Adjö till rena kläder

Jag har undrat hur det kommer sig att småbarnsföräldrar anser att de måste tvätta hela tiden. Liksom, hur mycket kläder kan en liten unge göra av med?

Nu vet jag. Det handlar inte bara om Sashas kläder, som aldrig är helt rena. Mammas och pappas kläder samt varenda handduk och lakan i huset är också smutsiga. Det finns liksom ingen mening med att byta tröja, eftersom jag vet att inom en timme kommer en eller flera av följande substanser finnas på tröjan: a. bröstmjölk, b. bebisspya baserad på mjölk eller mjölkersättning, c. bebiskiss, d. bebisbajs. Bajs, kiss och spya från en bebis är visserligen ljusår från de vuxna motsvarigheterna vad gäller äcklighet, men det är fortfarande inte vad man vill ha på kläderna. Till det kommer att ammande mammor svettas ohemula mängder, och ammande bröst tenderar att läcka. Jag har ynnesten att få sova bra om nätterna: jag och Mats sover i skift och han har hand om mitt-i-nattenmatningen. Detta har till följd att jag vaknar sex-sju timmar efter att jag somnat, badandes i mjölk och svett. Kunde inte produktionen vara mer koncentrerad till vakentimmarna? Det hade varit så mycket praktiskare.

Tidigare tvättade vi efter den klassiska underklädesprincipen: när det inte finns några trosor kvar, är det dags att tvätta. Då har det gått ungefär två veckor och man fyller två maskiner. Nu tvättar vi när vi har slut på skötbordshanddukar. Och det är en strykande åtgång! Senast vi hade en laddning ren tvätt hemma tog det ungefär fyra timmar innan vi hade två nya bajshanddukar och en bajsbody.

Annonser

Dåligt designade bröstvårtor

Jag tycker inte om evolutionen. Det är en jobbig amoralisk mekanism som inte är intresserad av att göra jättebra system, utan bara slumpar. Om någonting funkar hjälpligt så nöjer sig evolutionen där. ”Gör det bättre själv då”, säger evolutionen, och så lämnar den till människan att hitta på anpassningar som ska funka bättre, men som ofta har oönskade sidoeffekter.

Graviditet är rätt kasst till exempel. I naturtillståndet dör påfallande många av de  kvinnor som vågar sig på det, till följd av havandeskapsförgiftning, för trångt bäcken, nedsatt immunförsvar eller något annat tråkigt. Allt hade varit så mycket enklare om kvinnans könsorgan exempelvis satt fram på magen och inte mellan benen. Det skulle vara mycket behagligare och säkrare att föda, eftersom det fanns plats för ett större hål. Men evolutionen har inte sett någon anledning att göra någonting åt detta, eftersom tillräckligt många överlever för att arten och generna ska leva vidare.

Ja, det finns tusentals förbättringar som man skulle kunna göra på människokroppen. Som nu exempelvis. Nu när jag väl har fått min lilla underbara mysbebis och sakta får tillbaka min kropp uppkommer ett nytt anatomiskt problem: bröstvårtan. Vem var det som designade denna kroppsdel som en viljelös svällkropp? Meningen är att den ska stoppas in i bebisens mun och aktivera den medfödda sugreflexen som sitter i gommen. För detta behöver man styra bröstvårtan uppåt i bebisens mun, men det är inte säkert att bebisen fattar det. Vår Sasha är elva dagar gammal och har ännu inte riktigt förstått sig på detta. Man hade kunnat tro att konsten att äta var en medfödd instinkt, men så är det tydligen inte. När det är matdags suger Sasha på allt och letar överallt. Bara inte på bröstvårtan. I början kunde det ta uppemot en halvtimme att hitta fram, vilket av förklarliga skäl var rätt utmattande för Sashas mor och far…

Nej, det vore mycket bättre om bröstvårtan hade en form mer liknande en spene eller nappflaska (varför skulle annars nappflaskor se ut som de gör?), eller ännu hellre, som en ledad fingertopp med styrbara muskler. Och när vi ändå är på det, brösten hade gärna fått sitta längre ner så att man kunde sitta bekvämt med bebisen i knäet. På detta sätt skulle man slippa få så ont i ryggen av oergonomiska amningsställningar. Jag tycker inte det är så mycket begärt, massor med däggdjur har sina bröstvårtor både upptill och nertill. Grisar och katter kan lägga sig bekvämt på sidan medan deras avkomlingar tar för sig. Praktiskt!

