Glöm aldrig Branden

Det är väldigt få morgnar som man minns i detalj långt efteråt. Men morgonen den 30 oktober för 14 år sedan är klart fastetsad i min hjärna. Händelsen har fått många namn – Backabranden, Hisingsbranden, Diskoteksbranden, Göteborgsbranden. För mig och många andra heter den bara Branden. Med stort B.

Den här morgonen vaknade som vanligt väldigt tidigt och gick till vardagsrummet för att titta på Sailor Moon på TV4. Vi hade bara tre kanaler, så jag blev mycket förvånad när det visade sig att alla  kanaler visade något helt annat. En ung, skärrad kille blev intervjuad, de pratade om en brand som troligen var anlagd. Hade jag tagit fel på tiden? Jag stängde av teven – detta är vuxenteve som tioåringar inte ska se på själva. Men så satte jag på den igen. Något var uppenbarligen fel. En stor olycka hade skett och ungdomar hade dött här i Göteborg.

Med bultande hjärta sprang jag ner för trapporna och öppnade försiktigt dörren till min brors rum. Han var där. Det föresvävade mig inte ens att se hur det var med min syster – hon var ju bara 14. Under dagarna som följde fick vi reda på fler och fler detaljer.

Den yngsta som dog var 12.

63 döda, det är bara en siffra. Vad är 63 personer i en stad med en halv miljon invånare? Väldigt mycket, skulle det visa sig. Det var en ofattbar katastrof och de flesta skolor var berörda. På min systers skola respektive min mammas gymnasium hade en person dött. På brorsans gymnasium saknades 17 personer. På min skola hade tre personer i nian dött, men många fler hade varit där. Jag minns särskilt en person. Han måste ha varit 14 eller 15 år gammal när det skedde. Den ena sidan av ansiktet såg ut som vanligt. Den andra hade ingen vanlig hud, utan var en glansig, koppärrig yta. Det är svårt att tänka sig hur det är. Att alltid ha minnet av Branden, inte bara i själen utan inetsat i ansiktet.

Ännu svårare är det att förstå att de där tre femtonåringarna som ler så vackert i skolkatalogen inte längre finns.

Den här händelsen har påverkat mig mycket. Jag har förstått hur extremt viktigt det är med brandsäkerhet och lokaliserar nödutgångarna när jag är ute. Jag upplever att det är mycket ovanligt att folk är medvetna om varför det egentligen står ”I den här lokalen får det bara vistas xx personer”. I stället tränger man glatt in 200 rökande personer i en korridor där hälften av rummen är låsta. Det är inte ”kul” att rikta nyårsraketer mot balkonger. Det är inte ”häftigt” med 250-gradiga strålkastare som satts upp en knapp decimeter från ett polyestertyg.

Det senare skedde för några år sedan i korridoren över där jag bodde förut. I efterhand förstod jag att kanske det farligaste jag gjort på senare tid var att lägga mig för att sova i mitt rum. Ohemula mängder fulla, påtända och övertrötta människor som fyllde hela övervåningen och satt och sov i den smala, smala trappan. Belysning som satts upp på helt fel sätt. Rökande människor som stod packade som sillar på det tillfälliga dansgolvet. Om det hade hänt något hade många inte hunnit ut. Jag vet hur 63 unga människors död påverkade en storstad. Jag vågar inte tänka på vad som skulle ske i en fem gånger mindre stad där de flesta dessutom är inflyttade. Universitetsstaden Lund hade i vart fall blivit världskänt, fast kanske inte på det sätt som man önskat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s