Stöd fri kultur – och TANTINVASIONEN!

Att vi inte har mycket pengar är ett återkommande tema på den här bloggen. Jag vet inte om F-kassan kommer bevilja mig några pengar över huvud taget för att ha varit sjukskriven sedan i mars. Om några dagar är bebisen född och vi kommer ta ut dubbel föräldraledighet så länge man får. Men om Mats skulle sova över med mig på Familje-BB skulle bara hans övernattning kosta lika mycket som hela vår sammanlagda dagsersättning (men då ingår det frukost…).

Det gäller helt enkelt att hålla i sina pengar så gott det går. Men vissa saker måste man ändå stödja, trots litet budgetutrymme. Har du sett världens första film som släppts på fri licens, Nasty Old People? Den finansierades med ett personligt banklån och går att ladda ner helt lagligt här. Nu vill de göra ett nytt, jättestort projekt och vill crowd-funda det (alltså fan-finansiering). I skrivande stund har de fått ihop 80% av de begärda pengarna, och det är drygt två dygn kvar innan deadline. Om de lyckas få ihop de sista 10 000 dollar de behöver sätter de igång inspelningen i höst.

Sådana här projekt är så värt att stödja! Jag har funderat länge på det, och kom precis fram till att även om jag inte kan göra mycket, kan jag ändå göra en del. Tillsammans är vi stora och starka, är det inte Bamse-mentaliteten vi fått oss till livs sedan barnsben? Jag har betalat in 10 dollar, alltså ungefär hälften av vad en biobiljett kostar, för att stödja ett projekt som alla kan använda sig av gratis när det är klart.

Tycker du också att fri kultur är viktigt? Ge en liten summa till Granny’s dancing on the table! Det är inte viktigt att ge mycket, för även ett stort antal understödjare är viktigt, inte att understödjarna är rika. Jag gav tio dollar, alltså typ 60 spänn. Gör det du med!

Annonser

Racerhandläggning på F-kassan… inte

Jag skickade in mina sjukskrivningspapper till Försäkringskassan samma dag som jag fick dem. Ingen idé att vänta med det liksom. Det var i mitten av april. Bara någon dag senare var jag nere på det lokala kontoret i Lund och frågade 1. hur lång tid tar det att få besked, och 2. vad är egentligen min sjukpenningsgrundande inkomst? Deras svar var 1. vet inte, typ en månad kanske, och 2. vet inte. Följdfråga på 2: men jag har med mig uträkningar på exakt hur mycket jag tjänat under 2011 och 2012! Följdsvar 2: computer says no.

Sedan har jag gjort allt för att förtränga F-kassan. Om man är sjukskriven och en del av sjukdomsbilden är en galen oro för ekonomin, är det ingen bra idé att älta en myndighetskontakt som man ändå inte kan påverka. Försökt att tänka på bra saker, låtsas som att 180 kronor om dagen hit och dit inte spelar någon roll (vilket givetvis är en lögn). Jag har också förträngt att ansöka om föräldrapenning. De har nämligen sänt mig blanketter som jag mest ser som ett hån och som är omöjliga att fylla i om man är timanställd, sjukskriven, eller för den delen blivande pappa.

Så härom dagen fick jag ett brev från F-kassan. Gött, nu får jag veta. Har jag fått avslag av oförklarliga skäl, elle får jag helt plötsligt tiotusen spänn på ett bräde? Mats fick öppna brevet. ”Du har sjukintyg från i mars, men du har inte  gjort sjukanmälan” stod det. ”När du gjort sjukanmälan kan vi börja handlägga ditt ärende”.

Det tog alltså F-kassan över sex veckor att komma på att de inte har underlag nog att ens börja titta på mitt ärende. Det är ju bra att veta för framtiden att om man inte har en fet buffert och superstarkt psyke som sjukskriven, kommer du inte få den hjälp du behöver och har rätt till.

