Nyårslöfte uppfyllt! Halvmara nästa?

För två år sedan vid den här tiden sprang jag Sankt Hans Extreme Light, ett fem kilometer långt lopp i kuperad terräng. Jag var ganska vältränad men var inte mycket av en joggare. Mest sprang jag tre varv i den helt platta Stadsparken och hem igen. Jag gjorde en tid på 32.50 och jag spydde nästan vid målgången.

För ett år sedan vid den här tiden var jag höggravid. Jag var sjukskriven och var så jävla less. Foglossning, hormondepression och all smärta och obekvämhet hade verkligen tagit ut sin rätt. Kan man inte få sova en enda natt utan halsbränna? Kunna laga mat utan att behöva vila två timmar efter den fysiska pärsen?

För ett knappt halvår sedan hade all personlig träning hos sjukgymnasten gett en del effekt. Jag orkade bära Sasha mer än korta stunder. Vi gick långa barnvagnspromenader och lyssnade på P3 Dokumentär. Ryggen var fortfarande paj, men jag testade att börja springa och det gick faktiskt bra. Bättre än innan graviditeten till och med! Ett halvårs gångträning är uppenbart det metodiska sättet att lära sig springa. Det var nu jag gjorde mitt nyårslöfte: att springa Sankt Hans Extreme, hela loppet. Inte fem kilometer som förra gången, utan dubbelt så långt och dubbelt så mycket stigning, 560 meter. Dessa mål formulerade jag:

1. Jag ska genomföra loppet och inte komma sist
2. Jag ska hamna under min egen dubbla tid från förrförra året
3. Jag ska gå i mål på under en timme
4. Jag ska slå Mats

Så hur gick det? På en timme, tio minuter och två sekunder klarade jag den första nivån. Jag kom sjunde sist med tre kvinnor och tre män bakom mig. Beroende på hur man räknar klarade jag även det fjärde målet. Mats gick visserligen i mål på drygt fem minuter kortare tid, men min procentuella förbättring från förrförra året var bättre än hans.

SAMSUNG

Loppet var faktiskt mer psykiskt utmanande än fysiskt. Jag hade mängder med krafter efter målgång, så jag är redan sugen på halvmara. Jag springer långsamt men är uthållig, så det skulle nog passa.

Jag väger fem kilo mindre än innan jag var gravid. Jag är starkare. Ryggen är fortfarande inte hundra, men jag märker att den mår super av när jag springer riktigt långt. Jag är förvissad om att den kommer läka helt. Vem hade trott det för ett år sedan? Inte jag i alla fall. Jag trodde på fullt allvar att jag skulle få bestående men, men det har jag inte.

Jo, huden under naveln är lite knöcklig. Det kan jag leva med.

Södra älvstranden

Jag är från Göteborg, men har nästan aldrig varit vid älven och kusten. Den största delen av älven är avstängd genom stora industrier och terminaler och går inte att nå för oss vanliga döda. Bitarna längre västerut förknippar jag mest med att vara sur och hungrig efter alldeles för långa cykelturer genom hela stan. Blåsigt och kallt är det också. Visst, fint är det, men kunde vi inte tagit spårvagnen istället? Och kan inte utflyktsbullarna vara tinade och med pålägg?

Denna gången tog vi spårvagnen. Såhär glad blir man då!

(cc)Emma Lilliestam

Min äldsta vän Louise var också med. Det är jättebra att ha en extra vuxen som ser till att Sasha inte äter upp halva stranden. Titta, röra, men inte stoppa i munnen!

(cc)Emma LilliestamVi gjorde en liten missbedömning: vi klädde oss enligt vädret i östra Göteborg. I väster blåser det jättejättemycket mer, så vi frös lite allihopa. Vinden är för övrigt ännu en anledning till varför 90-tals-Emma inte gillade att åka till Klippan. Som exil-Göteborgare behöver jag dock övertyga mig själv om att jag visst är lokalpatriot. Detta genom att åka ut och kolla på Stena Line, militärbåtar och Älvsborgsbron underifrån.

(cc)Emma Lilliestam

(cc)Emma Lilliestam

Boys will be boys liksom

Vad är grejen med att kasta ner saker från balkonger? På fyllan? Och sikta på människorna som går förbi?

Jag träffade mycket fint folk på Valborg igår. Under mina fyra år här har jag lyckats undvika siste april i Lund. Jag tycker det är obehagligt med stora massor av överförfriskade människor, men den här gången tog jag tjuren vid hornen och gick till Stadsparken. Gött häng med gött gäng följde, och framåt kvällningen mötte jag upp några vänner på Parentesen, ett studentboende i Lund. Det var inte svårt att hitta mina vänner, för en av dem har en frisyr som får mig att tänka på dinosaurier. Ungefär såhär:

pelycosaur

Det håller på att bli kallt, så vi bestämmer oss för att gå in. Det är då, från ingenstans, som det faller ner en sopsäck full med burkar rakt emellan oss. Vi tittar upp och ser tre balkonger med fulla stekare. Jag svär något om fulla omogna idioter och tänker gå in. Sånt händer mig inte ofta, men tillräckligt ofta för att bli avtrubbad. En annan person bredvid mig är dock inte lika förlåtande. Han har normalblonda lockar, vanliga kläder. ”Vem var det?” frågar han. Killarna på tredje våningen säger att det kom uppifrån. Killarna på fjärde våningen flabbar och ger varandra nervösa blickar. Den blonda killen ger sig inte. Balkongkillarna skruvar på sig men fortsätter flabba. Nej, det var inte vi. Tagga ner nu, verkar de tänka. Det var bara ett skämt. Haha. Vi är fulla. Boys will be boys liksom. Inget hände.

Så börjar jag tänka ”tänk om”. Påsen träffade ingen av oss i huvudet. Aluminiumburkar är lätta, men tänk om det smugit med en spritflaska eller två? En bilkrock i 50 km/h motsvarar ett fall från tredje våningen. Med maximal otur hade de fulla killarna på balkongen kunnat skada någon av oss riktigt illa, på kul. Men kom igen, det var inte så illa menat. Vi råkade liksom bara se en blåhårig tjej med undercut, en grönhårig kille med tuppkammar och två piercade tjejer med combatkläder. De såg oss inte och verkade vara på väg in till oss, så vi typ tänkte att det vore kul att kasta något på dem. Inget personligt. Ni behöver ju inte överreagera så. Boys will be boys liksom!

Jag är väldigt glad att den blonde killen stod upp för oss. Efteråt menade han att man inte kan låta sånt passera, för på Parentesen händer liknande saker ofta.

Dagens fundering 1: Vad är det egentligen med studentkultur och raglande askalas-snedtrippfylla?

Dagens fundering 2: I Storbritannien är det förresten på tal att klassa brott mot alternativa som hatbrott.