Pappas privilegium är mammas tvång

Sasha gick på sitt första babysim igår. Av sju bebisar simmade två med sin pappa, båda dessa hade mamman på bassängkanten.

Sashas babysim

Detta tycker jag är en intressant bild av våra respektive föräldraskap. Pappans roll präglas av privilegier och frivillighet. Han kan välja att vara hemma nån månad eller så och blir tackad med jämställdhetsbonus och hejarop. Han kan välja att gå på jätteroliga aktiviteter med barnet. Mamman och barnet kan också ha kul, men där finns ingen anledning för mannen att komma med. Han är ju iväg och heltidsjobbar på sitt jobb medan lyxfrun bara roar sig på badhuset.

Mammans roll består av tvång: allt det som pappan inte har lust att göra är mammans uppgift och för det blir hon inte tackad. Ingen klapp på axeln, inga applåder.

Några veckor efter att jag började jobba började Sasha gråta varje gång jag kom hem. Ingen quality time här inte! Jag har läst i Maria Svelands Bitterfittan att hennes son uppvisade samma beteende under en period. Detta kopplar hon till sitt ständigt närvarande dåliga samvete gentemot barnet och jag känner igen det. När jag gick hemma kändes det helt okej att spendera några kvällar i veckan på radion eller gymmet. Inte för länge bara, de kanske har gråtfest hemma så det är bäst att inte slösa för mycket tid på att socialisera, utan vara effektiv och cykla snabbt hem.

Nu när jag jobbar vill jag fortfarande ha mina fritidsintressen, men det känns jättedåligt att först vara borta hela dagen och sedan halva kvällen. Samvetet börjar prata:”Ska inte du vara med din unge, Emma? Barnet som du säger att du älskar så mycket?” Maria Svelands tolkning är att hennes son omedevetet läste av det dåliga samvetet och tolkade det som att det var okej att utsätta morsan för lite känslomässig utpressning. Det kan ligga något i det, det kan vara rena spekulationer, men hur det än är med barnens avläsning så är det kvinnliga gnagande samvetet enormt svårt att göra sig av med.

Sedan några dagar har vi fått se nästa steg. Istället för att bli arg när jag kommer har Sasha förtvivlat börjat skrika”Mah-mah! Mah! Mah-mah-mah!” och titta på mig. När jag kommer blir Sasha lugn. Hysteriska gråtattacker har endast kunnat brytas av mig och plötsligt är det Mats som inte är tillräckligt bra. BVC-sköterskans förklaring är att Sasha har kommit på att jag inte alltid är där och därför försöker hindra mig från att gå. Mammighet och pappighet är helt naturliga faser i ett barns utveckling, men jag är faktiskt förvånad över att det hänt oss. Jag trodde att det skulle räcka med ”mappighet”, dvs. att mamma och pappa (och i viss mån farmor) är likvärdiga beskyddare mot alla läskiga främlingar.

DSC_9725

3 thoughts on “Pappas privilegium är mammas tvång

  1. Kristina R skriver:

    Alltid lika roligt att läsa dina tankar. Jag har också genom åren funderat mycket på de här sakerna även om jag inte själv har barn. (Vilket också är typiskt att jag går runt och funderar på redan innan jag har barn medan min sambo är helt bekymmerslös inför hur det kan bli.)

    Jag har också läst Svelands bok och tror inte på hennes eller hennes ex-mans tolkning av barnets reaktion. Jag tänker ur ett anknytnings-psykologiskt perspektiv på små barn. Som ammande mamma är man oftast/alltid den som är hemma först och har möjlighet att under ett antal månader vara den som finns till för barnet och tillgodoser deras fysiologiska och emotionella behov. På så sätt blir man en primär anknytningsperson för barnet. Att gråta när den personen kommer tillbaka är en naturlig reaktion för att visa på sitt behov av dig. Ett relationellt behov som barnet inte haft möjlighet att bygga upp i samma utsträckning till en pappa som tidigare jobbat och varit borta på dagarna även om han funnits där på kvällarna. Därför reagerar inte barnet på samma sätt när pappa kommer hem. Klart det ger dåligt samvete även om man vet att barnet är i bra händer hos sin pappa.

    • Kristina R skriver:

      Att vara mycket med sin pappa är också ända sättet för barnet att bugga upp en liknande relation till honom. Men pappan ligger nästan alltid hopplöst efter genom att inte vara den som är hemma de första sådär 10-12 månaderna som det oftast ser ut.

    • EmmaLi skriver:

      Jo, visst låter det rimligare (och trevligare!) om det är som du säger. Just i vårt fall tycker jag det är extra surt eftersom vi var hemma båda två i två och en halv månad och att Mats sen var student, alltså långt ifrån heltidsborta. Men så har vi ju tiden då Sasha låg och var medveten i magen och jag var hennes moderskepp. Klart att det finns rester kvar av den relationen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s