Hur man gläder en hel mataffär

1. Skaffa en gullig bebis
2. Ha slut på mjölk till frukosten
3. Ha en sambo som vill sooova och en bebis som skriker om man inte kramas
4. Ta på en bärsjal och sätt bebisen i grodposition på magen
5.  Traska iväg till affären och ta emot glada leenden och ”naaaw”-läten. 93% av mänskligheten* tycker nämligen att en liten liten barnfossing som sticker ut är det sötaste som finns!
Källa: min fantasi

PS: Det finns många statussymboler i föräldravärlden, och bärsjalar  är en av dem. Det märkte vi redan perinatal! En bärsjal verkar symbolisera att man är kärleksfull, alltid vill vara med sin bebis och dessutom har läst på det senaste inom barnforskningen.

PPS: Det är en liten liten barnhand, inte en liten liten barnfossing på bilden.

Tortyr, orgasm och naturlig benamputation

Offentliganställda barnmorskor i Helsingborg får inte längre hålla på med hemförlossningar som bisyssla. Det var förstasidesnyheten i dagens Sydsvenskan. Min första reaktion? Gud vad skönt.

Varför kan man inte tillåta hemförlossning för de som verkligen vill? Valfrihet är väl bra? Ja och nej, valfrihet fungerar bäst i de fall där de som väljer har full information. Ingen som inte har fött barn kan veta om det blir tortyr eller orgasm för just dem. De kan bara lyssna på förlossninghistorier och skapa sig en förväntan. Allt tjafs om naturliga förlossningar tror jag är skadligt, för det skapar en bild av att man får den bästa ”upplevelsen” av att inte använda smärtstillande. Den som klarar sig med bara andning vinner. Alla vi andra som inte tycker om tortyr är lite mindre kvinnliga, lite sämre mammor. Att föda barn blir en sorts upplevelseturism, som om en förlossningsavdelning vore nåt himla Liseberg.

Tortyr, är inte det ett lite väl hårt ord? Nej, faktiskt inte. Påfallande många kvinnor som föder upplever smärtorna så jobbiga att de önskar att de fick dö. På andra änden av skalan upplever ganska många kvinnor orgasmkänslor under förlossningen, och vi får hoppas att det är omföderskor som vet vad de gör som begär hemförlossning.

Sydsvenskan har intervjuat just en sådan. Malmöiten Amelie Espitia Flygare födde sitt första barn ”naturligt” på BB och sitt andra barn hemma i sin lägenhet. Nu överför jag säkert bara mina egna obearbetade känslor från en hemsk förlossning, men jag tycker hennes resonemang är obehagligt. Visst, jag fattar att alla är olika, och att hon självklart menar allvar med att hon tycker det var rätt val. Precis som hon förstår andra  som inte gör samma val:

Att andra väljer att föda på sjukhus har Amelie Espitia Flygare full förståelse för.

–  Absolut. Jag hade inte tvekat att åka till sjukhuset om det hade behövts. Men det föds ju barn varenda dag, världen över, under mycket sämre förhållanden. Jag vill visa andra att det går.

Hon vill visa andra att det går? All respekt för hennes upplevelse, men om man ska erbjuda  ”naturliga” förlossningar i hemmiljö bör man också i konsekvensens namn tillåta naturlig benamputation, utan distraherande sjukhusapparatur. Kanske  det är en häftig upplevelse? Om inte annat kunde man göra det för att visa att det går.

Det är sant att nästan alla kvinnor i nästan alla tider på nästan alla platser har fött hemma utan bedövning. Det är också sant att många av dessa har överlevt. Det är klart att det går! Men graviditet och förlossning är än idag den vanligaste dödsorsaken bland fertila kvinnor, och spädbarnsdödligheten världen över är fortfarande enorm. Visst går det, men är det eftersträvansvärt?

Vem skulle någonsin vilja utsätta sig för grov, dödsångestframkallande tortyr under osäkra förhållanden? Jag är inte ens säker på att jag skulle vilja föda barn igen även om jag hade garanti på att jag skulle få full smärtlindring, och en sådan garanti är omöjlig att ge.

