Kan jag få smärtlindring, tack?

Idag var det dags för första föräldrakursen! Mats, jag och två andra olikkönade par satt i den lokala kyrkans församlingshem med en barnmorska, en sjuksköterskestudent och en överdimensionerad kaffetermos (det var trots allt en kyrka, vad trodde ni att kristna gör när de träffas?).

Det var trevligt att träffa på andra föräldrar, och det gick rätt snabbt innan den första blygheten gav med sig. Vi pratade förlossning, och det är intressant att se olika människors approach till detta ämne. Medan jag lugnar mig genom att läsaläsaläsa – om normalförlossning, om exakt allt som kan gå fel och hur det går om det går lätt – vill andra inte veta så mycket alls. Ignorance is bliss.

Båda sätten att förbereda sig har fördelar och nackdelar. Den som inte läser på hela tiden slipper i alla fall veta av den otrevliga statistiken att Skånes sjukhus är sämst på att ge epidural, den mest effektiva smärtlindringen. I Stockholm får sex av tio epidural, i Skåne får tre av tio. Om jag har riktig otur och det är fullt på sjukhusen i Lund, Malmö, Helsingborg och Ystad blir jag skickad till Kristianstad. Där får bara var tionde ryggmärgsbedövning.

Detta kan ju bero på olika saker. Det kan vara att de där uppe i Fjollträsk är pussies som inte klarar smärta. Kanske skåningar är mer New Age än stockholmare, och därför vill ha en ”naturligt upplevelse”. Eller så vill Region Skåne spara pengar.

Låt oss tänka lite tillsammans. Min barn ska (troligen) födas på ett sjukhus där man seriöst övervägt att hela lägga ner akutavdelningen. Här är ett exempel från Sydsvenskan på hur det såg ut på akuten för tre dagar sedan. Om det inte finns läkare till att behandla strokes, vad är då sannolikheten att det finns nog med narkosläkare för att ge smärtlindring till just mig exakt den tid som mitt barn behagar komma? Det går ju bevisligen att föda utan ryggmärgsbedövning. Det går visserligen att dra ut tänder och amputera ben helt utan bedövning, men av någon anledning anses folk inte vilja ha en ”naturlig upplevelse” av dessa ingrepp.

För mig är det rätt självklart. Om jag säger att jag vill ha en epidural, då är det för att jag vill ha en epidural. Inte så konstigt. Jag vill också kunna lita på att jag får den smärtlindring jag vill ha, när jag vill ha den. Om jag klarar mig utan är det väl bara bra. Men jag vill känna mig trygg i att jag har möjligheten.

Jag frågade barnmorskan idag, och hon var helt oförstående. Det är väl klart att jag kommer få epidural om jag ber om det! Samtidigt har vi ju statistiken som pekar mot att jag inte kommer få det. Jag hoppas verkligen att barnmorskan har rätt i det här fallet, och inte jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s