Det tröstlösa jobbsökandet

Livet som arbetssökande är både tröstlöst och förnedrande. Jag vet inte hur många okvalificerade jobb jag har sökt, och hur många som jag inte sökt för att jag vet att de inte kommer ta mig, pga fel utbildning eller snar oförmåga att ha ett fysiskt arbete.

Länge drog jag mig från att söka callcenterjobb med timanställning och grundlön. Jag var helt enkelt för rädd för vad som skulle hända med min självkänsla om inte ens de utpräglade ”ungdomsjobben” ville ha mig. Nu har jag slängt iväg några ansökningar till ställen som inte verkar allt för ovärdiga, eller till och med uthärdliga.Men jag vet att de kan välja och vraka bland allt mer desperata unga, högutbildade och erfarna människor.

Får se hur lång tid det tar innan jag känner mig tvungen att söka helt provisionsbaserade jobb på oärliga företag. Där jag vet att de kommer tvinga mig att sälja saker till folk som jag vet aldrig kommer behöva produkten jag säljer. Det kanske är svårt att tro för folk äldre än 30, men så ser faktiskt väldigt många jobb för ungdomar ut.

Med några enkla medel skulle arbetsgivare kunna göra arbetssökandes liv lite mindre svårt och förnedrande.

Hör av er
Det kan låta väldigt basalt. En del av vanlig svensk uppfostran. Att om någon har lagt ner tid på att skriva en specialanpassad ansökan för just det här jobbet, faktiskt svara på mailet. Helst inom några dagar, eller i alla fall inom någon månad efter ansökningstiden går ut. Man blir förvånad hur få det är som faktiskt fattar det här.

Lägg av med rekryteringstjänsterna
I en ansökan har man med CV, personligt brev, kontaktuppgifter och eventuellt arbetsprover. Egna ”rekryteringstjänster” där man måste registrera varje punkt på CV:t enskilt förolämpar inte bara min intelligens, men gör dessutom att ansökan tar dubbelt så lång tid. Sannolikheten att någonting går fel och man måste göra om allt ökar också. Nej, det är mycket bättre med ett vanligt mail med bifogade filer.

One thought on “Det tröstlösa jobbsökandet

  1. Minna Nilsson skriver:

    Åh, de där kan jag känna igen mig i. JAG BLIR SÅ JÄVLA HELVETES LESS. Speciellt när man har lite specifika punkter. Typ förmannapost på Helsingkrona. Det är ju en jobberfarenhet. Men det är inte ett jobb. BLÄBLÄ BLÄ på såna ställen. Men vad göra man inte ändå *suck*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s