Att undvika mina egna arbetshypoteser

”Var det sexistiskt av mig att ställa den frågan?”

”Ja, kanske lite.”

Det är en konst att intervjua. Jag sätter verkligen en ära i att försöka komma så nära mina källors egna berättelser som bara är möjligt när jag skriver min reportagebok, och för det mesta går det väldigt bra.

Det går inte att fråga hur som helst och vad som helst. En gång intervjuade jag ett par som var studenter när de blev med barn. Den ena är samhällsvetare utan arbetslivserfarenhet, den andra studerar ett tekniskt ämne och har arbetslivserfarenhet. Min förförståelse för samhällsvetarens yrkesval är att man måste vara villig att flytta för att få de eftertraktade jobben. Således frågar jag samhällsvetaren hur jag tror att barn kommer påverka hennes karriärmöjligheter. Hon gör en utläggning om det, och sen fyller han på med sina egna erfarenheter.

”Men ja, nu frågade du ju inte mig. Jag vet inte om du hade tänkt att fråga mig.”

Sedan dess har jag funderat på detta. Jag är väldigt glad att han ifrågasatte mig.  Metodik är jätteviktigt i journalistik. Som man frågar får man svar.  Förtroende är mitt kapital, och det kan vara fatalt om mina källor uppfattar mig som fördomsfull.

Lärdomen av detta: låt inte dina hypoteser styra dig i ditt frågande. Även om jag förväntar mig att den ena parten kommer att uppleva ett problem borde jag ändå fråga båda parter alla frågor. Annars kan jag mycket väl gå miste om något intressant, allt på grund av en arbetshypotes som jag inte velat släppa. Jag tänkte på yrkesval, inte på kön, när jag ställde frågan bara till mamman. Det har ändå ingen betydelse. Båda parter hade något vettigt att säga. Och även om de inte hade haft det skulle ett icke-svar kunna vara intressant i sig.

Annonser

grattis utan stor bokstav eller utropstecken

Även detta året har jag blivit äldre. Sedan några dagar tillbaka är jag ett kvartssekel gammal. Sedan några år tillbaka är det brukligt att gratta människor man känner via Facebook. Så här kan det se ut:

grattis

Man behöver inte ens gå in på någons sida för att gratta. Bara klicka till höger och få upp en dialogruta. Grammatiska regler är inte så viktigt. Om man vill vara lite fantasifull kan man skriva något generiskt om tårta eller ballonger. Det är här mitt problem kommer in. Jag tycker det är en astråkig kultur som växer fram. Jag vill inte ha några tråk-grattis! Men vad ska jag göra åt det? På samma sätt som att folk slentrianfrågar om mitt barn är pojke eller flicka gör Facebook-slentrian-grattarna bara det som de uppfattar är ”rätt” enligt allmänna seder och bruk. Att reagera negativt på det kan få någon att känna sig kränkt personligen utan att vilja se den bakomliggande strukturen som jag försökte ifrågasätta.

Ett sätt att lösa problemet är att dölja min födelsedag på Facebook. Men det är tråkigt! Då får jag knappt några påminnelser alls om bemärkelsedagen, och det är ju deppigt. Samtidigt finns risken att man ser Facebookgrattis som någon sorts tävling.

Förra året fick jag 43 grattis, i år bara 39, ALLA HATAR MIG 😥

Så vad gjorde jag? Förra året bad jag alla att posta en bild på ett djur, en växt, en svamp, amöba eller liknande. Resultatet blev typ 30 generiska grattis och 30 asintressanta bilder och länkar. Jag log från öra till öra varje gång det plingade till på wallen.

I år bad jag om länkar på temat ”FRAMTIDEN ÄR NÄRA”. Det gick sådär i början. Jag funderade ett tag på om det är asdrygt att be någon som postar ett grattis att ge mig en länk istället, men jag bestämde mig för att det i så fall är deras problem. Det är min födelsedag. Jag kan be om vad jag vill, sen är det upp till någon annan att ignorera eller uppfylla önskan. Och det slutade i massor med fina videos och bilder. 50-talsfuturism (underbart!) Hamlet på klingon, manliga preventivmedel, grafiska romaner och tidsresenärer vid Cern är några av de grejer som lyste upp min dag! Jag avslutar med en underbar video som min syster skickade mig:

Egoboost

Alltså, jag känner verkligen att det är jag samtidigt som det inte är för utlämnande! Det är helt otroligt att du greppat en sådan komplex historia på rätt sätt. Du har verkligen förstått varenda känsla!

