Namn som privilegium

Länge gick jag och hatade mitt tråkiga, svenniga namn Emma. Det finns inget som sticker ut i det namnet. Det är tråkigt och mjukt och vanligt och låter som ”mamma”.

Det var först när jag började åka på internationella miljökonferenser som jag insåg hur praktiskt mitt namn är. Alla, ALLA, oavsett språkbakgrund och kultur, kan uttala mitt namn nästan exakt så som på svenska. Det enda som skiljer är betoningen. Namnskick är ett vanligt samtalsämne i sådana sammanhang, och det var kul att höra folk försöka härma den svenska dubbelbetoningen.

Andra hade inte samma lyx: många fick säga sina namn många gånger för att andra skulle förstå. De som har en engelsk variant på sitt namn bytte ofta helt sonika ut det helt och hållet (Georg [Gee-åååg] och Matthijs [Mattejhs] blir till [Djåååtsh] och [Mathju]). Kineserna använder parallellnamn som ofta inte liknar varandra över huvud taget. Jag vet inte ens vad en av mina grundskolebästisar heter. Jag vet hennes västerländska namn, men jag brydde mig aldrig om att fråga om hennes kantonesiska.

Jag kände att det var synd. Om vi inte ens kan lära oss varandras namn, hur ska vi då kunna visa intresse för varandras kulturer? Men ingen har någonsin misslyckats med att uttala mitt namn. Anledningen till att jag skriver det här är en artikel av Kawa Zolfagary om hur han bytte namn efter att i praktiken ha blivit namnlös. Ingen kunde uttala hans namn, få brydde sig om att lära sig och när de gjorde det blev det ändå fel.

Min mors kommentar på namnet Sasha var att ”jaha, nu är ditt barn dömt till att få bokstavera både för- och efternamn”. Och ja, så har det blivit. Bland mina tyska vänner blir Sasha konsekvent felstavat, alldeles oavsett om de har sett namnet i skrift tidigare eller ej. Bland dagisbarnen är det vanligaste uttalet [Shasha], vilket väl får ses som close enough. Desto mer spännande kommer det bli när det blir dags att tappa framtänderna och börja läspa. Vilken tur då att vi givit vårt barn två extra mellannamn som skulle kunna användas om Sasha visar sig hata sitt namn.

Barn leker som barn gör

Toys’r’us har fått uppmärksamhet för den stora nyheten att de även i år ska släppa en könsblandad julkatalog, och att konceptet sprids till de nordiska grannländerna. Tur är  väl det. Företaget hade antagligen fått väldigt mycket mer negativ uppmärksamhet om de hade gått tillbaka till könsuppdelade kataloger. Det inser de givetvis. Jag kan tänka mig att progressiva krafter inom pr-avdelningarna som själva tror på idén rent ideologiskt säljer in det till sina chefer genom ekonomiska argument. Det blir en snackis, både bland de som tycker det är en bra idé och de som inte gillar det. Företaget får goodwill och framstår som progressiva. Framför allt får de massor med mysig textreklam och stora mängder delningar i sociala medier. Genusmedvetenhet är någonting man kan tjäna pengar på. Till och med könsstereotypa leksaksreklamens flaggskepp Lego har smugit ner två rosa bitar i Sashas Duplolåda. Kanske är det en stilla reformert protest från någon långt inne i företaget?

Hur som helst. Jag kan inte för mitt liv förstå varför det här skulle vara kontroversiellt. Vad är konstigt med att ha en katalog som visar hur barn faktiskt leker? Med risk för att slå in öppna dörrar, men det finns faktiskt inget gen som säger att tjejer gillar att leka blöjbyte och killar gillar bilar. Sasha går på föräldrakooperativ, så jag har fått se rätt mycket av hur barnen leker på förskolan. Vårt dagis har ingen uttalad genuspedagogik. På småbarnsavdelningen är det ändock väldigt tydligt: det finns ingen leksak som inte alla barnen anser att de själva kan leka med. Sasha är väldigt förtjust i dockvagnen och bilarna – ja, exakt allt som har hjul. Och så vatten, och skor. Framför allt skor.

DSC_0323 DSC_1658

De lite större barnen brukar åka inomhusrutschkana. Alla tillsammans leker väldigt mycket med trolldeg och med färgglada pluppar. Utomhus är både den lilla och stora avdelningen med samtidigt. Även där tycker jag att det inte framkommer något tydligt könsmönster. Det är visserligen mer grupperingar i storgruppen, men det är ingen som avstår från att leka med vissa leksaker på grund av färg eller könskodning.

Bebislogik

Det är kväll. Sasha och mamma ska ha lite söndagsmys i badkaret: kanske det enda stället där Sasha ständigt är nöjd och glad.
– Mmm, det stämmer! Jag älskar allt som har med vatten att göra. Pölar, bad, kranar, att suga på tvättsvampar, att spruta ner mig själv med iskallt vatten. Och lägga saker i vatten.
– Ja just det. Det senare ska det här inlägget handla om. För medan badet tappades upp lämnade jag Sasha ensam i badrummet för att diska efter middagen. Och när jag kom tillbaka igen fann jag detta:

SAMSUNGSasha hade marinerat badet med en (tom) potta, en handduk, en tvättsvamp, en vaskrensare, en nyckelknippa, några flaskor och… blöjhinken. Full med lätt överjästa blöjor. Borta vid handfatet stod lilla Sasha och tittade på mig med fullkomligt oskyldiga ögon och väntade på att jag skulle sätta på vattnet i handfatskranen.

