Gravid invalid

Jag förstår verkligen varför pensionärer alltid pratar sjukdomar. De tar nämligen en oproportionell del av din uppmärksamhet, särskilt när de kommer i stora drösar.

Märkligt nog är det nu när jag redan blivit sjukskriven som besvären tar i på allvar. Eller, det är inte konstigt. Det finns så många besvär som förknippas med att vara höggravid, så det är bara att välja och vraka bland invalidiserande tillstånd… Den som pratar om välsignade tillstånd måste vara galen. Jag vill väldigt gärna ha min bebis, men vägen dit är en dans på rosstjälkar.

I fredags hade jag en trevlig kväll med min syster och hennes gamla kollektivvänner i Malmö. Även om jag behövde hjälp med att ta av mig skorna kunde jag ändå gå upp för tre trappor alldeles själv. Problemen kom först när jag skulle gå. Jag hade antagit att bussen gick från en hållplats där den inte skulle gå ifrån, och för att hinna var jag tvungen att springa ungefär 200 meter. Det gjorde ont, men jag tänkte att det borde gå över.

Icke sa Nicke. På morgonen efteråt hade jag så ont i fogarna att jag inte visste om jag skulle kunna göra frukost ens. Och påskafton, det är dagen för Mats familjs traditionella släktkalas utanför Lund. Och det är då jag insåg hur jobbigt för psyket kronisk smärta är. Enda sättet att gå var att vagga. Det känner de flesta gravida igen, att man går som en anka. Men det här var mer av fågelskrämma-/Frankenstein-versionen. Ser inte klokt ut. Jag lade på ett rosslande ljud och låtsades jaga alla småkusiner, allt för att hitta någon sorts humor i situationen, men det gick liksom inte att komma ifrån faktumet att jag hade rysligt ont.

Nåväl. Dagen efter mådde jag något bättre och följde med Mats familj till Malmö för att se på när de bowlade. Men eftersom fogarna var bättre testade jag ändå att bowla lite. Bredbent, med rak rygg och lika mycket vikt på båda benen försökte jag skicka iväg ett klok.

Knak.

Där gick ryggen. Man kan i efterhand säga att det var jävligt dumt gjort av mig. Märkligt nog kunde jag gå tillräckligt långt för att komma hem, och senare på kvällen hade jag snarare ont i övre ryggen.

Den största ljusglimten i mitt invalida tillstånd är i alla fall att smärtan varierar. Istället för att deppa ihop och tänka att jag aldrig kommer få min kropp tillbaka, blir det nästan spännande att räkna sjukdomar. Jag blir ju frisk från de åkommor jag får, problemet är snarare att det hela tiden kommer nya.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s