Nej, personligen förstår jag inte hemförlossningar. Men å andra sidan kanske det borde vara tillåtet ändå. Enligt Sydsvenskan genomförs ett hundratal hemförlossningar i Sverige varje år. Om man tillåter den ena extremen kanske man kan gå lika långt åt andra hållet? Jag tycker det vore en bra idé att erbjuda medicininducerad koma åt gravida. De sista tre månaderna av min graviditet hade jag gärna sluppit vara vid medvetande över huvud taget, så jobbigt var det. Vi är alla olika, och det vore väl inte mer än rättvist?

Välsignade nappflaska

Amning  vs. flaskmatning verkar vara ett rätt hett tema. Mammor som inte velat amma vittnar om att ha blivit bemött med stor skepsis, särskilt för några år sedan. Mammor som inte har kunnat amma har känt sig misslyckade som föräldrar. Själv har jag problem med produktionen: vårt lilla matvrak äter ungefär en fjärdedel mer än vad som återbildas. I amningsboken jag läste innan Sasha föddes stod det att det tar ungefär  ett dygn för mjölkproduktionen att öka till den nivå  som bebisen vill ha, men så är det i vart fall inte för mig.

Jag tycker att både amning och flaskmatning har sina för- och nackdelar. Även om jag kunde helamma skulle vi nog ändå välja att hålla på med flaskmatning av utpumpad bröstmjölk. Det är helt enkelt mer praktiskt med arbetsdelning. Dessutom har mjölkersättning lite väl dåligt rykte. Det är sant, och hemskt, att Nestlés aggressiva marknadsföring i u-länder lett till många barns död. Å andra sidan är ersättningen en uppfinning som räddat många barns liv.  För ganska exakt hundra år sedan var modersmjölk i princip det enda som bebismagar tålde, och om mamman dog, mjölken sinade eller inte alls fungerade innebar det en nästan säker död för barnet. Även för folk som gillar att amma tror jag att vetskapen om att det finns alternativ  är lugnande.

Här är min plus- och minuslista för bebismatning!

Amning:
+ Jättemysigt (med rätt  teknik och amningskudde)
+ Jättebilligt
+ Överför mitt immunförsvarsskydd till bebisen om vi utsätts för infektionssjukdomar
+ Går att utföras handsfree
+ Går att utföras sovande
+ Drar ihop ens livmoder åt en
+ Bebisen behöver inte bajsa lika ofta
+/- Utsöndrar hormon som gör en sjukt dåsig
– Funkar inte för alla
– Ger hemska ryggsmärtor och migrän om  man inte har rätt teknik
– Bröstvårtor är dåligt designade
– Det går inte att vara någonstans utan bebis/bröstpump i mer än några timmar, eftersom:
– Brösten måste tömmas OFTA, dygnet runt, hela tiden för att undvika fläckar på kläderna och nattliga mjölkfontäner
– Mjölkstockning och såriga bröstvårtor lär inte vara så kul

Flaskmatning:
+ Kan utföras av mammor, pappor, partners, mor- och farföräldrar, barnvakter och vänner, och ger därigenom:
+ Närhetsskapande med fler personer än mamman
+ Ger möjlighet till mer sammanhängande nattsömn för alla föräldrarna
+ Mer frihet åt mamman
– Måste steriliseras stup i kvarten
– Är svårt att  utföra handsfree
– Maten kan bli dålig
– Är dyrare
– Bebisen blir skrikigare
– Bebisen riskerar förstoppning

Bebis utan könspronomen

Idag fyller Sasha en månad, och tiden går bara snabbare och snabbare. Det mesta har blivit rutin, bebisens viktuppgång spränger alla kurvor trots massor med spyor och viss förvirring kring var egentligen tutten finns. Det är inte lätt att vara liten.

Uppmärksamma läsare har märkt att jag inte använder något pronomen när jag skriver om Sasha. Istället blir det en massa mer eller mindre omständiga omskrivningar med ”Sasha”, ”bebisen” och passivformer.Varför?

Kön är bland det första som vi lägger märke till hos en annan person, och om vi inte kan kategorisera någon med en millisekunds blick hakar 99,9% av oss upp sig på det. Det är så vår hjärna fungerar. Om vi inte kategoriserade varenda intryck vi fick skulle vi bli autister, oförmögna att sortera in information som viktig eller oviktig. Så långt den biologiska funktionen.

