Könsfälla upptäckt

Härom dagen pratade Mats och jag om vår bild av bebisen. Det finns en väldigt tydlig skillnad i våra bilder märkte vi. Jag har mycket svårt att se bortom denna sommaren, med ett bedårande hjälplöst knyte som blir förtjust över att upptäcka sina egna fingrar. Han ser framför sig en bedårande unge som går omkring och frågar filosofiskt högtstående frågor (varför är himlen blå, var kommer vi ifrån? etc.).

Tråkigt nog har vi här alltså funnit ett klassiskt könsmönster. Enligt ganska mycket bebislitteratur har pappan en idealbild av sin unge som en något äldre person att kommunicera och spela boll med, medan mamman ser något nyfött hon vill ta hand om. Detta blir än mer tydligt i mamma- och pappalitteraturen. De tidningar som riktar sig mer mot mamman (Vi Föräldrar, Föräldrar och barn, Mama) handlar stora delar om graviditet och småbebisar. Första numret av Pappa Magazine, som vi fick i ett sponsrat gratispaket, har bara en enda redaktionell bild på en unge under sex månader. Det reportaget handlar om konstbefruktning. Den finns också en reklambild på en liten bebis, men den avbildas tillsammans med sin mamma och kvinnliga äldre syskon.

Samma nummer av Pappa Magazine har Thomas Ravelli på framsidan. I reportaget av honom finns bara bilder på honom, inga på några barn. Nu är hans barn visserligen tonåriga, och det verkar på honom som att det är först nu de är intressanta i hans ögon. När barnen var små var han i tankarna på fotbollsplanen hela tiden. Alltså fick hans fru ta ”de första tio åren”. Kalla mig gammaldags, menar han, men kvinnor är bättre på att ta hand om barnen när de bara ska matas och sådär. Jag har inte tidningen här, men jag har läst dessa meningar så många gånger att jag tror de är i princip rätt citerade.

Jag kan ju lugnt säga, att de första tio åren kommer Mats och jag dela på. Tro det eller ej, men även kvinnor behöver sova, och bebisar behöver så vitt jag vet i alla fall något mer än bara mat. Kärlek och närhet, till exempel.

Mats har varit på pappaföreläsning som Region Skåne anordnar sedan femton år tillbaka. Anledningen var att man såg att separationsstatistiken för nya föräldrar var väldigt stor, och att bland de som delade på föräldraledigheten separerade betydligt färre. Föreläsarens förklaring till detta var att ett par som delar på sysslorna får bättre förståelse för varandra och kan kommunicera bättre.

Annonser

Varför denna arkaiska reproduktion?

Alla människor har legat i mammas mage. Det är någonting vi vet om sedan vi är små. Men det är skillnad på att veta och att förstå. Nu har jag verkligen förstått detta. Vi förökar oss på samma sätt som alla däggdjursarter har gjort i miljontals år. Andra saker har förändrats: vi kör bil, cyklar och flyger som ett komplement till att gå. På längre sträckor har fordonen nästan helt ersatt de gamla apostlahästarna. Varför finns det inte något tekniskt mirakel som kan komplettera vårt sätt att fortplanta oss på?

En direkt motfråga: varför skulle det finnas? Ibland känner jag att jag är ensam om att klaga på graviditetens umbäranden. Jag vill väldigt gärna ha en bebis, men det betyder inte att jag tycker om processen att få den. Jag visste i förväg att det är en enorm uppoffring att ha småbarn. En uppoffring jag gärna tar. Men innan dess? Innan jag får min belöning i form av gränslös kärlek från min egen lilla halvklon? Jag är kanske inte kvinna nog att förstå hur underbart det är att spy, inte kunna gå, arbeta eller sova och vara ett ämbar för en annan människa. Man är gravid i nio månader, fyrtio veckor. Det är lika långt som ett helt studieår! Två hela terminer då ens kropp inte är ens egen, då det är ett lotteri huruvida man mår bra eller ej.

