Livet i lådor

Det är dags att packa ihop livet. För första gången är det inte för att flytta till ett annat land. Jag kommer inte flytta med hjälp av buss eller tunnelbana, och jag behöver inte ge bort fyra femtedelar av alla mina ägodelar. För en gångs skull har jag mer plats än två små väskor. Det kommer till och med möbler med! Visserligen är jag van vid att leva någorlunda nomadiskt och har inte skaffat många möbler. Men en stor säng, en hurts, en fåtölj, en lampa och en hammondorgel ska med.

Som synes är det inte många lådor. Det här är inte allt, men vi kommer inte direkt fylla släpet… ändå är det mer än vad jag någonsin haft.

Imorgon kommer jag flytta från studentkorridoren med 12 grannar/vänner som konstant håller en sällskap, och bli sambo med en endaste person. På det hela taget rätt läskigt även om jag kommit över det mesta obehaget. Det är väldigt vuxet, frågan är om det är positivt eller negativt…

Jag kommer flytta från det ställe som jag bott på allra längst, förutom barndomshemmen då. I två år och tre månader har jag gått dessa korridorer fram och tillbaka till köket.

Jag har känt en otrolig gemenskap med mina korridorare, och först när jag märkte att jag blev gravid var min idé att bo kvar. Men helt plötsligt, över natten, började det lukta mög i hörnen. Dåligt gjord disk störde mig enormt. Nerverna började sitta utanpå… jag längtade bort. Bort från bortskämda män som inte diskar. Bort från onsdagsklubbarna som inte har vett att hålla sig inom lagstadgade ljudnivåer. Bort från hallucinerande knarkare som sliter sönder korridorsdörren. Bort från andra knarkare som mycket väl kunde ha orsakat Diskoteksbranden 2.

Men frågan är: varthän? Kommer det bli så mycket bättre uppe i Norra Lund? Där bor ju bara teknologer och barnfamiljer. Kanske blir jag och Mats ett ”gammalt par”. Kanske börjar vi baka cupcakes och ha parmiddagar. Kanske vantrivs vi med att bo bara vi två. Kanske blir Mats världens sämsta pappa. Det är ett enormt experiment det hela. Likt Eurosamarbetet kan det gå åt helvete. Det kan vara fruktansvärt tråkigt och dötrist och långtråkigt…

…eller alldeles… alldeles underbart!

Nåja, jag tror på att det blir bra och ser fram emot det. Det enda som är riktigt dumt är att få på min korre i södra Lund har cykel, så de kommer allihop glömma bort mig och aldrig komma på besök. 4,7 kilometer är kanske inte så långt, rent objektivt sett, men med Lundamått mätt är det ju på andra sidan världen. I uppförsbacke.

2 thoughts on “Livet i lådor

  1. Sara-Stina Bergstedt skriver:

    Du får komma och hälsa på oss med andra ord.😉 För ja, vad fan ska man upp till Norra fäladen och häcka för? :p

    • EmmaLi skriver:

      Jag är också inte särskilt nöjd med att Fäladen ligger där den ligger… det är rätt drygt att cykla med frusna växlar fram och tillbaka hela tiden!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s