Pappas privilegium är mammas tvång

Sasha gick på sitt första babysim igår. Av sju bebisar simmade två med sin pappa, båda dessa hade mamman på bassängkanten.

Sashas babysim

Detta tycker jag är en intressant bild av våra respektive föräldraskap. Pappans roll präglas av privilegier och frivillighet. Han kan välja att vara hemma nån månad eller så och blir tackad med jämställdhetsbonus och hejarop. Han kan välja att gå på jätteroliga aktiviteter med barnet. Mamman och barnet kan också ha kul, men där finns ingen anledning för mannen att komma med. Han är ju iväg och heltidsjobbar på sitt jobb medan lyxfrun bara roar sig på badhuset.

Mammans roll består av tvång: allt det som pappan inte har lust att göra är mammans uppgift och för det blir hon inte tackad. Ingen klapp på axeln, inga applåder.

Några veckor efter att jag började jobba började Sasha gråta varje gång jag kom hem. Ingen quality time här inte! Jag har läst i Maria Svelands Bitterfittan att hennes son uppvisade samma beteende under en period. Detta kopplar hon till sitt ständigt närvarande dåliga samvete gentemot barnet och jag känner igen det. När jag gick hemma kändes det helt okej att spendera några kvällar i veckan på radion eller gymmet. Inte för länge bara, de kanske har gråtfest hemma så det är bäst att inte slösa för mycket tid på att socialisera, utan vara effektiv och cykla snabbt hem.

Nu när jag jobbar vill jag fortfarande ha mina fritidsintressen, men det känns jättedåligt att först vara borta hela dagen och sedan halva kvällen. Samvetet börjar prata:”Ska inte du vara med din unge, Emma? Barnet som du säger att du älskar så mycket?” Maria Svelands tolkning är att hennes son omedevetet läste av det dåliga samvetet och tolkade det som att det var okej att utsätta morsan för lite känslomässig utpressning. Det kan ligga något i det, det kan vara rena spekulationer, men hur det än är med barnens avläsning så är det kvinnliga gnagande samvetet enormt svårt att göra sig av med.

Sedan några dagar har vi fått se nästa steg. Istället för att bli arg när jag kommer har Sasha förtvivlat börjat skrika”Mah-mah! Mah! Mah-mah-mah!” och titta på mig. När jag kommer blir Sasha lugn. Hysteriska gråtattacker har endast kunnat brytas av mig och plötsligt är det Mats som inte är tillräckligt bra. BVC-sköterskans förklaring är att Sasha har kommit på att jag inte alltid är där och därför försöker hindra mig från att gå. Mammighet och pappighet är helt naturliga faser i ett barns utveckling, men jag är faktiskt förvånad över att det hänt oss. Jag trodde att det skulle räcka med ”mappighet”, dvs. att mamma och pappa (och i viss mån farmor) är likvärdiga beskyddare mot alla läskiga främlingar.

DSC_9725

Mitt livs kanske viktigaste möte

Nej, jag tänker inte på den festen där jag träffade Mats, eller första gången jag pratade med Ola Salo. Mötet jag nyss var på har dock potential att bli minst lika definierande för mitt framtida liv. Om tre veckor vet jag.

Det jag pratar om är min intervju för att bli redaktör för Lunds studenttidning Lundagård. Det är en ideell redaktion, men de som leder tidningen blir arvoderade motsvarande studiemedlet. Inget man blir rik av, men rikedom har heller aldrig varit något mål i mitt liv.

Under kvällen har jag blivit grillad med frågor om pressetik, journalistik, ideella organisationer och ledarskap. Inte allt har varit lätt att svara på, särskilt inte eftersom jag egentligen borde legat hemma och kurerat magont, men jag tror jag gjorde ett bra intryck.

Det märktes rätt tydligt vilka grejer jag hade tänkt mycket på och vad som inte har snurrat i mina tankar. Det kanske är bra, för vem kan brinna för exakt allt? Om man ser det positivt visar det att jag inte är någon robot.