Det finns sätt att få barn om man inte vill eller kan bli gravid själv. Adoption har funnits i tusentals år och surrogatmödraskap med barn som är helt eller halvt genetiskt besläktade med sina adoptivföräldrar finns också. Om man kan betala och kan motivera det etiskt för sig själv går det alltså att outsourca själva bärandet och födandet till låglöneländer. Men faktum kvarstår: trots våra enorma teknologiska landvinningar går det inte att komma undan användandet av en livmoder.

I Aldous Huxleys dystopiska bok ”Du sköna nya värld” beskrivs en framtid då alla barn blir till i födslofabriker. De blir till genom provrörsbefruktning och odlas i flaskor. I Huxleys fantasivärld blir alla barnen sedan hjärntvättade och matade med droger, men om vi struntar i den biten: varför finns inget sådant system? Om det nu finns konstgjord befruktning, varför finns det inte konstgjord graviditet? Det finns njurar som är maskiner, varför kan det inte finnas maskinella livmödrar? Jag inser att det finns extrema etiska problem med att utveckla någonting sådant. Kanske är det extremt dyrt, svårt att genomföra eller på något annat sätt dåligt, men det är ett intressant tankeexperiment.

 

Öl för gravida!

Som vi alla vet får gravida inte dricka alkohol. För mig var det inte direkt någon förlust att inte få bli stupfull fyra gånger i veckan (som tyvärr är allt för vanligt bland studenter), men det var lite surt att vänja sig av med den där 2,8-procentiga fulölen till maten,,, I början trodde jag inte ens att det skulle vara någon fara med lättöl, men efter ett samtal med en mycket upprörd barnmorska gav jag upp det också. Sen dess har jag visserligen  blivit bjuden på lättöl av en gynekolog, så var gränsen för skada egentligen går är omtvistat. Hur som helst tycker jag att allt som gör drogkulturen i samhället mindre dominerande är bra. Enligt mig finns det en väldig massa andra grupper, förutom gravida, som borde ha nolltolerans mot alkohol…

Nåväl. Jag tittade lystet på andras ölar i nästan ett halvår, tills vi hittade ett bra alternativ. För det finns faktiskt öl som är både god och innehåller mindre alkohol än barntillåten äppelcider! Alkoholfri öl, alltså sådan som innehåller mindre än 0,5 procent alkohol, finns både på systemet och i vilken matbutik som helst. Den är ungefär dubbelt så dyr som folköl, men å andra sidan garanterat inte skadlig för barnet.Anledningen till att det är dyrare är att det är mer komplicerat att jäsa öl och sedan ta bort alkoholen, än att jäsa den till låg procenthalt. Den stora fördelen är dock att eftersom lätt-/folk-/mellanölssystemet inte finns utomlands finns det massor med bra utländska märken att välja på. Och dessa är helt enkelt mer variationsrika.

Jag har räknat till 17 olika sorter i systemets totala sortiment. och uppemot tio sorter i min närmaste butik. Billigast per liter är Norrlands Guld (ca 10 kr/halvlitern), och enligt mig smakar den ungefär som vanlig folkölsnorrlands. Inget för finsmakaren alltså, men ok för alla som inte är ölnördar.

Min egen favorit är Erdingers alkoholfria veteöl. Den finns inte på Systemet, men i en vanlig livsmedelsbutik kostar den runt en tia för 33 cl, vilket är medelpris. Den är inte lokalproducerad, men för mig som bor i Skåne bör den vara transporterad ungefär hundra mil, vilket är ungefär lika långt som till Norrland. Erdinger är så god att jag mycket väl kan tänka mig att köpa den även efter graviditeten: eftersom jag ändå inte tycker om att bli full är det (faktiskt!) bara smaken jag är ute efter.

