Den typiske våldtäktsmannen

De vanligaste namnen på åtalade våldtäktsmän är Andreas, Mikael och Daniel. Det kan vi få reda på i en mycket intressant bloggpost från några som kallar sig Researchgruppen. De har digitalt gått igenom alla namn på åtalade i domar med ordet våldtäkt i, både åtalade som friats och som fällts. På detta sätt vill de slå hål på fördomen om att invandrare är våldtäktsmän, en fördom som mer än gärna tas för sanning av vissa grupper i samhället. I de genomgångna sexualbrottsdomarna är det typiskt svenska mansnamn som dominerar, medan ”invandrarnamn” förekommer väldigt sällan.

”Men de har stavat Mohammed på flera sätt!” kanske du invänder. Ja, men de har också stavar Kristoffer på många sätt, trots detta ”vinner” Kristoffer matchen. Det är en helt annan sak som fångar mitt intresse i den här bilden. Kan du se? Utåt kanterna förekommer namn som Sanna, Malin, Erica och Linnea. Kvinnonamn. Vad beror det på?

Våldtäktsnamn enligt @ResearchgruppenJag kan tänka mig några olika förklaringar:
1. Det är fel på programmet som genererat bilden. Inte helt otroligt, det kanske har råkat läsa in några målsägande eller försvarsadvokater.
2. Det handlar om något annat än våldtäkt. I bilden är 1500 domar inlästa som av någon anledning har med ordet ”våldtäkt” någonstans i texten. Då kan Angelika, Isa och Sofie vara åtalade för något helt annat, till exempel för att ha misshandlat någon som hotat att våldta deras kompis.
3. Annika, Lena och deras kvinnliga vänner kanske faktiskt är åtalade för våldtäkt.

Antagligen stämmer alla tre förklaringarna till viss del, men själv hoppas jag på förklaring nummer 3. Varför då? Jo, jag är av den fasta övertygelsen att våldtäkt inte är något som bara män ägnar sig åt. Även en kvinna kan använda sig av en annan persons hjälplösa tillstånd, och män kan få stånd även utan att vilja ha sex. Om det är så att kvinnor kan våldta även i juridisk mening menar jag att samhället tagit ett stort steg i positiv riktning. För det är först när vi erkänner att män inte är sexuella djur, oförmögna att säga nej eller hejda sig, som vi kan få ett slut på våldtäkterna. Först när vi inser att män både kan säga ja och nej till sex och skilja mellan rätt och fel har vi nått dit. Och i det paketet ingår att alla kön kan åtala och åtalas för sexuella brott.

PS: apropå våldtäkter, Radio AF:s fina program I Vaginan börjar sändas ikväll klockan 18. Om du lyssnar då kan du få höra en krönika, signerad av mig, just om synen på våldtäktsmän.

Inte alla älskar bebisar

Förra helgen var Sasha på tre fester på två dagar. Så länge ljudnivån är rimlig och alkoholkonsumtionen låg går det utmärkt att ha med bebisar på fest! Dessutom är det tydligt att Sasha föredrar mycket folk framför hemmadagar med tråkmamma och tråkpappa.

För det mesta är förtjusningen ömsesidig. Vi får konstant erbjudanden om barnvakt och skämtsamma hot om kidnappning, för att inte tala om alla som uttrycker att de själva vill ha en. Inte för att man har frågat, men det blir liksom självklart att folk berättar för oss om deras egna barnskaffningsplaner.

I lördags träffade vi på falangen som absolut inte skulle ha barn. De flesta visade prov på ett fullkomligt ointresse, och när Sasha blev övertrött och gnällig blev knapp tolerans nästan till fientlighet. Jag förvånas faktiskt över hur sällan vi träffar på sånt. Ungar är rätt jobbiga, ett faktum som man som förälder glömmer bort i samma stund som lilla solstrålen slutar gnälla. Livet med barn är en ständig berg- och dalbana, och även om jag har svårt att tänka mig ett liv utan Sasha så finns det ingen naturlag i att alla måste vilja ha, eller ens gilla, bebisar.

