sasha sjunger hela tiden hemma – en nästan ren stor ters i tio minuter i taget – men nu var det mest skrämda ögon för allt folk. Men om man är minst på dagis så får man faktiskt vara lite timid, särskilt när man är sjuk.

1451496_10151765271511540_1529203187_n

Mammas famn var tryggast under de sista låtarna. Då fick också några av de större barnen feeling och började sjunga så det stod härliga till i valfri tonart. Någon annan drog ner sin pepparkaksmössa för ögonen. Med andra ord är det precis så som Magnus Betnér berättat för oss att det är. Med den skillnaden att han verkar tycka det är meningslöst och fånigt. Jag tyckte det var bedårande och urgulligt. Som sagt, jag gillar lucia, och så gillar jag Sashas dagiskompisar.

Depeche på Malmö arena

”Det hade man ju aldrig trott när Depeche mode kom, att man skulle nämna dem och Beatles i samma mening.”

Min far är musikvetare, och innan måndagens konsert frågade jag honom vad han tycker om dem. Eller, vad pappa Lasse tycker om synth är ingen hemlighet (”Jag har så svååårt för sån här musik [djup suck]”), men vad professor Lars Lilliestam tycker. I det fallet är det inget tvivel. Depeche är epokgörande.

I kväll och på fredag spelar de i Göteborg respektive Stockholm, men redan i förrgår var det Malmös tur. Då var det äntligen dags att få se ett av mina stora favoritband live för första gången. Rätt snart kom en insikt: jag är typ yngst på stället.

Det är inte första gången detta händer. ”Nostalgifesten” i april spelade musik från en tid jag inte minns och således inte kan vara nostalgisk över. (Där intervjuade jag underbara S.P.O.C.K och frågade hur det kändes att ha fans som är födda samma år som bandet grundades). Varför är så mycket bra musik gjord av (förhållandevis) gamla gubbar? Och varför är det så få unga som inser hur bra musik detta är? Är jag en medelålders man i själ och hjärta, eller är det så enkelt så att andra Depechefans i min ålder inte har råd med ett biljettpris anpassat efter en medelålders plånbok?

Tillbaka till pappa musikvetenskapsprofessor: hur kommer det sig att synthar har lägre status än gitarrer? Han menar att det ligger i en syn på att musiken redan är gjord, att det inte är live. Synthar är inte ”riktiga” instrument och man spelar inte ”på riktigt”. Det finns ingen spontanitet, du kan inte improvisera om du har ett backtrack som du bara sjunger till. Men tiderna har ändrats. Förra veckan spelade Placebo i Köpenhamn, och jag är rätt säker på att de hade backtrack. Kent har haft det länge. Stora arenashower med video till kräver ofta bra synkning. Men Depeche verkade köra stora delar av konserten fullkomligt live: flera låtar var det trummisen som tog tempot till, och mig veterligen hördes inga instrument som inte var representerade på scen.

Det måste vara ett problem för ett band som funnits i 32 år att bestämma vilka låtar som ska spelas. De turnerar med en ny skiva, Delta Machine, och eftersom den har nyhetens behag vill de givetvis spela just den. Är jag konservativ för att jag vill höra gamla hits från 80- och 90-talen? Nostalgisk till en tid jag inte ens upplevt själv? Nej, det är ett faktum att Depeche mode på gott och ont fortfarande lever på gamla meriter. Tråkigt nog inledde de med två nya låtar, och det lyfte inte för mig förrän Walking in my shoes kom som tredje låt. Med det sagt fick konserten mig att upptäcka saker med Delta Machine som jag inte sett innan.

De utan tvekan bästa inslagen var de avskalade balladerna med Martin Gore och en turnémusiker på piano. Slow från Delta Machine var rent gudomlig. But not tonight, en av de gamla 80-talslåtarna, fick nya dimensioner i ny tolkning. Allsången till densamma verkade röra bandet vid deras hjärtan. Även min gamla hatlåt Personal Jesus (blanda synth och country?! Är ni från vettet?) fick nya dimensioner för mig. A question of time fick mig oväntat att tänka på Arbetsförmedlingen (it won’t belong until you do exactly what they want you to… är det långsökt?). 1506348_10202770806655240_1484471908_o

Den visuella showen var stundtals fullkomligt surrealistisk. Bandet på en engelsk åker i olika sorters glasögon. Eldartister som det slår gnistor om. En tjej vid Berlinmuren. Den fantastiska Enjoy the silence framfördes till en video av fem nakna gymnaster ihopvikta i lådor (se bilden). Kul, men vad det har att göra med words are very unnecessary övergår mitt förstånd. Kanske är det ännu ett uttryck för den snäva kvinnobilden i Martin Gores och Dave Gahans lyrik. Men att kvinnor reduceras till små flickor, bara femton och snygga är inget som är utmärkande för Depeche, utan för större delen av industrin. Tröttsamt, men om man fäster sig för mycket vid det går det inte att lyssna på bred populärmusik över huvud taget.

Sammanfattningsvis var det fett att äntligen få se Depeche live. Även om jag saknade många låtar fann jag nytt djup på andra håll. Det är kul att se att även femtio-plussare kan hoppa runt i två timmar och simulera strippdans med mikrofonstativet, bara de slutar knarka. Kvällen avslutades för mig med en och en halv timme galendans med enbart Depechelåtar, och där fick jag mitt lystmäte av de låtar jag saknat på konserten.