Ultraljud nummer 2

Detta är inlägg nummer hundra, och det finns bara ett sätt att fira.
– Lägg upp en bild på bebisen, vetja!
– OK då, om ni så gärna vill se så har vi henom här:

Liksom förra bilden är den här ganska suddig, men jag tänker att till och med en lekman borde se vad den föreställer. Min mor, som har haft ultraljudsbilder av alla sina tre barn, kunde inte tyda den förra ens efter mycket guidning…

Det enda sena ultraljud jag har sett var på Facebook, och där kunde man tydligt se bebisens ansikte. Jag trodde att vi också skulle få se det, men tyvärr. Det blev bara en profil, och jag får fortfarande inte veta om Neelix har fått Mats’ näsa eller ej :(.

Vi fick dock se massor med andra saker. Bebisen andas, har njurar som fungerar och aktiv magsäck och kisseblåsa. Kroppspulsådern är lika tjock som hjärtat och bebisen har en mängd revben (en lågoddsare). Det var inte lätt att ta stillbilder, eftersom bebisen var vaken och inte ville vara stilla, men vi fick se bebisens käke röra sig! Som jag redan misstänkt ligger benen på vänster sida av magen, för där är rörelserna kraftigast. Ibland, om jag ligger på vänster sida och bebisen vaknar, kan det till och med göra lite ont.

Det vi ser är alltså ett huvud, uppåt och till höger, med icke igenväxt fontanell (och det tackar vi för). Den har nio centimeter stort huvud är beräknad att väga 2211 gram, men jag tror den väger något mindre. Inte för att jag inte är rysligt tjock, utanför att det verkar vara en dominant gen i vår släkt att alla har oproportionellt stora huvuden. Vikten uppskattas efter huvud-, mag-, och lårben, och om då det ena är oproportionellt blir det ju fel. Man kan alltid hoppas…

Rysligt tjock förresten, på Kvinnokliniken hade alla rent enorma magar. Min är ganska beskedlig. Relativt sett i alla fall. Men om man är över en och åttio så syns helt enkelt en femton kilos uppgång inte lika mycket som på en lite nättare person.

Om bebisen behagar komma ut på utsatt datum kommer den väga 3700 gram. Det tycker jag och mina stackars fogar låter alldeles för mycket, så vi siktar på att den ska titta fram precis efter Mats sista tenta, i levnadsvecka 38,skiftet maj-juni.

Papparoll från 50-talet

Efter sju månaders graviditeten väntar vi fortfarande på en sak. Det kan tyckas som en petitess, men ändå ganska rimlig år 2012 i Sverige.

När ska de fråga efter pappan?

Mats har  hittills blivit erbjuden en pappaföreläsning. Han får följa med på alla mina kontroller och liknande, men i vårdens ögon kunde han lika gärna varit en medföljande vän. De har mitt personnummer, adress, blodgrupp, you name it, men  de har bara frågat efter Mats namn och telefonnummer. Kunde man inte åtminstone ta hans personnummer, om inte annat för statistik- och forskningssyften?

Ett annat exempel: Försäkringskassan har skickat mig (bara mig) ett brev med blanketter som jag ska fylla i inför föräldraförsäkringen. Längst upp står det att ”eftersom den här informationen gäller alla föräldrar är det bra om du visar brevet för den andra föräldern.” ÄR BRA? Den här blanketten utgår från att kvinnan ska ta ut hela föräldrapenningen. 50-talet ringde och ville ha tillbaka sin blankett!

Jag frågade barnmorskan om detta igår, och hon berättade att Mats kommer registreras som far först efter födseln. Det vill säga, när vi är helt omtumlade, hormonella, sömnlösa ska vi pallra oss iväg till något socialkontor. I vissa fall går det smärtfritt till, man får bara skriva på ett papper och sen är det  klart. Men vissa handläggare är enligt barnmorskan oerhört närgångna. De kan fråga en om pappan misstänker otrohet, om han verkligen är heeeelt säker på att ungen är hans och liknar bebisen verkligen pappan? Återigen, 50-talet ringde.

Framför allt,  kunde man inte skriva på detta papper några månader tidigare? Det är inte direkt så att Mats har ångerrätt. Bebisen är lika mycket hans nu som om två månader.