Jag minns första promenaden vi gjorde med Sasha. Alla vi mötte tittade ner i barnvagnen och log. Några frågade lite och fick sockersöt röst när de fick veta att bebisen inte ens var ett dygn gammal. Mot slutet av promenaden mötte vi en tant som gick bestämt rakt fram utan att ens snegla på vagnen. Jag blev först förvånad, men sen var det självklart. Sashas födelse är faktiskt inte det största som hänt sedan julmiraklet, även om man som förälder lätt tror det.

Det är skönt att för omväxlings skull få träffa på vänner som inte tycker att ens avkomma är underbar. Inte alltid kanske, om alla vänner vore såna skulle vi bli helt isolerade. Men ibland, som påminnelse om att det finns ett liv utanför bebisbubblan.

Trafikverket, inte min favoritmyndighet

62 av 65 rätt. Teoriprovet för körkortet gick som en dans och på tisdag ska jag köra upp. Eller, jag ska köra upp om Trafikverket sköter sig. Tanken är ju att svenska myndigheter ska vara till för och tjäna medborgarna, men det är inte alltid så det fungerar.

Precis i dagarna kommer det nya regler för utfärdande av körkort, och nu måste man ha blivit fotad av Trafikverket innan man har rätt att köra upp. I Lund har de ett obemannat kontor vilket innebär att enda möjligheten att skaffa fotot är i samband med provet, när det finns personal. Men om fotoautomaten är ur funktion? Inte deras problem. Fotot måste man fixa ändå, men trots att det är Trafikverkets fel att det inte går att fotas är det inte Trafikverkets skyldighet att lösa problemet. En smidig lösning hade t.ex varit att ge dispens till direkt efter uppkörningen. Eftersom reglerna börjar gälla precis nu skulle man kunna förvänta sig en del barnsjukdomar i systemet och försöka vara lite smidig i övergången.

Det finns förstås lösningar. Jag har två val: antingen så tar jag mig in till det bemannade kontoret i Malmö under kontorstid och blir fotad. Eller så tar jag mig ut till kontoret i Lund en extra gång. Hurra! Jag kan alltså välja mellan att betala för bussen till grannstaden eller att ta en extra cykeltur i vinterväglag, motvind och minusgrader till andra sidan stan. Det är görbart, men inte direkt något jag ser fram emot. Jag tänkte mig välja det senare alternativet och få lite extra motion. ”Det gör gott i Lundbäcksbackarna”, som min Vasaloppsåkande mor brukar säga.

Jag tänkte alltså åka till Lundakontoret på morgonen på tisdag, för då finns det folk där som kan hjälpa till. Eller, kanske i allafall. Den första personen jag pratade med menade att det absolut inte gick att fotas någon annan gång än innan sitt eget teoriprov. Den andra personen sade också att det var helt omöjligt. Den tredje, hon som godkände mig igår, sade att det skulle gå bra på tisdag morgon, eftersom kontoret är stängt idag och på måndag. Det var hon tydligen mycket tydlig med när vi pratade om det igår.

Fotoautomaten fungerar visserligen inte än, men hon intygade att den helt säkert fungerar på tisdag, eftersom den måste det.

Det hela känns väldigt osäkert och oprofessionellt. Det jag vänder mig mot allra mest är arrogansen och oflexibiliteten. Vad tror de egentligen att medborgarna gör under kontorstid på vardagar? Det förväntas att alla ska arbeta i dagens samhälle, men ändå måste man vara arbetslös för att kunna lösa ett problem som myndigheten själv är skyldig till.

Den jävla körkortsteorin

Om allt går som det ska har jag körkort inom en vecka. Inte så mycket för att jag själv känner behov av att lägga tiotusentals kronor på att putta mänskligheten ytterligare en litet steg mot den totala katastrofen, utan för att jag utan körkort kan se i stjärnorna efter ett jobb. Tyvärr är jag tvungen att använda Sveriges Trafikskolors Riksförbunds teorimaterial, och det är en utmaning i sig.

