Lilla fossingen

Just nu är det rätt ok att vara tjock. Det gäller att gilla läget och acceptera att jag inte orkar flänga runt och göra tusen saker. Att tio timmars obruten sömn inte existerar. Om man bara accepterar premisserna funkar det, konstigt nog!

I dagarna var jag i Göteborg, där Chalmers Cortége är en mycket viktig valborgstradition. Men hur skulle jag orka med det? Överfulla spårvagnar, sexdubbla led med människor som står upp i uppemot två timmar, det funkar nog inte. Nej, det går faktiskt inte. Därför lånade vi en klappstol av grannen och cyklade ner till stan. Vi fick rätt bra platser, och eftersom jag kunde sitta ner när det inte hände så mycket gick det okej. Cykelturen hem löste en del ryggspänningar, och resten av kvällen satt jag med TENS-maskinen och spelade Mah Jong. För att inte revbenen skulle bråka fick jag sitta i en bakåtlutad trädgårdsstol. Det var alltså inte helt smärtfritt, men det gick! På första maj cyklade vi ner till soliga stan igen (inte ofta man kan kalla Götet för det), cyklade längs älvstranden och promenerade på Avenyn. Alltså sightseeing för Mats, som annars inte fått se så mycket av staden. Tre timmar senare var vi hemma. Jag var rejält solbränd och så trött att jag nästan inte orkade packa väskan för att åka hem. Än en gång, det var inte smärtfritt att ge sig ut, men med rätt hjälpmedel går det!

Bebisen är 34 veckor gammal och skulle troligen leva helt utan men om den kom nu. Men det känns helt ok att den ligger där den ligger. Dels tänker jag rent ekonomiskt. Den dubbla föräldraförsäkringen får man så vitt jag vet bara ta ut första månaden, och Mats kan inte både vara student och föräldraledig. Alltså måste han fixa tentorna i slutet av maj innan storken kommer. Dessutom är det enklare att klara tentorna om man bara behöver ta hand om en gravid flickvän och inte en prematur bebis också.

Dessutom har bebisen blivit ganska rolig. Det märks att det är en hel, riktig bebis. Det är inte någonting oformligt och främmande, utan en livsduglig parvel som ligger med foten ut i vänster sida på mig. Det är alldeles tydligt en fot, med en hel del styrka! Hen är väldigt lugn av sig och reagerar inte alltid när vi försöker provocera henom, men ibland när man trycker på foten så sticker en hand ut på andra sidan. Tänk vad man kan roa sig! Bebisen har blivit någonting helt konkret och är vaken i regelbundna intervall. Man kan prata med den och läsa Pettson och Findus för den (men då måste täcket vara av, för annars ser ju inte bebisen bilderna!).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s