Sjuknärvaro

Jag har fortfarande feber, men vad hjälper det. Om två timmar ska jag vara mitt trevligaste jag i en telefonväxel, och jag tänker inte sjukskriva mig. Om jag hade haft rätt till sjukpenning hade jag kanske prioriterat annorlunda, men det är inte läge att sjukskriva sig när man är helt ny på ett jobb där alla alltid är timanställda. I mitt kontrakt står det att de i princip har rätt att säga upp mig exakt när som helst utan anledning. Nu tror jag väl inte det händer så ofta, men klausulen står likväl där och skrattar oss alla i ansiktet. Så det är bäst att pallra sig iväg och vara glad att rösten håller. Och egentligen är det ju inte mer ansträngande att sitta framför en dator och prata telefon i sex timmar än att sitta hemma och slösurfa, vilker vore alternativet.

Sjuknärvaro är jag annars van vid. I fyra och ett halvt år hade jag den ganska glassiga statusen humaniora- och samhällsstudent, vilket medförde en (lite väl) chill tillvaro. Det som man dock fick lära sig snabbt var det här med sjuknärvaro. När 200% studietakt motsvarar sex timmars undervisning vill man inte gärna missa ett obligatoriskt seminarium för en futtig influensas skull. Eller, när man inte har läst någonting alls till en kurs vars hemtenta ska in om en vecka, tar man sig i kragen alldeles oavsett om ögonen blöder eller ej. Så det ska nog gå bra ändå!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s