Jag har läst körkortsboken från pärm till pärm tre gånger. Den är inte direkt gjord för studievana människor, för att uttrycka det milt. Boken är till stora delar mycket bra, men annat är rena haveriet! Den förolämpar inte bara min intelligens, utan med all säkerhet många studieovanas också. I pedagogikens namn slår de knut på sig själva. Ibland  hittar de på helt nya, ”enklare” begrepp som i själva verket gör det svårare att förstå. Samtidigt vägrar de använda vedertagna förenklingar. Vad sjutton menas med ”ljudsignal”? Kan de inte bara skriva ”tutan” så att folk förstår? Samma sak med ”körriktningsvisare”, ”cirkulationsplats” och ”ljussignal” som på vanlig svenska heter ”blinkers”, ”rondell” respektive ”ljustuta”.

Ett litet test för bilförare som inte har Körkortsbokens hittepå-språk färskt: vad är det för skylt jag beskriver?

”På grund av tyngdlagen kan det vara svårt att stanna bilen”.

Ja? Det är det väl alltid? Menar de att tyngdlagen inte alltid påverkar bilen? Utan tyngdlagen skulle alla bilar sväva fram. Jag tycker det vore lättare att skriva ”Varning för brant nerförsbacke”, tycker inte du det?

I vissa kapitel finns rena faktafel.  I skolan har många fått lära sig att om man testar marijuana en gång så dör man snart av heroinöverdos på en toalett. Eftersom de flesta ungdomar känner någon som  testat marijuana och hittills inte dött, tror de inte på resten av informationen som de fått heller. Min poäng: det är viktigt att prata om drogers farlighet, men de är tillräckligt farliga utan att man hittar på. I Körkortsboken (sid 214-215) står det att marijuana i första hand är en hallucinogen, och att man ofrånkomligen dör av att köra bil drogpåverkad. Behöver jag påpeka att det är överdrifter?

Det största problemet är teoriprovet självt. Instuderingsfrågorna på internet är ofta oseriöst lätta (”En pensionär går över gatan, ska du sakta in och släppa förbi eller meja ner henne som i Grand Theft Auto?” Inte riktigt så illa, men den tonen).  Ibland har de flera rätta svar men ett av svaren är mest rätt (Hur undviker du vattenplaning? Låg fart eller däck med ordentligt mönsterdjup?). Vissa frågor är helt kontextbaserade men utan att man får veta vilken  specifik situation de tänker på (”Vid vilken temperatur är risken för halka störst?” Tja, det beror på om det är saltat eller ej). Andra frågor har inte ens svar någonstans i boken. När under en regnskur är risken för vattenplaning störst, i början, mitten eller slutet? Det är onekligen bra att veta, men det står ingenstans i materialet!

I Körkortbokens inledning står det om vikten av djupinlärning. Att man inte ska lära sig för provet, utan för livet. Till stor del fungerar körkortsteorin enligt den principen, men alldeles för mycket handlar om att inte förstå, inte ifrågasätta, ja, ren korvstoppning. Om du bara undviker alla svarsalternativ som innehåller orden ”jag har företräde” så har du klarat halva provet.

Sasha går (nästan) alldeles själv!

Hej alla!

Jag förstår inte riktigt varför, men ibland säger mamma att jag har blivit en månad gamlare, och då vill hon att jag ska skriva här. Okej säger jag då! Det är kul att prata med mina fans därute.

Jag har nästan lärt mig att krypa. Om jag bara övade skulle jag kunna göra det imorgon, men det vill jag inte. Krypa är ju jättetråkigt! Har du någonsin sett en mamma och pappa som kryper? Nej just det.

Att sitta är kul, ibland.

Ibland är det okej att sitta upp såhär. Men inte alltid. Jag har nämligen hittat nya grejen: att stå och gå!

Sasha 7 månader (4 av 6)

Jag går och går och går och går. Men inte tillräckligt, mamma och pappa får ont i ryggen långt innan jag fått nog. De tror det måste hålla mig i handen. Hah! Jag kan minsann gå utan stöd. I smyg. Se bara så stadigt jag är på foten! Mamma säger att jag går som ett fyllo med fyra promille i blodet. Jag vet inte vad det är, men att det är en vuxen har jag förstått. Jag går alltså redan som en vuxen fastän jag är nästan nyfödd!