Jag insåg snabbt att det var mitt eget fel. Barn uppträder logiskt, men inte efter samma logik som vuxna. Sasha tycker om att hjälpa till, att sortera och städa. Allt som ligger löst i badrummet hamnar som leksaker i badet som vi snart ska hoppa ner i. Då görs ingen skillnad på en tvättsvamp och en blöjhink, även om jag är imponerad över att Sasha har lyckats lyfta en hink som väger sisådär en tredjedel av den egna vikten till sin egen huvudhöjd och puttat i.

En annan sak jag har lärt mig är en blöjas fulla uppsugningskapacitet. Ibland kissar Sasha så mycket på nätterna att vi kategoriserar blöjan ”Caremablöja”. Definitionen är effektivast möjliga fyllnad, att blöjan är så full så att det vore omöjligt att kissa mer i den, samtidigt som den inte läcker och orsakar extra tvätt. Kostnadseffektivitet. Men nu när blöjorna har legat och dragit i vatten kan jag konstatera att även en Caremablöja inte är riktigt full. Det finns lite superabsorbenter i övre kanterna av blöjorna som inte tidigare utnyttjats.

Nåväl, efter lite rengöring och städning (”NEJ Sasha, du får inte leka med handduken med bajsvatten på… NEJ INTE LEKA”) blev det ändå ett bad. Med världens snällaste, gladaste, underbaraste lilla bebbe. Som skvätter vatten i ögonen på mig, skriker ”AJAJ” och skrattar. Som säger ”aaaah” och bubblar i vattnet. Som försöker hälla ut allt mitt dyra balsam. Som pratar långa, långa meningar, med intonation och konsonanter och allt, på sitt eget hemliga språk. Talare: en. Sasha älskar att prata, men svenska verkar så mainstream. Titta på gullungen! Kan man vara arg på en sån? Verkligen?

SAMSUNGSedan tar det ungefär femton sekunder från uppstigandet ur badet till att Sasha har kissat i två olika pölar på hallmattan. Men återigen, det är inte Sashas fel. Det var ju mamma som inte gav Sasha någon blöja.

Omvända Bechdeltestet

Ni vet Bechdeltestet?

Har denna filmen/serien 1) två namngivna kvinnor som 2) pratar med varandra 3) om något annat än en man?

Berättelsen om Pi serie killarZelda av Lina Neidestam

Man kan konstatera att filmer med ikoniska tjejkaraktärer som Terminator 2 inte klarar Bechdeltestet, hur råstark och driftig Sarah Connor (Linda Hamilton) än må vara. Den nyutkomna Gravity med sin ”starka kvinnokaraktär” Ryan Stone (Sandra Bullock) klarar inte heller Bechdeltestet, helt enkelt eftersom det bara finns två personer i hela filmen. en film kan alltså framställa kvinnor på framträdande och banbrytande sätt även utan att klara Bechdeltestet, men att det är ett faktum att nästan alla filmer handlar om män och relationer till män. Bara.

Alternativet till alla dessa filmer om män är för det mesta att inte konsumera någon bred populärkultur över huvud taget. Skittråkigt. Jag vill inte distansiera mig från samhället. Jag vill kunna tala med folk om annan kultur än obskyra hbt-indiefilmer (även om sådana också är kul!).

Då är det extra kul att hitta tv-serier som för en gångs skull fungerar åt andra hållet! Efter elva avsnitt av My little pony – Friendship is magic har det ännu inte hänt att två manliga namngivna karaktärer har pratat om någonting annat än kvinnor. My little pony-universumet är i det närmaste ett kvinnoseparatistiskt paradis, där mäns göromål inte är intressanta. De drar plogen på AppleJacks farm och skriver brev åt Twilight Sparkle, men de har ingen framträdande roll. Som regel är detta givetvis lika förkastligt som det omvända förhållandet, men som omväxling är det kul.

Igår började vi se på Orange is the new Black, och jag och Mats var oense om huruvida första avsnittet klarade omvända Bechdeltestet. Två män pratar med varandra om en spädgris, men den ena är inte namngiven i detta avsnitt utan existerar enbart som man till huvudpersonens bästis. Sasha fick tandvärk mitt i andra avsnittet, så jag kan inte säga något säkert. Men denna skildring av ett kvinnofängelse handlar också om kvinnor. Män har liknande roller som kvinnor i en ”vanlig” serie – fästman, styvfar, medföljande. Som bonus så är Captain Janeway från Star Trek: Voyager (alltså Kate Mullgrew) med, och bara det gör det ju klart sevärt!

Bechdeltestet är väldigt effektivt på många sätt. Det utvecklades först för att mäta huruvida kvinnor skildras, men kan lika gärna användas som ovan för män. Eller, för icke-vita (finns det fler än en icke-vit med namn som pratar om något annat än en vit person?). Tyvärr är resultatet för icke-vita Bechdeltestet fortfarande fullkomligt oacceptabelt och om möjligt ännu värre än för kvinno-Bechdeltestet.