Det konstigaste med detta är att gifta pappor inte behöver skriva på några papper. En gift förstagångspappa blir automatiskt registrerad som far, medan en flerbarnspappa som är sambo fortfarande måste intyga varje gång att han är pappan. Men gifta är väl lika otrogna som ogifta? Finns det någonting i kyrkans heliga sakrament som gör att alla barn som skapas i relationen automatiskt är mammans mans halvklon?

Min alldeles egna rullstol

Blocket är en fullkomligt ovärderlig hemsida för oss. En bebis och en ny lägenhet behöver faktiskt en hel del saker.

En datorstol är en sådan bra grej. Varken jag eller Mats hade plats/behov i våra korridorsrum, men en ergonomisk stol är bra att ha för en uttröttad rygg som min. Så vi lyckades hitta en sparsamt sliten stol som såldes av en person i huset mittemot för en billig penning. Tack Blocket!

Den största fördelen? Nästa gång foglossningen gör det omöjligt för mig att använda höfterna är det bara att ta bort mattorna i vardagsrummet. Voila! Kontorsstolen fungerar nu som min alldeles egna rullstol som kan bespara mig minst hälften av alla steg där hemma. Och det är verkligen guld värt att kunna ta sig till toaletten utan att dö av smärta på vägen.

Gravid invalid

Jag förstår verkligen varför pensionärer alltid pratar sjukdomar. De tar nämligen en oproportionell del av din uppmärksamhet, särskilt när de kommer i stora drösar.

Märkligt nog är det nu när jag redan blivit sjukskriven som besvären tar i på allvar. Eller, det är inte konstigt. Det finns så många besvär som förknippas med att vara höggravid, så det är bara att välja och vraka bland invalidiserande tillstånd… Den som pratar om välsignade tillstånd måste vara galen. Jag vill väldigt gärna ha min bebis, men vägen dit är en dans på rosstjälkar.

I fredags hade jag en trevlig kväll med min syster och hennes gamla kollektivvänner i Malmö. Även om jag behövde hjälp med att ta av mig skorna kunde jag ändå gå upp för tre trappor alldeles själv. Problemen kom först när jag skulle gå. Jag hade antagit att bussen gick från en hållplats där den inte skulle gå ifrån, och för att hinna var jag tvungen att springa ungefär 200 meter. Det gjorde ont, men jag tänkte att det borde gå över.

Icke sa Nicke. På morgonen efteråt hade jag så ont i fogarna att jag inte visste om jag skulle kunna göra frukost ens. Och påskafton, det är dagen för Mats familjs traditionella släktkalas utanför Lund. Och det är då jag insåg hur jobbigt för psyket kronisk smärta är. Enda sättet att gå var att vagga. Det känner de flesta gravida igen, att man går som en anka. Men det här var mer av fågelskrämma-/Frankenstein-versionen. Ser inte klokt ut. Jag lade på ett rosslande ljud och låtsades jaga alla småkusiner, allt för att hitta någon sorts humor i situationen, men det gick liksom inte att komma ifrån faktumet att jag hade rysligt ont.

Nåväl. Dagen efter mådde jag något bättre och följde med Mats familj till Malmö för att se på när de bowlade. Men eftersom fogarna var bättre testade jag ändå att bowla lite. Bredbent, med rak rygg och lika mycket vikt på båda benen försökte jag skicka iväg ett klok.

Knak.

Där gick ryggen. Man kan i efterhand säga att det var jävligt dumt gjort av mig. Märkligt nog kunde jag gå tillräckligt långt för att komma hem, och senare på kvällen hade jag snarare ont i övre ryggen.

Den största ljusglimten i mitt invalida tillstånd är i alla fall att smärtan varierar. Istället för att deppa ihop och tänka att jag aldrig kommer få min kropp tillbaka, blir det nästan spännande att räkna sjukdomar. Jag blir ju frisk från de åkommor jag får, problemet är snarare att det hela tiden kommer nya.