Jag har nu alltså tre veckor av väntan, tid då jag inte kan påverka ett dugg. Frustrerande. Jag vill så gärna ha det här jobbet! Inte bara för att det verkar givande, spännande, aspeppande och… alldeles underbart. Redaktörsposten skulle ge mig två hela år då jag visste vad jag gjorde och var jag var. Det är en lyx jag inte haft på fem år. Under hela mitt vuxna liv har jag inte vetat var jag bor och vad jag gör om tre månader. Ibland har det varit befriande, men nu är det bara jobbigt. Vi fick veta redan under journalistutbildningen att man måste räkna med att få flytta runt i några år, men med barn är det inget bra alternativ. Varken bostadsmarknaden eller  dagissystemet är byggt kring en kringflackande livsstil av springvick och visstidsanställningar i Sunne eller Lycksele. Det tilltalar mig inte heller särskilt. Lokaljournalistik är visserligen mycket läst, men det är inte det jag gör bäst.

Tre veckor. Jag ska försöka att inte tänka på det. Så kan jag ta lyckan eller sorgen när den kommer.

Symbolvärdet av arbete

Jag är väldigt glad att jag jobbar i hemtjänsten nu. Jag vikarierar, men blir inkallad i princip hela tiden. Skulle nog kunna få ut en heltidslön och rätt mycket OB om jag bara ville, men lite eget liv får man faktiskt ha.

Om jag  får jobba i hemtjänsten i sommar kommer det bli ett annat ljud i skällan. Alla som vet säger att jobbet är mycket trevligare på sommaren, man slipper ytterkläder och vistas i solen mest hela tiden. Men för mig vore det en katastrof.

Hur kan samma jobb vara så bra och så dåligt på samma gång? Jo, det beror på vad det symboliserar för mig. Mina två tidigare jobb var miserabla. Här har jag värdighet och viss trygghet. Om bara några månader kommer jag för första gången vara införsäkrad. Varje dag jag jobbar är ett steg närmare rätt till a-kassa, rätt till sjukskrivning, rätt till högre föräldrapenning.

Om jag jobbar här i sommar är det för att jag inte fått något kvalificerat sommarjobb, och som följd att chansen till journalistjobb hela nästa läsår blir minimal. Det innebär att jag har fått ett femtiotal ”vi har valt att gå vidare med andra sökande”, eller fått mina ansökningar fullkomligt ignorerade. Det kommer att ge en ordentlig knäck på mitt självförtroende, att jag fortfarande inte anses värd att kalla till intervju. Då kommer en kvarts miljon i studieskulder hånle mig i ansiktet, och jag kommer än mer misströsta att någonsin hitta ett kvalificerat jobb.

Helt enkelt, symbolvärdet av att vicka i hemtjänsten kommer vara dramatiskt annorlunda.

Kroppstrött

Har tagit ut några dagar föräldraledighet i veckan. Mats ska göra omtenta och jag behöver ta ut fler dagar. Annars kommer han ha tagit ut fler dagar än jag, och då får vi inte ut maximal jämställdhetsbonus.

På de två månader som gått sedan jag var föräldraledig senast verkar jag ha glömt hur jobbigt det är. Att föräldraledighet faktiskt inte har något över huvud taget att göra med ledighet. På mycket kort tid har Sasha i obevakade ögonblick lyckats slicka på köttpålägg, toaborsten och ett (barnsäkrat) grenuttag. Hmm. Andra saker jag gjort idag: tvättat och vikt fem stora maskiner tvätt, bakat fem bröd (som dock inte kan föda 5000 pers), gjort bebismat, försökt men misslyckats att gå på öppna förskolan och köpt ett batteri nere i stan. Helst hade jag gått på spex också, men tyvärr är biljetterna slut.

Jobbigt? Nej, det gick av bara farten. Jag har ett aktivt jobb så för första gången sedan dagistiden är jag på benen stora delar av dygnet. I början  gjorde det mig trött, inte i huvudet utan i kroppen. Oerhört skönt! Jag  somnar ofelbart inom en minut efter att jag lagt huvudet på kudden. Räknar det som sovmorgon om jag går upp vid nio. Det är ett liv väldigt annorlunda från vanliga humaniorastudier. Jag gillar’t.

