Nyårslöfte uppfyllt! Halvmara nästa?

För två år sedan vid den här tiden sprang jag Sankt Hans Extreme Light, ett fem kilometer långt lopp i kuperad terräng. Jag var ganska vältränad men var inte mycket av en joggare. Mest sprang jag tre varv i den helt platta Stadsparken och hem igen. Jag gjorde en tid på 32.50 och jag spydde nästan vid målgången.

För ett år sedan vid den här tiden var jag höggravid. Jag var sjukskriven och var så jävla less. Foglossning, hormondepression och all smärta och obekvämhet hade verkligen tagit ut sin rätt. Kan man inte få sova en enda natt utan halsbränna? Kunna laga mat utan att behöva vila två timmar efter den fysiska pärsen?

För ett knappt halvår sedan hade all personlig träning hos sjukgymnasten gett en del effekt. Jag orkade bära Sasha mer än korta stunder. Vi gick långa barnvagnspromenader och lyssnade på P3 Dokumentär. Ryggen var fortfarande paj, men jag testade att börja springa och det gick faktiskt bra. Bättre än innan graviditeten till och med! Ett halvårs gångträning är uppenbart det metodiska sättet att lära sig springa. Det var nu jag gjorde mitt nyårslöfte: att springa Sankt Hans Extreme, hela loppet. Inte fem kilometer som förra gången, utan dubbelt så långt och dubbelt så mycket stigning, 560 meter. Dessa mål formulerade jag:

1. Jag ska genomföra loppet och inte komma sist
2. Jag ska hamna under min egen dubbla tid från förrförra året
3. Jag ska gå i mål på under en timme
4. Jag ska slå Mats

Så hur gick det? På en timme, tio minuter och två sekunder klarade jag den första nivån. Jag kom sjunde sist med tre kvinnor och tre män bakom mig. Beroende på hur man räknar klarade jag även det fjärde målet. Mats gick visserligen i mål på drygt fem minuter kortare tid, men min procentuella förbättring från förrförra året var bättre än hans.

SAMSUNG

Loppet var faktiskt mer psykiskt utmanande än fysiskt. Jag hade mängder med krafter efter målgång, så jag är redan sugen på halvmara. Jag springer långsamt men är uthållig, så det skulle nog passa.

Jag väger fem kilo mindre än innan jag var gravid. Jag är starkare. Ryggen är fortfarande inte hundra, men jag märker att den mår super av när jag springer riktigt långt. Jag är förvissad om att den kommer läka helt. Vem hade trott det för ett år sedan? Inte jag i alla fall. Jag trodde på fullt allvar att jag skulle få bestående men, men det har jag inte.

Jo, huden under naveln är lite knöcklig. Det kan jag leva med.

One thought on “Nyårslöfte uppfyllt! Halvmara nästa?

  1. Karin skriver:

    Du är så grym, Emma!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s