Om det bara funnes manliga p-piller…

Vi är så enormt glada att Sasha finns, men det vore katastrof att bli gravid än på ett tag. Det är dags att fundera över preventivmedel.

Jag har mått väldigt dåligt av p-piller tidigare. P-piller fungerar hormonellt som en graviditet, och under den tiden mådde jag inte heller särskilt bra. Av naturliga skäl är jag inte särskilt pepp på hormonmedel. Sasha blev till när jag använde kopparspiral,  så jag har ingen lust att testa det igen. Säkra perioder är inte hundraprocentigt. De preventivmedel som kvarstår är då kondom, pessar och att inte ha penetrationssex alls. Alla fullt möjliga, men rätt tråkiga i längden.

Hur kommer det sig över huvud taget att det är mitt ansvar att skydda både mig och min partner från graviditet? Kondom är det enda som män kan använda, och det är inte invasivt. Det är inte så att män får enorma humörsvängningar av kondom. Ingen viktökning eller fruktansvärd migrän så långt ögat når. Inga blodproppar, ingen cancer. De får heller inte extrema magsmärtor och fördubblad mens av sitt enda preventivmedel.  Dessa biverkningar är något som alla heterokvinnor förväntas utstå i sisådär 30 år av sina liv. Om det inte funkar, synd för dem. Många kvinnor måste välja mellan att utsätta sin kropp för mycket otrevliga hormonmedel, eller avstå från penetrationssex. De flesta verkar välja hormonmedlen.

Men måste det vara så? Nej, såklart inte. Det finns manliga p-medel som är färdiga för produktion, men läkemedelsindustrin är inte intresserad. De tror att det inte finns någon marknad och anser att de grava biverkningar som kvinnor får utstå inte är acceptabla för män.

Bild: dn.se

Inte alla kvinnor får problem med sina p-piller, och samma sak tros gälla för manliga p-piller. Det finns massor med stadiga  heteropar där kvinnan reagerar negativt på hormoner, medan mannen inte skulle göra det.

Sasha talar ut igen

Tjena snygging! Här är jag, Sassa. Jag tänkte gästblogga nu igen, för det blev en sådan succé förra gången.

Idag är jag jättemycket gamlare än jag någonsin varit, nämligen 72 jordsnurr. På bilden kan ni se mig i  min nya snygga rymdraketsbody som mamma gett mig för att hon vill att jag ska bli ast… astornåm när jag blir stor. Till höger i bild är mammas matautomater klädda i ett ännu helt kräksfritt linne. Men antagligen rättade jag till det ganska snart efter att bilden tagits,  att spy i urringningar är nämligen en av mina största hobbies. Bilden är förresten tagen av mammas äldsta kompis Lollo. De har varit kompisar sen dagis. Själv är jag nästan säker på var jag vill börja på dagis. Hoppas jag får livslånga kompisar där, precis som mamma!

Här sitter jag och pappa och tittar på e-sport. Lägg märke till likheten i våra frisyrer! Jag ger honom tips på hur han ska levla. Det är inte så svårt! Jag levlar hela tiden, man är väl ingen nyfödd n00b heller? Jag pwnar alla andra 72-dygnsbebisar lätt! Jag är duktig på att sprattla och har lagt märke till mina egna fötter. Dessutom kan jag uttala konsonanten ”j”. Pappa och morfar tror jag kan säga ”k” också, men mamma tror att jag bara harklar mig.

Morsan har fått låna ett elpiano av en kompis. Görkul! Jag brukar ligga och lyssna på mamma när hon sjunger och spelar. Hon är så tråkig så jag somnar. Själv är jag en mycket bättre musiker. Jag kan sjunga ashögt, om än inte så kontrollerat. Dessutom spelar jag väldigt bra luftgitarr i sömnen. Titta bara på inlevelsen!

