Viktens vikt

Jag var magsjuk för två veckor sedan. Sasha hade spytt och vi låg till och med inne på barnakuten några timmar. Efter det kom sjukan som ett brev på posten, lyckligtvis med en dags förskjutning mellan Mats och mig. Sedan dess har jag blivit väldigt ointresserad av mat. Jag har rasat i vikt och har fått byta jobbjeans. Sasha är likadan (inte med jeansen, utan aptiten). Det enda som slinker ner är banan, avocado och välling.

Det är visserligen en angenämt problem. Skaderisken för lätta löpare är mindre, Lundaloppet är om två veckor. Det går ingen nöd på mig. Lite obehagligt är det dock att ha nedsatt aptit utan att veta varför. Vad finns det för anledningar till att få helt ny ämnesomsättning?

Vad sade jag just? Angenämt problem? Vad är det för sjukt samhälle vi lever i om plötslig viktnedgång anses som något bra, något eftersträvansvärt? Jag har hört om cancersjuka som har fått komplimanger för att de gått ner i vikt. Att vara smal är inte per definition hälsosamt. Det vet alla, men det verkar som att det inte går att betona det nog mycket.

Strejkbrytare

Det sägs att det är dåligt att så få ungdomar är med i fackförbund. Underförstått säger de också att detta är ungdomarnas fel, men enligt min erfarenhet är det inte sant. Jag har varit med i tre fackförbund. Ett har jag blivit utslängd ifrån (Journalistförbundet, facket som slänger ut sina medlemmar om de inte har något jobb) ett blev jag rekryterad till utan att faktiskt möta kraven (Akademikerförbundet SSR för ekonomer) och ett tredje, Kommunal, gick jag med i i förrgår. Hur länge kommer jag vara Kommunalanställd? Det är omöjligt för mig att veta. Kanske får jag kvalificerat jobb imorgon (inte så troligt), kanske jobbar jag parallellt i hemtjänsten och som frilansande journalist (väldigt troligt).

Frågan är vilken nytta jag kommer ha av att vara med i Kommunal. Företräder de verkligen mig, en lågavlönad kvinna med annan utbildning än mitt yrke? Om LO verkligen hade velat att olika kön ska ha lika lön hade vi haft det för decennier sedan. Jag har bilden av facket som en gubbröra som gärna strider för outbildade gruvarbetares löner men skiter helt och fullt i lågavlönade, högkvalificerade kvinnoyrken.

Kommunalstrejk

Anledningen till att jag ändå gick med var att det är strejk på gång. Kommunal vill för en gångs skull ta strid för de lågavlönade. Det är ett krav jag ställer mig bakom helt och fullt, men stridsmetoderna går ut över mig personligen.

Vårdarbetare har vad jag vet ingen strejkrätt, men däremot kan Kommunal blockera intaget av vikarier. Så länge strejken pågår får inte sådana som jag jobb. Det såg ut som att jag skulle kunna få ut lite pengar genom att gå med i Kommunal, men det visade sig snabbt att det inte handlade om några vettiga summor. Istället blev jag uppringd av min chef som erbjöd mig en månadsanställning.

Min första fasta anställning någonsin! Nu vet jag en hel månad i förväg precis hur mycket och när jag ska arbeta. Vi kan planera föräldraledigheten, vi kan i förväg veta hur mycket pengar vi får in.

Fatta. Det är år 2013 och landet är fyra gånger så rikt som den var när vi hade full sysselsättning. Jag fyller 25 i år. Jag är förälder med försörjningsansvar och är glad över en hel månads stabil inkomst. Jag är på väg, men är ännu inte införsäkrad i Sveriges trygghetssystem. Jag har en kvarts miljon i studieskulder och är fortfarande inte ens nära att få en kvalificerat jobb.

Det som krävs för att jag ska få månadsanställning är hot om strejk. På ett sätt kan man säga att jag är strejkbrytare, eftersom jag hjälper min arbetsgivare att täcka upp för de eventuella följderna av Kommunals stridsåtgärder. Å andra sidan handlar varsel om strejk just om att alla parter ska kunna förbereda sig och skademinimera i striden. Och vad ska jag personligen ha LO till om de accepterar ett omfattande användande av timanställda? När det väl gällde var det visst inget problem att erbjuda ett mer stabilt arbete.

Utflykt med pannkakor

Vackert väder! Vinden blåser, solen skiner. Fjolårslöven virvlar förbi.
DSC_0173

Liten familj är frisk igen. Dörren är öppen, vädrar ut magsjukelukten. Föräldrar äter pannkakor.

DSC_0211

Bebis äter knappt alls. Välta ut morötter över hela gräset går dock bra. Vattenkaraffen är också kul. Och att jaga gräsänder krypande. Självklart utan höger sko, den åker av hela tiden.

DSC_0227Sen däckar bebis.

 

Upp som en sol, ner som en jävla pannkaka

Tänk dig att ha sprungit ett maraton. Investerat massor med tid och förlorad inkomst från ditt vanliga jobb för att kanske vinna det stora priset. Sedan lyckas du faktiskt! Du är först över mållinjen, får gratulationer, allt är klart. Du är lycklig, tänker att äntligen, äntligen ÄNTLIGEN har du foten inne. När du väl sugit tillräckligt mycket på framgångskaramellen rycks den bryskt ifrån dig. Det visade sig att mållinjen ligger femtio meter framför där den var utmärkt. I det här loppet finns inga tvåor. Antingen så vinner du, eller så är du tillbaka på ruta ett. De som flyttade på mållinjen berättar för dig hur fantastiskt bra på vad du gör, att du inte ska ge upp. Men du står där, och det enda du känner är en enda stor träningsvärk.

Detta är precis vad som just hänt mig. Jag har provjobbat för ett kvalificerat sommarjobb, ett riktigt kul arbete. Jag har hela tiden vetat att jag hade goda chanser, och efter arbetspasset gjorde cheferna det klart för mig att det inte handlade om huruvida jag fått jobbet, utan hur många veckors arbete jag får. Muntligen. Inget går att bevisa, och jag är inte dummare än att jag fattar att det bara är kontraproduktivt att försöka processa mot arbetsgivaren.

Just nu suger det mesta. Jag är glad att jag har två personer som älskar och behöver mig här hemma, och jag försöker hålla mig sysselsatt. Ikväll kommer jag få besked om ett annat jobb, och med lite flyt löser sig allt med det. Det som är så jobbigt är att hela tiden vara så extremt nära. Jag är så trött på att komma tvåa! När det bara finns svart eller vitt, av eller på, ett eller noll spelar ett ”du är jättebra på ditt jobb, kämpa vidare!” ingen som helst roll. Det är snarare närmast förolämpande.