24 veckor

Det är så sjukt märkligt att alla vi som existerar, alla människor, alla däggdjur, har kommit till på det här sättet. Vi har parasiterat på våra mödrars kroppar, förändrat dem, kanske gett dem livslånga men. Men förhoppningsvis får vi i alla fall något trevligt för det!

Igår kom jag hem från Värmland, och Mats kommenterade genast på att jag har blivit större. Och det är inte bara han, som inte sett mig på en vecka, som ser skillnaden, utan även jag. Inte konstigt, för nu väger bebben runt 700 gram. Från och med nu kan flertalet bebisar överleva utanför magen, även om missbildningar är vanligt. Och så har tydligen hörseln utvecklats väldigt bra, så den musikaliska indoktrineringen börjar nu! Om jag bara visste var jag skulle börja…

Min vanligtvis extremt djupa navel har nu blivit nästan platt. Eller, det kanske är att överdriva, men den är så uttänjd att ett gammalt piercing-ärr som förr satt både ovanför och inuti naveln befinner sig tydligt över. Tre födelsemärken som jag alltid har haft på magen flyttar också på sig, och det kommer onekligen bli intressant att få veta var de till slut hamnar. Jag är lite rädd för vad min fåfänga kommer säga om magen om några månader när bebisen är ute, men det är kanske lite sent påtänkt nu…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s