Det är tydligen jättegulligt att sova med nappen på sniskan, så det gör jag ibland när mamma och pappa är lite nere, så de blir glada igen. För några dagar sedan t.ex, när någon som hette Försäkringskassan var dumma mot mamma. Det var tydligen något om att vi inte får några pengar. Jag förstår ingenting. Om pengarna är slut är det väl bara att hämta nya i pengaautomaten?  Det ska jag tipsa päronen om, så blir de glada igen.

Sharialagar i Sverige? Nej, det var bara en vanlig våldtäktsdom.

Våldtäktsman frias trots teknisk bevisning, samstämmiga vittnesmål och erkännande. Det borde vara en uppseendeväckande nyhet. Det är det inte.

Det senaste i raden handlar om en kille som våldtog en sovande kvinna analt. Mannen i fråga var väl medveten om att kvinnan inte ville ha analsex. Och att det är förbjudet att våldta sovande människor vet till och med Julian Assange. Men det vet alldeles uppenbart inte Sveriges nämndemän. De som har till uppgift att döma i svenska rätter efter svensk lag. Eller är det sharia? Ibland är det lite svårt att se skillnad.

För de verkar som att de som dömer har uppfattningen att kvinnor antingen är madonnor eller gratishoror. Det ligger faktiskt nära till hands att tro det! 40% av nämndemännen är pensionärer. Bara en femtedel är under 45. Det betyder alltså att minst två av fem som bestämmer i rätten var byxmyndiga på den tiden då mannen hade laglig rätt att ha sex med sin fru när han ville. Över 80% levde när abort var förbjudet och sisådär hälften var med när p-pillrena tilläts. För 61 år sedan hade vi inte ens religionsfrihet i Sverige! Det är självklart orättvist att jämföra Sverige med Saudiarabien, men innan vi viftar med den självgoda frihetsflaggan vore det bra att kolla på vår egen historia.

Mot en sådan bakgrund är det inte märkligt att våldtäktsoffer i princip är rättslösa. Detta är den realitet som unga människor av idag lever med. Det ska till extraordinära omständigheter för att ett fall ens ska gå till åtal. Om fallet mot förmodan kommer till domstol är de flesta dömda antingen överfallsvåldtäktsmän eller invandrare. Detta trots att de  flesta våldtäkter sker i hemmen mellan människor som känner varandra eller är ihop.
Uppdatering: en kunnig vän har påpekat att tingsrätten, där mannen fälldes, har en majoritet nämndemän (=lekmän), medan hovrätten, som friade, har majoritet jurister. Är det alltså våra utbildade experter som inte kan tyda en lagtext? I så fall är det ännu värre än jag hoppades.

Alla dessa valmöjligheter

I dagarna bär det av mot min hemstad, Göteborg. Jag kan bara inte bestämma mig för vilken dag som blir bäst att åka upp. På lördag spelar världens kanske bästa live-band, Kraftwerk på Way out West. Jag skulle kunna lägga Sashas första barnbidrag på att gå på en entimmesspelning, fast det känns inte riktigt rätt. Som att sno godis från ett barn (även om barnet i fråga inte vet vad godis är).

Alternativen blir då att antingen åka till Slottsskogen och lyssna utanför, eller stanna kvar i Lund på lördagen och gå och se stå-uppkomik på Vivafestival. Stora delar av Tankesmedjan, samt min Radio AF-kollega Ludde Samuelsson uppträder, och det låter sjukt bra. Antagligen bättre än att lyssna på en konsert som jag ändå knappast får se, men som sagt, jag kan inte bestämma mig.

Jag kallar det för vegetariansyndromet. I sju år har det nästan alltid funnits bara ett matalternativ på alla restauranger, så det har jag tagit och varit glad med det. Ibland kommer man dock till vegetariska restauranger eller bra Thai-takeaways, och har plötsligt jättejättemånga val. Vad  man än väljer blir det bra, men vilket är bäst? Vad man än väljer har man missat något annat som man absolut ville uppleva.

Hej! Det är jag som är Sasha.