Dock, på den positiva sidan måste jag säga att F-kassans telefonkö överraskade. Den gick väldigt snabbt framåt, jag blev slussad vidare tre gånger men fick snabbt svar på alla ställen. Hela telefonkontakten tog bara en kvart, de hade tydlig information om kötid och antal handläggare, och ingen jävla pausmusik i bakgrunden. Väl godkänt.

Bebis utan asylskäl

Jag läser en hel del serier från det coola förlaget Galago nu för tiden. Naivistiska tecknare som Liv Strömquist, Mats Jonsson och Sara Hansson är sjukt inspirerande. så om de kan berätta fantastiska historier med barnsliga teckningar kan väl jag också släppa på pretentionerna? Voilá, här är mitt livs första alster som serietecknare!

Själva tanken med det här är att släppa lite på pretentionerna. Jag är nöjd, men en röst i mig säger att man inte kan publicera blyertsskisser fotade med mobilkamera i dåligt ljus. Men det går visst! Jag gjorde det precis. In your face, pretentioner!

Galakväll

Som ni kanske vet blev jag nominerad till två radiopriser från Radio AF, Nordens största studentradio där jag varit aktiv i några år.  Så det är klart att jag var tvungen att gå på radions årliga gala! Eftersom min kropp inte är helt att lita på fick jag den lyxigaste stolen, en kontorsstol som man både kan luta på och rulla med. Det går ju inte att lita på att min kropp tål att sitta på en vanlig stol i sådär fyra timmar.

Jag gick dit med inställningen att jag antingen skulle vinna båda priserna, eller inget av dem. Antagligen inget, det blir liksom så jobbigt om man har höga förväntningar och sedan inte vinner! Så blev det också. Årets ljudbild gick till Tesla Coil, och årets producent till Jesper Cederstrand på bilden. Båda är jättevärda sina priser, så jag är inte bitter (faktiskt). Kolla bara bilden här nedan hur glad jag är över att Jeppe fick mitt producentpris…

Gött nog höll kroppen ihop under hela middagen, men efter tio minuters eftermingel blev ländryggen ledsen. Då kom jag på att Radio AF har en TV, varifrån man kan följa omröstningen i Eurovision Song Contest! Snart var hela redaktionen full av studenter med återfunnen nationalkänsla, och det var najs att jubla över Loreen. Inte för att hon är svensk, utan för att hon faktiskt var bäst.

Därefter hade ryggen blivit lite gladare, och jag försökte mig på att dansa. Det är enormt skönt att dansa ut alla spänningar i ryggen, skita i hur det ser ut och bara följa känslan. Och känsla fick jag. Visste ni att förlossningar sätts igång med hormonet oxytocin? Det är samma hormon som utsöndras när man har det mysigt, och när man släpper loss och hamnar i flow. Livmodern reagerade alldeles tydligt på dansandet och satte igång med sammandragningar. Jag har länge tänkt att så fort Mats tentor är över, alltså imorgon, borde det funka att försöka sätta igång förlossningen med kroppseget oxytocin. Om man går två veckor över tiden får man dropp med oxytocin, men det borde gå lika bra att overloada systemet på naturligt sätt. Det här var testomgången, och det verkar onekligen funka!

Inalles var det en enormt trevlig dag! Jag har varit ovanligt aktiv och konstigt nog inte ens trött. Har suttit på uteplatsen och diskuterade meteorologiska fenomen samt kråkfåglar med en vän, gått på konsert med min gamla kör i Domkyrkan och inte fått två priser. En extra rolig grej: en av skådespelarna från Lunds studentteaters Utvandraruppsättning var på galan, och när hon fick reda på att jag skrivit denna recensionen blev hon så glad att jag fick storkramen. De har diskuterat min recension, och det är ju kul! Egentligen hade jag kunnat diskutera deras tolkning av Utvandrarna i flera timmar, helt enkelt för att den är så väl genomarbetad. Det blev inte så ikväll, men kanske någon gång i framtiden: livet är långt och Lunds studentliv litet.

