Glöm aldrig Branden

Det är väldigt få morgnar som man minns i detalj långt efteråt. Men morgonen den 30 oktober för 14 år sedan är klart fastetsad i min hjärna. Händelsen har fått många namn – Backabranden, Hisingsbranden, Diskoteksbranden, Göteborgsbranden. För mig och många andra heter den bara Branden. Med stort B.

Den här morgonen vaknade som vanligt väldigt tidigt och gick till vardagsrummet för att titta på Sailor Moon på TV4. Vi hade bara tre kanaler, så jag blev mycket förvånad när det visade sig att alla  kanaler visade något helt annat. En ung, skärrad kille blev intervjuad, de pratade om en brand som troligen var anlagd. Hade jag tagit fel på tiden? Jag stängde av teven – detta är vuxenteve som tioåringar inte ska se på själva. Men så satte jag på den igen. Något var uppenbarligen fel. En stor olycka hade skett och ungdomar hade dött här i Göteborg.

Med bultande hjärta sprang jag ner för trapporna och öppnade försiktigt dörren till min brors rum. Han var där. Det föresvävade mig inte ens att se hur det var med min syster – hon var ju bara 14. Under dagarna som följde fick vi reda på fler och fler detaljer.

Den yngsta som dog var 12.

63 döda, det är bara en siffra. Vad är 63 personer i en stad med en halv miljon invånare? Väldigt mycket, skulle det visa sig. Det var en ofattbar katastrof och de flesta skolor var berörda. På min systers skola respektive min mammas gymnasium hade en person dött. På brorsans gymnasium saknades 17 personer. På min skola hade tre personer i nian dött, men många fler hade varit där. Jag minns särskilt en person. Han måste ha varit 14 eller 15 år gammal när det skedde. Den ena sidan av ansiktet såg ut som vanligt. Den andra hade ingen vanlig hud, utan var en glansig, koppärrig yta. Det är svårt att tänka sig hur det är. Att alltid ha minnet av Branden, inte bara i själen utan inetsat i ansiktet.

Ännu svårare är det att förstå att de där tre femtonåringarna som ler så vackert i skolkatalogen inte längre finns.

Den här händelsen har påverkat mig mycket. Jag har förstått hur extremt viktigt det är med brandsäkerhet och lokaliserar nödutgångarna när jag är ute. Jag upplever att det är mycket ovanligt att folk är medvetna om varför det egentligen står ”I den här lokalen får det bara vistas xx personer”. I stället tränger man glatt in 200 rökande personer i en korridor där hälften av rummen är låsta. Det är inte ”kul” att rikta nyårsraketer mot balkonger. Det är inte ”häftigt” med 250-gradiga strålkastare som satts upp en knapp decimeter från ett polyestertyg.

Det senare skedde för några år sedan i korridoren över där jag bodde förut. I efterhand förstod jag att kanske det farligaste jag gjort på senare tid var att lägga mig för att sova i mitt rum. Ohemula mängder fulla, påtända och övertrötta människor som fyllde hela övervåningen och satt och sov i den smala, smala trappan. Belysning som satts upp på helt fel sätt. Rökande människor som stod packade som sillar på det tillfälliga dansgolvet. Om det hade hänt något hade många inte hunnit ut. Jag vet hur 63 unga människors död påverkade en storstad. Jag vågar inte tänka på vad som skulle ske i en fem gånger mindre stad där de flesta dessutom är inflyttade. Universitetsstaden Lund hade i vart fall blivit världskänt, fast kanske inte på det sätt som man önskat.

Annonser

Födelsedagsexperimentet på Facebook

(Jag har ingen aning om copyrights på bilderna i det här inlägget. Om du vet att något borde tas bort, säg till!)

Dagen innan min födelsedag i torsdags gjorde jag det här inlägget på Facebook:

Varför? Det är självklart kul att få gratulationer från många många människor, men det har blivit så enormt opersonligt. Man får en notering om att nån fyller år och behöver inte ens gå in på den personens sida för att posta ett grattis. Det är slentrian, det är tråkigt, och i många fall den enda kontakten man har med någon. Ett grattis en gång om året. Yay. Detta pratade vi om i Mot bättre vetande i torsdags. Här finns hela programmet och här bara pratan om Facebook-grattis (och så finns vi gratis på Itunes också! Och om man vill höra hur Eric Saades ”Popular” låter på svenska kan man göra det här).

Detta är bara ett litet urval av alla bilder jag fick:

Jag tror jag satte tonen rätt bra med min havsmarulk. Ett gäng osedvanligt fula däggdjur och fiskar, en stjärnmullvad, ett mytologiskt djur, en en gigantisk svamp, ett embryo, en bladlus av något slag och några söta Icanhascheezburger-bilder. Och några människor förstås, för vi är alla djur. Det är vackert. Jag blev oerhört glad över dem allihopa! Dessutom har jag lärt mig massor med nya saker,t. ex om björndjuret som kan överleva i vakuum.

Ration mellan vanliga ”grattis” och tjusiga bilder blev ungefär 50/50. Jag har faktiskt fått hälsningar från över 10% av mina Facebook-vänner, och det är ju ändå väldigt mycket. Utan de sociala medierna hade jag kanske fått hälsningar av fyra-fem pers, så jag kanske klagar för mycket.

Höstfödelsedag

När jag var liten frågade jag mamma när jag fyller år. Är det långt kvar? Det här med tid är inte en helt enkel sak för små barn att greppa, så hon svarade såhär:

När alla löven har fallit är det din födelsedag, Emma.