Jag heter alltså Sassa och är åtta vecksnurr gammal. Jag har två mellannamn och två efternamn också, men jag har inte lärt mig att stava till dem än. Fast mina föräldrar kallar mig för älskling, eller pussgurka, eller Gnällo Gluff-Gluff af Krumbuktu. Det blir en himla massa namn och är väldigt förvirrande.

Jag har många hobbies. Det bästa jag vet är att ligga naken och sprattla med  benen medan mormor och morfar trycker mig på näsan och säger ”tut!”. Andra favoriter är att skrika och kräkas rakt ner i blöjan på mig själv. Att bajsa ner hela mig är också en riktig höjdare. Efteråt får jag nämligen alltid bada, och då blir jag alldeles hänförd. Det är ett så bra tillfälle att få tänka på. Tills jag ska upp igen förstås, då  blir det kallt och tråkigt.

Visste du förresten att man kan käka i badet? Det är super. Jag är inte så jättebra på att amma, ibland blir jag helt hysterisk och kan skrika med munnen full av mat. Mamma och pappa fattar inte hur det går till. Om jag får mysa, bada och äta på samma gång skriker jag inte längre.

Jag är jättestark! Precis som Pippi Långstrump och Starke Adolf, trots att jag varken äter spenat eller är föräldralös. Jag kan lyfta huvudet alldeles alldeles själv. Min mamma brukar träna mig på att stå på hennes mage. På bilden är det dock moster som håller i mig. Egentligen klarar jag av det helt själv, men de vuxna tror att de  behöver hälpa till. Om det gör dem glada kan jag låta dem fortsätta tro det!

När jag är ledsen skriker jag, men då finns det några  knep för att göra mig till mitt vanliga glada jag igen. Flygande mobiler är kul.

Barnvagn är också kul, men bäst är ändå bärsjal. Det är så mysigt att jag somnar som en stock direkt. Enligt mamma är det också världens conversation starter, vad nu det betyder. Jag är inte så bra på utländska än.

Tjoflöjt, det var allt för denna gången. Om du vill bli min brevkompis är min adress Huff Plöff Allah-gah khih, c/o mammaopappa, Lund. Ålder spelar ingen roll, foto är ett plus.

Tack till mamma som har tagit alla bilderna (förutom den som pappa tagit) och som översatt allt jag sagt. Och så vill jag tacka alla mina fans för allt stöd!

Borta bra men hemma också bra

Hur mycket jag än gillar internet är det skönt med en paus ibland. Sasha, Mats och jag har spenderat sexton dagar vid halländska kusten i en stuga som mina föräldrar har hyrt, och det har varit fantastiskt. Långa frukostar kryddade med korsord och tidningsläsning. Långa diskussioner om forskningspolitik, Göteborgs spårvagnsinköp och för- och nackdelar med stora evenemang. Bad med frisbee och solsken, bad med molnskyar och skummande vågor, barnvagnspromenader, bärsjalspromenader, cykelturer och skogspromenader.

Naken bebis som utstöter skrattliknande ljud för första gången. Arg överhettad bebis och bebis som lugnar ner  sig när Morfar smeker ryggen. Det är härligt att tänka sig hur det ska bli nästa sommar, då Sasha är drygt ett år och kommer tulta runt på gräsmattan och doppa tårna i sandigt saltvatten. Visserligen ska man inte förutsätta för mycket: förra året vid den här tiden var Sasha knappt ens ett moget ägg. Men man får väl hoppas!

Den största gåvan vi fick är dock solklar: barnpassning! Vissa dagar kände jag nästan att jag fick för lite bebismys eftersom mormor och morfar så gärna tog  hand om Sasha.

Nu är det bara vi två föräldrar här, och det är också skönt. Visst är det tråkigt med ett platt skånskt bostadsområde i jämförelse med halländska böljande vidder och hav. Men det är ju faktiskt också trevligt att spela spel med vänner och ha internetuppkoppling.