Bebisleverans mottagen

Det är onsdag, och Sasha har levat i en hel vecka nu. Det är helt otroligt vad mycket som kan hända på mycket kort tid. Eller kort och kort tid, det känns som att Sasha alltid har funnits. Mats och jag sover flera gånger om dagen, och den sömnen är så supertung att det känns som att en hel natt har passerat när man vaknat. Och vi refererar redan till ”när Sasha var liten”, vilket ju är ett absurt uttalande: finns det någon som någonsin varit mindre än det här? Tror inte det.

Ljuset i tunneln

I fredags rekommenderade barnmorskan oss att gå till specialistmödravården idag. Detta eftersom jag hade misstänkt havandeskapsförgiftning, och för att diskutera eventuell igångsättning. Av någon anledning skulle vi vara där tidigt på morgonen, så vid halv nio satt vi där och väntade. Jag har fått sova ungefär tre timmar i natt, Mats ungefär fem, så ni kan ju gissa ungefär hur pigga vi var. Jag hade gett mig fasen på att inte lämna sjukhuset utan att ha blivit lovad igångsättning. Beräknat förlossningsdatum är visserligen idag, men jag klarar inte av den psykiska tortyren längre. Bebisen måste ut, så enkelt är det.

Efter en inte särskilt lång väntan gjorde de en undersökning för att se hur barnets hjärtslag och livmoderns sammandragningar såg ut. Resultat: massor med hjärtslag, men inte någon aktivitet i livmodern över huvud taget. Jag berättade att jag inte orkade mer och ville bli igångsatt, och de var i alla fall inte helt negativa till det. Vidare tog de blodtryck, som var högt men inte direkt farligt, och blodprover. Så blev vi tillsagda att gå ner på stan i några timmar i väntan på resultaten, så vi gick och köpte sushi. Min mage har börjat ge upp, så tyvärr smakade inte ens det särskilt gott utan gjorde mest ont…

Så fick vi till slut träffa läkaren igen, och hon kunde konstatera att jag inte hade havandeskapsförgiftning. Alltså ingen igångsättning på medicinsk grund, och hur som helst ingen idag. Men Mats och jag formade enad front och var väldigt tydliga med att vi inte tänkte vänta mer. Det gav resultat! Om inte varenda bebis i Lund bestämmer sig för att födas just nu kommer jag bli igångsatt imorgon morgon! Äntligen säger jag bara. Sex timmar efter att vi hade anlänt till sjukhuset har vi fått som vi velat.

Igångsättning är tydligen mer riskabelt än ”naturlig” förlossning, men hur mycket farligare ville läkaren inte säga. ”Några procent”, menade hon. Det kan jag sannerligen leva med!

EM!

Som ni fattar är det jättejättetråkigt att vänta på en förlossning som inte kommer, men man kan inte bara sitta och låta ångesten välla in över en. Någonting måste göras! Så vi försöker träffa folk så mycket som möjligt, och så finns ju alltid herrfotbolls-EM, där hälften av matcherna streamas gratis på SVT Play. Den andra halvan går på TV4, och inte nog med att deras kommentatorer suger och att de sänder reklam, det kostar dessutom pengar. Allt jag kan om fotboll har jag lärt mig i SVT:s upp-, mellan- och eftersnack, men eftersom TV4 kör reklam är deras matchanalyser riktigt dåliga.  Ibland får man höra att man är en tråkmåns om man inte tycker om fotboll, men så är det inte. Bra fotboll med bra kommentatorer är kul att titta på, men dålig fotboll med dåliga  kommentatorer är tråkig. Så enkelt är det.

Jag började tycka om att titta på fotboll 2006. Jag var 17 år och familjen var i Berlin där min bror bor. Och Berlin, de har riktig, sjukt cool fotbollskänsla. Alla tittar på fotboll på storskärm, antingen i barer eller på avspärrade paradgatan Unter den Linden. Där kan det samlas många hundratusen människor för att tillsammans se på fotboll, köpa jättedyr dricka (en halvliter vatten kostade 3 euro) och ha det fantastiskt. Sedan dess håller jag på Tyskland i alla fotbollssammanhang.