Jag längtade och längtade. Varje dag tittade jag ut genom fönstret ner på gården för att se hur långt det var kvar. Jag ryckte bort löv från buskarna så att det skulle gå snabbare. Jag kunde inte vänta!

I år är det väldigt få löv som har fallit. Jag bor 25 mil längre söderut än då, och två decenniers ytterligare klimatförändring har gjort sitt till.

För de flesta är hösten en mycket deprimerande tid, men jag har alltid intalat mig att oktober är min favoritmånad. Sen kommer november med alla juleljus och december med sin adventsljusstake, en miljon luciasjungningar, lucköppningar.

Vad som egentligen är riktigt deprimerande är februari. Kallt, jävligt och väldigt långt till våren.

Det enda som är tråkigt med att fylla år den 25 oktober är att man aldrig får jordgubbar på tårtan.

Vem behöver feminismen?

Who needs feminism? Det är namnet på en kampanj som jag ramlade på i morse. Slumpvist valt exempel på budskap:

”Jag behöver feminism eftersom jag inte vill bli kallad slampa för att jag dansar med en kille och en teaser för att jag inte ligger med honom!”

kampanjbloggen finns massor med smarta och relevanta anledningar till varför vi alla, kvinnor, män och andra, behöver feminismen.

Sverige är ett av världens allra mest jämställda länder. Det är inget vi ska vara stolta över, utan något att bekymra sig för. För om vi är bäst, hur är det då på andra ställen? Om en majoritet av svenska ministrar inte är feminister och om en riksdagsgrupp i Sverige kan ha 85% män, hur är det i t.ex Pakistan?  Även i Sverige har ”kvinnoyrken” avsevärt lägre lön än ”mansyrken” och skillnaden i lön är tydlig även inom yrkesgrupper. Det är inget tecken på att Sverige är bäst, utan på att de flesta andra är as-sämst.

Detta är en av anledningarna till varför jag behöver feminism.

”Jag behöver feminism eftersom 350 000 kvinnor FORTFARANDE dör av graviditet, förlossning och illegal abort varje år.”

Sasha var förstås också tvungen att dela med sig.

”Jag behöver feminism eftersom när min pappa tar hand om mig är han en hjälte, men när mamma gör det är det inget speciellt. Hon bara ska det.”

Hurra för mamma!

HEJ!

Som ni nog vet vid det här laget är jag, Sassa, en riktigt praktbebis. Jag kan inte bara blogga! Nehej, dessutom har jag lärt mig hur man gör när man tar tag i saker med båda händerna. Helst ska man stoppa sakerna i munnen också. Tårna är jättegoda att äta på, det är mitt tips för dagen.

Men idag ska det för en gångs skull inte handla om mig, utan om min fina mamma. Vi firade hennes födelsedag igår, fastän hon inte ens fyllde år. Jag har inte riktigt fattat hur det hänger ihop, men födelsedagar är ju alltid kul! Mormor och morfar och farmor och farfar och pappa och mamma var där och åt nåt som heter pitsa.

Sen åt dom nåt som heter tåta. Mamma blev lite ledsen att ingen hade tänkt på att köpa ljus till tåtan, så hon fick bara ett ljus. Mormor tyckte det såg snuskigt ut, men mamma och jag tyckte bara det var festligt. Tåtan har hallon, banan och en smaksatt grädde som vi hittat på mammas nya favoritblogg som heter Johannas tåtor. Mammas tåta blev nästan lika fin som Johannas proffståtor. Eller, ja, kanske inte riktigt, men det viktiga är ju hur den smakar! Hur det smakade vet jag visserligen inte heller så bra, för jag är en bebis, men jo, det tror jag ändå.

 

 

 

Kör försiktigt – baby on board

Hur ska man göra för att säga till en bilförare man anser kör farligt? Jag var på riskutbildning för körkortet idag. Alla var överens om att det är otroligt viktigt att hindra vänner från att köra rattfulla eller övertrötta. Att folk svarar så tvärsäkert är kanske inte så konstigt, utbildningen började med en filmatisering av Stig Dagermans ”Att döda ett barn”. Nästa film var en inspelning av en kille som hamnade i mikrosömn, körde in i räcket och slungades hela vägen bak i bagageutrymmet. En tredje visade en ung tjej vars hud, hår och fingrar var bortbrända efter en bilolycka. Sjukt obehagliga grejer. Vill du bli utsatt för det? Nej, såklart inte.

När någon kör så att jag känner obehag vill jag gärna säga till. Men det är inte artigt. Det kan låta som kritik. Särskilt problematiskt upplever jag det med stressade förare. Om man påpekar att de nog borde lugna ner sig så kan det mycket väl få motsatt effekt, att de  får ännu mer frustration och kör ännu sämre. Att jag inte vill bli utsatt för fara verkar inte vara argument nog, och man kan lugnt fortsätta köra om i skymda kurvor.

Nu för tiden har jag dock ett oslagbart argument. Innan jag sätter mig och Sasha i någon annans bil upplyser jag dem om att jag inte accepterar att man bryter mot en endaste regel med min bebis i baksätet. Inte en enda kilometer i timmen för fort, inte en blinkning fel. Hittills har det bitit på alla. Deras eget liv är inte så noga. Deras vuxna medpassagerares liv är inte så noga. Men med en bebis i bilen, då blir det allvar.