Slut på ångerrätten

Nu har Mats officiellt tagit på sig faderskapet för Grodan. Efter att jag skrivit om myndigheternas märkliga syn på pappor, fick jag tips om att man kan göra faderskapsbekräftelse före det att barnet kommit. Vanligtvis blir man inte kallad förrän bebisen är ute och kräver all uppmärksamhet, vilket inte är så praktiskt. Bättre är väl att gå dit medan bebisen är tryggt dockad i mammas mage och inte gör så mycket väsen av sig. Och för den biologiske fadern spelar det ingen roll när man fyller i papprena, han har ändå ingen ångerrätt.

Faderskapsbekräftelse måste vi göra eftersom vårt barn är en oäkting. Om vi hade varit gifta hade Mats automatiskt registrerats som pappa, och vi hade fått gemensam vårdnad. Nu är det intressant nog modern som har ensam vårdnad om inget annat anges.

Det hela gick mycket odramatiskt till på Socialförvaltningen inne i stan. Eftersom det bara fanns förmiddagstider gick vi upp tidigt, vilket som vanligt hade till följd  att jag inte sov någonting alls under natten. Och eftersom jag inte sovit var kroppen alldeles matt efter en tre kilometers cykeltur i solsken och nedförsbacke. Man är väl inte sjukskriven för intet…

När vi väl kom dit upplyste socialtanten oss om att man måste beställa tid först. Det har vi, sade vi, vi ska till M. Han är på möte, sade hon. Har han inte ringt och bokat om? Jovisst, jag hade missat ett samtal klockan kvart i nio på morgonen samma dag, från ett hemligt nummer. Några dagar tidigare hade också ett hemligt nummer ringt. Men om man verkligen vill boka om ett möte är det ganska lamt att försöka ringa upp två gånger, varav en gång är på samma morgon. Särskilt om man ringer från hemligt nummer. Känns inte riktigt som han försökte. Hur det var bestämde sig socialtanten för att det gick bra att skriva på papper med henne istället. Kanske såg hon hur utmattad jag var, och insåg att det inte var vårt fel? Man möter dem ibland, de offentliga tjänstemännen med lite vett. Det hela tog trots allt bara fem minuter.

Nu har vi i alla fall papper på att jag är Modern och Mats är Mannen (!). Allt är dock inte klart, det måste nämligen finnas ett barn innan man kan säga att det har en far. Först när bebisen andas, äter och bajsar på egen hand räknas det som en bebis. Först då kan hen få en far och personnummer och sådana grejer (för än så länge behöver man inte gå igenom språk- och samhällskunskapsprov innan man blir svenska medborgare…).

Lunds studentteaters Utvandrarna

För ungefär en månad sedan sade sverigedemokraten Jimmie Åkesson att Utvandrarna av Vilhelm Moberg borde bli obligatorisk läsning i skolorna. Jag kan bara hålla med om detta, men undrar om Åkessons läst samma bok som jag. Har han verkligen läst om de modiga pionjärer som med risk för sina liv flyr från ett diktatoriskt fundamentalistreligiöst svältland? Och ser han inte de uppenbara parallellerna till nutidens utvandrare?

Jag var orolig att jag, stort Utvandrarfan, skulle bli besviken på Lunds studentteaters uppsättning av Farnaz Arbabis Utvandrarna. Jag oroade mig i onödan. Sista föreställningen går idag klockan 19 på AF-borgen, och jag rekommenderar alla att gå och se den. Det är så bra att man blir tårögd (och inte bara av gravidhormoner).

Den nya tolkningen utspelar sig inte i mitten av 1800-talet, utan i diffus nutid. Målet är inte Amerika och Minnesota, utan Europa och Sverige. Vissa detaljer är ändrade, Karl-Oskar och Robert respektive Kristina och Danjel är inte släkt som i originalet. De talar olika språk och träffas först på lastbilen, men utvecklar en stark vänskap. De rövarspråkstalande migrationshandläggare är en nyhet, men de passar mycket bra in i helheten.