Detta skriver en källa till mig som läste reportage-utkastet om sig själv i dag. Jante är min vän, men efter att ha fått nästan exakt samma reaktion från x antal källor känner jag att det är dags att ta åt mig. De har anförtrott mig några av sina mest intima känslor och hemligheter, och tycker jag förvaltar dem bra. Det gör mig så sjukt glad!

Jobb, dagis, springa, skriva bok.

Mycket har hänt sen sist! En sammanfattning:

1. Jag spenderade sju veckor med att jobbpendla till Karlskrona. Äta, sova, jobba, träna. Det är förvånande vad lite tid man har över när man heltidsarbetar. Jobbet var sjukt kul och jag blev nöjes- och kulturredaktionens favoritredigerare. Åtminstone så länge jag inte lyfte fram lite olyckliga citat som insinuerade att reumatiker inte kan dansa. Det resulterade nästan i en anmälning till Pressombudsmannen! (Och jag är lite stolt. Om man inte kan tänka sig att reta upp folk borde man inte vara journalist. Och vi blev faktiskt bara nästan anmälda.)

Annat lite pinsamt: jag råkade blanda ihop namnen Mursi och Mubarak. Det är inte så lätt när man jobbar under pågående revolution och Reuters/AP/TT inte behagar skriva bra bildtexter! Så har jag också gjort en väldig massa snygga och bra tidningssidor, men det är inte lika roligt att skriva om framgångar som misslyckanden!

Jobbet som redigerare är verkligen speciellt. Man kan gå och vara upprymd i flera dagar över någon detalj som man lyckades få till. En kollega pratade i veckor om en humla som hon hade frilagt i Photoshop! Här är den bästa rubben jag gjorde:

BLT Jättebra rubbeHihi.

2. I slutet av Blekingejobbet fick jag oväntat ett telefonsamtal. Det var från en konstförening i Malmö som undrade om jag inte hade lust att pr-konsulta lite för dem. De ville ha någon som var ”provokativ”, och då var förstahandsvalet mig. Och ja, jo, det vore ju kul! Det var bara ett stort problem med tajmingen: en pr-insats är mest effektiv före och i början av en konstutställning, och med de möjligheter vi hade skulle insatsen inte ge effekt förrän en vecka före slutet på utställningen. Vi gjorde i alla fall så bra vi kunde, och detta är en del av resultatet:

3. 14 månader gamla Sasha började på dagis. Vi har valt ett föräldrakooperativ, och det är ett riktigt pangställe! Det är underbart att kunna lämna sitt barn på dagis i full förströstan om att Sasha är i riktigt goda händer, har kul och utvecklas. Även för ettåringarna arbetar de med uttalad pedagogik, och det är riktigt häftigt att se allt som barnen kan göra som inte ens vi som föräldrar hade en aning om! Under inskolningen har jag kunnat se med egna ögon hur barnen har det tillsammans, och eftersom det är ett föräldrakooperativ har både jag och Mats varit där och jobbat. Det är en stor ynnest att ha såpass stor insyn i sitt barns förskola.

Sasha på dagis (1 av 1)

4. Jag har kommit i mitt livs form. Jag har bättre kondition än någonsin, är starkare, orkar mer, väger mindre. Och, sjukast av allt: jag har fått en normal ämnesomsättning. Så länge jag kan minnas har jag alltid behövt äta mer och oftare än alla andra. Men så är det inte längre!

Den sista skjutsen i min kondition fick jag i Karlskrona. Så ofta jag kunde snörade jag på mig skorna och sprang… vilse. Stan består av ett gäng öar, och jag upptäckte stället genom att följa kanterna på öarna. Så underskattar jag distansen, och vips är jag uppe i 15 kilometer! Nu räds jag inte långa träningspass längre, däremot vill jag verkligen, verkligen inte bli skadad. Här hemma har jag gått med i en löpgrupp, och jag slår fortfarande olika personliga rekord nästan varje gång jag är ute. Det är helt enkelt väldigt, väldigt kul att springa.

5. Jag har vigt hela hösten åt att jobba med boken. Det är mycket, mycket givande. För varje dag tror jag mer och mer på idén och på att jag har möjligheten att genomföra den. Fyra av planerade tolv reportage är i läsbart skick och utskickade till en antal förlag. Jag var på Bokmässan, pratade med några stycken och fick så bra respons som man kan förvänta sig. Det är sjukt mycket som måste klaffa innan man blir utgiven dock! Om två månader kommer jag ha en i princip färdig bok, och det är då som det gäller!