Förresten, den här bilden hittade jag på Facebook för några dagar sedan. Den kommer från en norsk tidning, och jag är inte helt säker på vad den vill säga. Bara att den är fruktansvärt rolig. Det är liksom… hihi… en kvinna… och ett kök… och haha, hon är utanför köket, och så kan ju tjejer ingenting om fotboll. Gud vad roligt! Verkligen supervärt att ta upp publicistisk plats i en tidning. Verkligen. Superkul.

Den här bilden förklarar i alla fall en sak väldigt tydligt: varför Norge inte är med i EM. Om det är såhär norska fotbollsspelare tror att offsideregeln funkar så ger jag inte mycket för deras fotbollskunskaper…

Sedan några år tillbaka har min familj och vänner haft olika EM- och VM-tippningar. Vanligen vinner man bara äran. Det är inte helt lätt att tippa hela EM från scratch, och första gången vann farmor genom att tippa att alla länder hon kände igen och tyckte var trevliga.

De flesta tror att Tyskland vinner, och Grodan har också fått göra en rad. Det gick till så att jag slog en tärning, och vi kan bara konstatera att det ska till en ordentlig om hen ska visa sig vara ett lika sanningssägande orakel som bläckfisken Paul. Grodan har tippat att  Ryssland, Tyskland båda får noll poäng, att varken Spanien eller Italien går vidare från sin gemensamma grupp och att Irland och England möts i final… Det sägs att kvinnor inte kan något om fotboll, men foster kan då ännu mindre.

Samma gamla visa

Psykisk terror är vad barnmorskan kallar det. Denna väntan. Det känns åtminstone skönt att veta att det är ett vanligt fenomen, att det inte bara är jag som inte orkar med den. Hon gjorde i alla fall det enda hon kunde, hon svepte mina hinnor. Det gjorde någorlunda ont, men det var i alla fall någonting. Det enda som hände var att jag fick några få svaga värkar, men de var till skillnad från de jag brukar ha  periodiska, de kom inte i klump.

Under alla jobbiga perioder av smärta och illamående har jag försökt att hålla fast vid det positiva. Jag har konstant ont i ryggen, men åtminstone inga bristningar. Tyvärr fick jag det också förra veckan. Men jag har åtminstone inte havandeskapsförgiftning. Eller, igår visade det sig att jag hade tecken på det också och ska in till specialisten på måndag. Men jag bor åtminstone i ett land där mödra- och barnadödligheten är försvinnande liten. Och jag har åtminstone ingen förlossningsrädsla.

Ingen bebis synes än

Aldrig förut har jag väl varit så glad över mensvärk, och så deprimerad när den försvinner.Förvärkar kallas det, men känns som korta intensiva mensvärkar. För er som aldrig upplevt denna omistliga känsla påminner det också om att vara riktigt kass i kistan. När de kommer tänker jag att nu kanske det sätter igång, gjorde det inte lite ondare än förra gången? Men det håller inte på särskilt länge, och slutar det igen. Ingenting händer. Fruktansvärt.

Jag var helt inställd på att Neelix skulle komma typ tio dagar tidigt. Det var kanske dumt, men å andra sidan, vad skulle vara alternativet? Med en sån förjävlig graviditet var det det enda halmstrå jag kunde hålla fast vid: visserligen är det en evighet tills kroppen är min egen, men den evigheten borde vara tio dagar kortare än beräknat. Nu är det inte så. Jag har försökt varenda igångsättningstips som internet har tipsat om (eller ja, ricinolja har jag inte testat). Inget händer. Och egentligen är det ju galet, varför går jag runt och hoppas framkalla den värsta smärta jag någonsin upplevt? Låter det rimligt att önska sig att få känna känslan av att gå av på mitten och vilja dö av smärta?

Jag gör allt jag kan för att försöka vara positiv, men det är fan svårt. Det jag kan trösta mig med är att om det hade blivit förlossning i helgen hade det varit väldigt synd om Mats. Han har en odefinierad magsjuka som inte är matförgiftning och som inte är smittsam. Han har inte ont längre, men det är inte för att han blivit frisk, utan för att han bara äter nyponsoppa. En positiv sak med det är att jag har sett hur snabbt humöret påverkas av smärta, och att min nedstämdhet under våren nu framstår som hundra procent normal.

Ännu mer positivt tänkande: lilla Grodan må inte komma undan att bli blond, lång och (troligen) blåögd, men hen verkar i alla fall ha vett att undvika svenska flaggans dag som sin födelsedag.