Konversation med en bebis

– Zzzzzzzz….- Gaaaah! Buahbuah! Nu ska vi leka!
– Godmorgon lilla Sashasushi. Vet du egentligen vad klockan är?
– Ja, det är LEKTAJM!!!!!
– Nej, den är halv sju. Detta är en ytterst dålig ovana du lagt till dig.
– LEKTAJM!!!!
– Jaha. Men det där är mamma örhänge du drar i, sluta med det! Eller nej förresten, fortsätt med det, bara du slutar hålla för min näsa på det där otrevliga sättet. Nehej. Fortsätt då. Det är ändå inte så viktigt att andas.
– Nej det här var tråkigt, jag vill stå istället.
– Ja, gör gärna det vännen. Fast använd gärna inte mitt struphuvud när du tar spjärn… nähä, never mind. Såja vännen. Använd gärna sänggaveln som ett musikinstrument, det är bra för kreativiteten.
Pingeling!
– VAD VAD DET???
– Det var min mobil.
– Vadå din mobil? Ge mej! Ge mej! Vad roligt mamma, du har gjort en hinderbana som jag kan krypa över för att få mobilen!
– Eller så har jag lagt mig här för att du inte ska äta upp den.
– Varför skulle du vilja göra nåt sånt dumt, mamma? Varför sätter du mig här i mitten av sängen? Åh, en bröstvårta! Till mej! Den ska jag genast nypa i!

DSC_9637


– Vet du vad min lilla Sashimi? Idag fyller du nio månader!
– Vad pratar du om?
– Att du varit lika länge inuti min mage som utanför.
– Jag har väl aldrig varit i nån mage. Hjälp mig gå!
– Öppen förskole-tanten kan hjälpa dej.
– Okej. Titta vad jag kan!
– Du kan stå utan stöd också, men det har du inte förstått än. Du är lite som i en tecknad film, de som springer ut för ett stup och faller först när det förstått att de inte har mark under fötterna.

DSC_9662


– Kolla alla grejerna i hyllan! Men dom står ju helt fel! Jag tror jag får hjälpa mappa att sortera lite. Det här är en bra skiva! Den ska stå bredvid Vredens druvor tycker jag. Och bredvid den här konstiga signerade julskivan.

DSC_9694

 

 

Ta natten tillbaka!

Jag springer ensam genom parken. Det är lite obehagligt, men jag tränger undan rädslan. Jag tänker på statistiken, att jag just nu faktiskt är på en säker plats. Jag har all rätt i världen att vara här! Men det är mörkt och jag vet att jag är rättslös om något händer.

Jag dricker mig aldrig full. Det är ingen större förlust, alkohol gör mig bara sömnig och inte direkt partysugen. Men det bygger också på vetskapen om att jag är rättslös om det händer något. En full tjej är lovligt byte.

Varför är inte de fulla killarna rädda? Varför är det inte skamligt för dem att förlora framtänderna i krogslagsmål? Varför behöver inte de ta sällskap hem för att undvika att bli rånade? Varför uppmanas inte de tänka på att se upp så de inte råkar våldta? Dessa är de reella riskerna, inte att springa i parken i mörkret. Det är en självklar rättighet att få använda det offentliga rummet, även vid 19-tiden på vårvardagskvällar. Därför sväljer jag rädslan och kör min intervallträning.

Och apropå internationella kvinnodagen har jag gjort tre mycket korta sketcher. De kommer även sändas ikväll klockan 18 i Radio AF.

Sasha som modern konstmusiker

Jag kommer från en mycket musikalisk familj, så det är ingen högoddsare att mina barn kommer att hålla på med musik. Sasha har blivit ganska rörlig och får för sig att försöka välta elpianot då och då. Aja baja! Mats kom då på att vi helt enkelt kan sätta Sasha framför pianot. Det ger lite avlastning i en fullspäckad dag av bebislek, och en trevlig bakgrundsmatta av modern konstmusik. Så kanske man kan få en hel minut över till att läsa böcker eller filma ungar.