Sasha är ett ryskt smeknamn för Alexander och Alexandra, och är således könsneutralt. Det var lite av poängen när vi valde det. Jag vill, som jag skrivit så många gånger förut, att mitt barn ska växa upp till en så fri individ som möjligt. Det är omöjligt att bli helt fri, men man kan göra sitt bästa. Och en del av den här frihetssträvan är att inte placera en bebis i ett könsfack.

Innan Sasha föddes funderade jag på att inte berätta vad barnet hade för kön. Bara de viktigaste personerna (alltså de som tycker det är roligt att byta blöjor) skulle få veta. Men jag blev rädd för det sociala trycket jag trodde skulle bli följden av något sådant, så det har blivit en kompromiss. I dagligt tal använder vi det gamla vanliga könspronomenet (han/hon). Även om hen fungerar utmärkt som pronomen på ospecificerade personer känns det (ännu) inte naturligt att kalla en specifik person för hen. På Facebook  har det blivit en blandning, och här på bloggen anger jag inte Sashas kön. Okända människor på internet har inte med det att göra.

Det kan tyckas överdrivet, men tyvärr är det inte det. Precis som alla andra småbebisar har Sasha fått massor av presenter av vänner till oss, leksaker, gosedjur, kläder. De som har köpt sakerna innan bebisen är född har gett saker i alla möjliga färger och mönster. Men nästan alla presenter som är  köpta av  folk som vet könet är i stereotypa könsfärger (alltså babyrosa/babyblått, vilket är en hemlis). Det finns självklart inga dåliga färger, och vi är glada över alla presenter. Könsneutral uppfostran handlar inte om att förbjuda, utan att utöka möjligheter. Men det är ändå slående hur stor skillnaden är.

Arga lappen

Nu har det skett! Jag har skrivit min första arga lapp, självklart anonym. Det kändes oerhört bra, men också lite läskigt. Jag satte nämligen upp den på tvättmaskinen bredvid den som vårt hushåll för tillfället använder, och risken att bli identifierad är någorlunda stor.

Varför gjorde jag då någonting så hemskt? Jo, för att någon granne har gjort något ännu hemskare. Vi har sju stycken tvättmaskiner, varav fyra stycken är stora och resterande enorma. Grannen i fråga har bokat två av de enorma. I den ena kör hen uppskattningsvis fyra plagg. I den andra kör hen uppskattningsvis ett plagg. ETT! Nu förstår ni väl ändå varför jag blev så upprörd?

Varken jag eller min granne har nämligen gjort ett enda dyft för att förtjäna det överflöd vi lever i. Vi råkar bara vara födda på rätt plats vid rätt tid.Jag får fullständig allergi på när andra människor håller på med sådant flagrant slöseri (samtidigt som jag givetvis är blind för mina egna tillkortakommanden). Så jag skrev en lapp och har i alla fall försökt att låta humoristisk och inte arg.

Gammal klyscha: om alla människor levde som vi i väst skulle det behövas sisådär 2-3 jordklot till. Och även om det säkert finns andra beboeliga planeter är de antagligen inte perfekt anpassade för mänskligt liv vad gäller t.ex syrehalt, gravitation eller mikrobiotisk liv. Den närmaste beboeliga planeten skulle dessutom ligga så långt bort att det skulle ta decennier att ta sig dit med den allra bästa tekniken. Och slutligen skulle det krävas så mycket naturresurser att ta sig dit att vi skulle utrota oss själva bara genom att försöka.

Drömmar

Alla i vår lilla familj har mycket intensiva drömmar. Sashas är det lite svårt att veta vad de handlar om, förutom att hela kroppen sprattlar i sömnen. Mats har också enormt intensiva drömmar.

I slutet av min graviditet brukade jag dagdrömma om alla otrevliga dörrkarmar och skåp som man skulle kunna råka slå bebisens huvud i. Mycket obehagligt. Mina nattdrömmar var inte lika skrämmande, men desto märkligare. En natt drömde jag om en utomjordisk invasion av fiskpinneliknande rymdvarelser. Vi visste inte om de var onda eller goda, utan åkte mest runt i vårt egen rymdskepp och försökte kommunicera med dem, utan att lyckas. Det sista jag minns är att rymdvarelsena flög ut i stora svärmar ur sitt moderskepp och att jag jobbade febrilt med att stoppa dem i frysen för att vinna tid. Sen vaknade jag och var inte rädd utan snarare fascinerad.