Hucklen blir slöjor, svenska prästers hyckleri  blir iranska imamers skenhelighet, motsättningen mellan lutheran/frikyrklig blir muslim/kristen. Indianuppror blir rasistskjutning, guldgrävande i Kalifornien blir att plocka ”guld” (hjorton) i Norrland. Samtidigt är i princip varje replik direkt tagen ur böckerna. Det ger en ny dimension till historien att höra den djupt muslimskt religiösa Kristina prata om sin Gud med ord tagna direkt från allmoge-Småland.

Utvandrareposet handlar om dina och mina släktingar som i massor flydde Sverige. Fattigdom, religiöst förtryck och brist på demokrati drev dem bort från sitt hemland. Men de flesta av våra utvandrande släktingar hade inte haft asylskäl om de flytt i dag. Att ens barn dör av svält är inte skäl nog för att få stanna. Du kanske ljuger om mordhoten i Sverige! Och vad säger att någon som riskerat livet i minimala båtar på Medelhavet inte bara fejkar sin nöd?

Jimmie Åkesson borde inte bara läsa om Utvandrar-eposet, utan se den här tolkningen av svensk historia. Och inte bara han, utan vem som helst som har det minsta med EU:s migrationspolitik att göra. Vem som helst som har ett hjärta och förmågan till kritiskt tänkande har mycket att reflektera över på hemvägen.

Karl-Oskar- & Kristina-tajm!

Ikväll ska jag se min sista teaterföreställning som icke-mamma. Man får passa på med kulturupplevelserna medan man kan! Nu gäller det Lunds Studentteaters uppsättning av Farnaz Arbabis manus av Utvandrarna. Gissa om jag har höga förväntningar? Den tredje boken i serien, ”Nybyggarna” av Vilhelm Moberg, var den första boken jag läste helt själv vid tio års ålder. Innan dess hade jag kärat ner mig i musikalen, Björn och Bennys ”Kristina från Duvemåla”, och efter det såg jag filmerna av Jan Troell. Jag kan historien utan och innan och den rör mig in i själen. Man skulle nästan kunna säga att figurerna i eposet känns lite som släktingar till mig. Jag berörs av deras öden som om de vore riktiga (och det är de ju också, även om figurerna är fiktiva).

Jag berörs av Karl-Oskars och Kristinas kärlek till varandra och till sina barn. Kristina som tvingas leva på ett gudsförgätet och ensamt ställe, allt för att barnen ska få det bättre. Robert som kunde ha blivit något om han bara vuxit upp i en annan tid. Ulrika, som efter att ha varit storhoran hemma i djävlanästet Sverige blir respekterad prästfru i Stillwater. Danjel och hans sekt som slipper undan religionsförtrycket i Sverige. Kristina som dör till följd av en religiös sexualnorm som förbjuder preventivmedel. Och Karl-Oskar som aldrig kommer över hennes död. Allt i de här böckerna är så enormt bra, så kan Arbabis nytolkning leva upp till detta?

Jag har sett de flesta av Lunds Studentteaters uppsättningar de senaste två åren, och de brukar göra riktigt, riktigt bra saker. Jag gillar deras approach till könsproblematiken i teatern. De flesta pjäser har nästan bara manliga roller, och de eventuella kvinnor som finns är antingen mödrar, horor  eller jungfrur. De flesta skådespelare är kvinnor, vilket gör att ett fåtal män hela tiden blir kvoterade till att spela alla intressanta och stora roller. Kvinnor i manliga biroller brukar gå bra, eftersom det inte finns något val. Det här är unket! Som alternativ finns feministpekoral i 70-talstradition, men sådant är också ganska plågsamt i längden. Det Lunds studentteater gör är att de hittar intressanta pjäser med bra kvinnlig representation, och de gör det jävligt bra!

I Farnaz Arbabis Utvandrarna är utvandrarna inte på väg från Sverige, utan till. Nytolkningen hade premiär år 2006 med Riksteatern, och jag ville se den redan då. Tyvärr blev det inte så. Så ikväll är det dags.