Prometheus, i väntan på min egna förlossning

Eftersom jag själv och mina syskon är födda en till två veckor för tidigt, har jag varit helt inställd på att bebisen skulle vara ute ungefär nu. Lite dumt kanske, jag är lite besviken. Vi fördriver dagarna med vänner, fika och brädspel, så vi gör åtminstone något meningsfullt.

I fredags vaknade vi vid tvåtiden, och då jag var ledsen över att förvärkarna var falskt alarm försökte Mats pigga upp mig med att gå på bio. Bra idé! Så vi gick och såg första föreställningen på premiärdagen av Prometheus, den jättehajpade spin off-filmen till Alien från 1979. Och jag vet, de flesta skulle väl inte rekommendera en höggravid kvinna att matas med film om utomjordiska parasiter som spränger sig ut ur magen för att ta över och döda allt som kommer i dess väg. Men nu råkar jag vara science fiction-nörd och blir snarare fascinerad än skrämd av fortplantningstemat.

Filmen var väldigt bra och en besvikelse på samma gång. <spoiler alert> Det är inte särskilt trovärdigt att man skickar iväg en så påkostad expedition utan några vettiga säkerhetsprotokoll. Ingen vettig människa tycker att en utomjordisk mask är ”söt”, alla vet att den personen per definition kommer dö. Ett dussin andra idiotiska plattityder drar ner betyget. Det hade varit så enkelt att ta bort slentrianklischéerna!  Å andra sidan gjorde alla dumma detaljerna att jag, som annars är lättskrämdast i världen, inte blev rädd. Så kanske gjorde alla missarna att jag kunde njuta mer av huvudtemat: varifrån kommer vi, och vad händer när vi möter vår skapare? </spoiler alert>

Hur som helst. En bra film lämnar en med många tankar och frågor, och det har Prometheus sannerligen gjort. Tyvärr fick Mats och jag inte diskutera filmen efteråt, för vi gick på min fd. korridorare K:s kandidatkalas. Iklädd Star Trek-uniform (som jag gett henne i födelsedagspresent) välkomnade hon oss och gjorde klart att hon inte accepterade att vi knystade ett ord om filmen. Hon ville se den själv utan att få den förstörd av förhandsprat.

Istället satt jag stora delar av kvällen och lyssnade på K:s mamma när hon berättade skräckhistorier från sina egna förlossningar, samt 300 andra förlossningar hon assisterat i Västtyskland. Jag har hört om detta fenomen tidigare, att de som genomgått förlossningar mer än gärna skrämmer upp sina medsystrar, men jag har sällan träffat på det. I själva verket tycker jag det är synd, för det har en lugnande inverkan på mig. Jag anser mig vetenskapligt lagd, och ser ingen mening med att försköna verkligheten. Det är bra att veta både best – och worst case scenario! Om jag bara hade fått höra solskenshistorier och det sedan inte går så himla smidigt skulle jag anse mig förd bakom ljuset. Ett välmenande förskonande kanske bara blir fel. Så medan jag satt där och försökte sätta igång förlossningen med hjälp av enorma mängder ananas och hallonbladste (tips från internet) fick jag höra om akuta kejsarsnitt.

De enda dokumenterade effekten ananasen hade var att jag fick sockerchock. Senare läste jag, också på internet, att det bara funkar med färsk ananas. Well, tyvärr bestämmer väl livmodern alldeles själv vad den tänker göra och när. För tillfället är det väl bara att gilla läget.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s