Nästa natt drömde jag om att den studentboende-skyskrapan i glas (!) som jag och mina vänner bodde i hade blivit invaderad av andriodrobotar i sportflygplan. Jag och mina vänner var någon sorts gerillakrigare som sprang omkring i långa korridorer och hissar utan golv för att stoppa och mörda androiderna, son dock var oförstörbara. De visste hela tiden vad vi gjorde, men sköt mig inte eftersom jag bara var en liten tösabit. Till slut lyckades jag och en vän fly hem till henne, där vi tvingade en obehaglig alkoholist som ville tafsa på oss att hoppa från balkongen på andra våningen. Sedan dammsög jag upp all sand som fanns i lägenheten, som tydligen skulle föreställa bevismaterial. Just när jag höll på kom polisen, och sen vaknade jag.

Det behövs knappast någon Freud för att tolka dessa drömmar. Någonting helt okänt var på väg att invadera mitt liv, det går inte att ångra och jag vet inte hur det blir. Kommer det bli underbara år eller hemska?

Nu vaknar jag ofta förvirrad. Tror att jag har en liten bebis bredvid mig i sängen, och blir mycket förvånad när det inte är så.

Tack och lov drömmer jag nästan aldrig mardrömmar om nätterna. De som egentligen borde vara mardrömmar är nästan alltid bara fascinerande. Även om jag blir förföljd av Terminator (min vanligaste återkommande dröm) är det aldrig obehagligt. Inte ens den gången som jag blev skjuten av min egen biologiska mor i en dröm var det läskigt. Jag råkade nämligen vara en awsone version av Sailor Moon, och alla drömmar på superhjältetema är bra.

Blev jag igångsatt med magsårsmedicin?

Jag har just lyssnat på någonting mycket upprörande. Kaliber i P1 sände i februari ett grävande reportage om medicinen cytotec som används vid missfall och igångsättningar av förlossning. Detta trots att det är en magsårsmedicin som inte ens är godkänd för användning på gravida. Flera röster blir intervjuade i radioprogrammet. En kvinna har skickats hem med tabletterna och därmed lämnats utan varken information eller tillsyn medan blött så mycket att hon behövt blodtransfusion. Hemskt. Jag ryser bara vid tanken. Tur att man inte har varit med om någonting sådant.

Men ungefär 20 minuter in i programmet blir det mer än bara en rysning i ryggraden. Jag tror att jag, fyra månader efter att cytotecs olämplighet tagits upp i medierna, blev igångsatt med just denna medicin. En medicin som alltså inte är godkänd för igångsättningar.

Varför tror jag att jag blivit det? Jo, tre indikationer:

1. ”Ebba” som intervjuas i Kaliber berättar om hur hennes förlossning blev en störtförlossning. Även om det inte gick till riktigt på samma sätt fick det mig ändå att bli misstänksam. Min förlossning upplevde jag som väldigt jobbig, även om (och just på grund av) att det gick så snabbt att min barnmorska berättade att hon aldrig varit med om något liknande.

2. Kaliberreportern berättar vidare att cytotectabletterna inte har rätt dos för att användas vid igångsättning, och att de därför skärs i mindre bitar. De tabletter jag fick var delade.

3. Jag frågade mitt sköterskebiträde vad det var för ämne i tabletten. Antingen svarade hon progesteron eller prostaglandin, jag minns inte exakt. Men vid en koll i läkemedelskatalogen Fass visar det sig att cytotec innehåller just prostaglandin.

Detta sammantaget tycker jag är en rätt bra indikation på att det var just cytotec jag fick. Och det enda jag fick reda på innan igångsättningen var att det är något större risker med igångsättning än med naturlig förlossning. När jag frågade hur mycket högre tyckte doktorn bara på axlarna.

Nu fick jag inga hemska fysiska men av cytotec. Jag är oerhört glad att jag över huvud taget blev beviljad igångsättning, men det betyder inte att jag tycker det är rimligt att bli matad med osäker medicin med svåra biverkningar, utan att få full information och trots att det finns alternativ.