Föräldrar är inte alls tråkiga!

Den utomordentliga tidningen Ottar (uppkallad efter min stora idol Elise Ottesen-Jensen, grundaren av RFSU) har i dagarna publicerat en artikel som fått stor spridning. Frilansaren Tomas Hemstad funderar över barnlösa och föräldrar, hur familje-enheter sluts och hur alla hans vänner nu för tiden är barnlösa. Acceptansen för att barnfrihet kan vara ett val har blivit större, men han menar att barnlöshet fortfarande har en stereotyp aura av själviskhet och omogenhet över sig.

Jo, Hemstad har rätt i att det finns en sådan stereotyp. Men jag vill hävda att den motsatta stereotypen är lika utbredd: att föräldrar är tråkiga.

Jag har också hört historierna om föräldrarna som inte dammsuger när bebisen är hemma i en missriktad omsorg om att hen inte får störas. Föräldrar som inte låter någon annan passa ens ungar av nån överbeskyddande orsak.  Och det är klart, om man har en sån inställning till sitt barn är det klart att man blir tråkig. Men jag har då verkligen inte blivit tråkig. Det går utmärkt att spela brädspel till klockan 4 med eller utan barn. Umgås med vänner på promenad eller över en fika är inte heller nåt problem. Har man dessutom turen att ha t.ex farmor och farfar i den lokala barn-intresseföreningen går det faktiskt att dansa till klockan åtta på morgonen också, om än inte på en onsdag. Men om att dansa till klockan åtta på morgonen är ett kriterium för att vara otråkig är det inte barnen som är problemet, utan förvärvsarbete.

Jag kan se fler exempel på begränsande kulturella stereotyper i artikeln. Vad är egentligen en barnlös livsstil enligt artikeln? Hemstad lyfter Berlin som ett ställe som (ännu) inte är kidnappat av barnfamiljer. Där förde jag själv en ryggradslös tillvaro under ett år för några år sedan, men jag tyckte inte deras festkultur var kul. Jag får ont i huvudet av tobaksrök. Ogillar jazztobak. Har tinnitus. Mår kass av att vända dygnet. Har inte förstått tjusningen med att fyllespy i en papperskorg. Så jag får nog erkänna mig skyldig. Jag har aldrig någonsin varit stereotypt rolig.

Personliga rekord

Nu har jag äntligen en anledning att skriva om min hälsa på bloggen igen! Jag har velat undvika det eftersom jag vet att ett sunt intresse för träning snabbt kan urarta i alla möjliga kroppsnojor och ätstörningar. Men nu har jag ett mål, mitt nyårslöfte om att springa Sankt Hans Extreme i maj. Träna för att bygga upp mig inför ett högt ställt mål.

Jag håller inte koll på exakta data kring mitt springande, inte än. Jag tänker att det är bättre att göra så mycket jag orkar, och mäta i efterhand. Första gången jag sprang, förra veckan, var jag superstolt över att ha sprungit två kilometer utan avbrott. Sen blev jag sömnig och gick hela vägen hem. Dagen därpå, nyårsdagen, gjorde jag 2,4 med lite backe. Det hade jag inte väntat mig! Jag trodde att springturen från dagen innan skulle sätta sig på orken, men nej. Några dagar senare sprang jag i lätt kuperad terräng, sammanlagt fyra kilometer spring på en sexkilometerstur. Och idag, två dagar senare, sprang jag i 20 minuter oavbrutet. Jag slår konstant personliga rekord på det ena eller det andra sättet, och det är givetvis superpeppande. Jag känner mig inte skadad, får inte träningsvärk och är jämnt tränad. Innan jag var gravid tröt orken i vaderna direkt, eller i låren, fick jag ont i ryggen eller gick in i en vägg konditionsmässigt. Nu blir jag bara sömnig i ögonen efter några kilometer. Märkligt symptom! Ingen aning vad det är för något, men det kommer säkert ge med sig med tiden.