Provokativt att inte berätta kön?

Om typ en månad kommer vi ha en liten bebis. Den kommer väga ungefär 3700 gram, vara drygt 50 cm lång, förhoppningsvis vara frisk och ha ett kön. Vi kommer lägga upp en bild på Facebook och alla kommer intyga att det är världens sötaste bebis samt gratulera oss.  Men vad händer om vi inte skriver vad för kön vår förstfödda har? Om den informationen utelämnas i bildtexten? Är det en sjukt provokativ sak att göra eller?

Jag förstår att frågan har en viss relevans. Det finns inte mycket att berätta om nyfödda. Alla bebisar är liksom likadana! Skrynkliga, sovande små grejer som är sjukt förvirrade. Det går inte att veta vad för ögon- eller hårfärg den har, om den är lik mamma eller pappa , om det är en konstnärs- eller ingenjörsbebis eller vad den kommer tjäna om 30 år. Även om man vet bra mycket mer om en född bebis än om en som ligger i magen, är det fortfarande inte mycket info man kan ge. Om det är en pojke eller flicka är en av de få saker man faktiskt (i de flesta fallen) kan säga med säkerhet.

Få företeelser i livet är dessutom mer omgärdade av klischéer än barnafödande. Varenda människa man träffar (ja, ALLA!) frågar 1. Hur långt är det kvar? (Typ en månad) 2. Vet ni vad det är för sort? (Ja, en människa) 3. Nej alltså, är det en pojke eller flicka? (Ja, det är vi rätt säkra på). Dessa frågor är klischéer av en anledning. Som sagt, det finns inte mycket att berätta, och de flesta har inga mer roliga frågor att ta fram när de frågat standardfrågorna. Ur det perspektivet är det fullkomligt harmlöst att prata om könet.

Men det finns andra perspektiv. Gammal och ofta citerad vetenskap: en bebis skriker, vad vill hon? Hon är ledsen, säger de flesta. Samma bebis skriker, vad vill han? Han är arg, säger de flesta. Samma bebis med olika pronomen ger olika tolkningar av problemet, och olika reaktioner från omvärlden. (Jag hittar inte någon källa till det här just nu. Det är dock ett välkänt experiment, om du har källhänvisning så tipsa gärna)

Annan svensk forskning: förskolepersonalen tror att de behandlar pojkar och flickor lika. När de får se inspelningar av sig själva får de därför en fullkomlig chock när de ser att de faktiskt inte gör det. Kajsa Wahlström var med i pionjärprojektet på 90-talet:

–Vi visste ju att det fanns skillnader mellan pojkarna och flickorna, men inte att de var så stora. Dessutom trodde vi att skillnaden låg enbart hos barnen. Det var faktiskt en chock att se att vi pedagoger omedvetet – men konsekvent – förstärkte könsrollerna i barngruppen.

Det finns alltså mycket tydlig vetenskap som visar att vi begränsar barnen i deras utveckling. Vi är alla kulturvarelser och är inte medvetna om allt vi gör. Men en osynlig handling från oss kan ha förödande konsekvenser för våra barn.

Hur vore det om bebisens kön nu hölls på need-to-know-basis? Om vi vill att vårt barn ska utvecklas till en fri, trygg individ med ett brett känslospektrum, borde vi inte berätta för våra vänner vad för kön bebben har. Men det skulle leda till många obehagliga konflikter med folk. Det kommer ses som extremt av många. Just eftersom att den egna kulturen är så svår att se kommer vissa tycka att vi överreagerar eller skadar vårt barn, och det kommer säkert leda till jobbiga diskussioner och kanske till och med avståndstagande. Frågan är om det är ett obehag som är värt att ta. Vad säger ni?

6 thoughts on “Provokativt att inte berätta kön?

  1. […] förra inlägget filosoferade jag om det här med att berätta eller inte berätta vår bebis” kön. Jag har […]

  2. Karin L skriver:

    Okej, nu tänker jag högt här lite. Det kanske inte bara är dåligt att rollerna förstärks. Problemet är, skulle jag säga, när vi utgår från dem som just KÖNSroller, som naturligtvis ofta är fallet. Det kanske är så att flickor – helt oavsett uppfostran – oftare blir mer ”flickiga” och pojkar på motsvarande sätt oftare ”pojkiga”. (För att det trots allt finns en fysiologisk-psykologisk skillnad.) Att förstärka det som man har i sig naturligt, borde vara av godo – så länge man inte trycker ner möjligheten att utveckla andra sidor också.

    Risken är självklart det som händer hela tiden: att man UTGÅR från att flickor ska vara söta och mjuka (det som tyvärr kallas ”flickiga”) och pojkar busiga och starka (s.k.”pojkiga”).

    Men att förstärka det man ändå har i sig, det tror jag som sagt kan vara bra. Då får man ut det mesta av sig själv, och när man ”hållit på” med det ett tag så upptäcker man kanske något annat hos sig själv som man vill utforska. (Barnen tänker förstås inte det på ett intellektuellt sätt, men kan uppleva det ändå). Så utvecklar man det. Den gången det kanske är något som är mer åt ”det andra könets egenskaper”. Är du med?

    Det är de här orden som ”en riktig flickflicka”, ”pojkflicka”, ”pojkig”, ”flickig” och så vidare…, hur ska vi göra oss av med dem? De är förödande.

  3. Evert skriver:

    Om du inte vill berätta vilket kön hen har så är det din fulla rätt, jag skulle tillockmed säga att du inte får om du inte vill, för då blir jag bitter på mänskligheten.

  4. […] Sasha föddes funderade jag på att inte berätta vad barnet hade för kön. Bara de viktigaste personerna (alltså de som […]

  5. […] Jag vill inte ha några tråk-grattis! Men vad ska jag göra åt det? På samma sätt som att folk slentrianfrågar om mitt barn är pojke eller flicka gör Facebook-slentrian-grattarna bara det som de uppfattar är […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s