Idag hade jag min sista dag på praktiken som journalist och tidningsredigerare. I och med det kan jag i princip titiu… titui… kalla mig för filosofie kandidat i journalistik. Men det innebär också att min sista gnista trygghet försvunnit.

Redan 2007 när jag gick ut gymnasiet tyckte jag det inte var någon idé att söka jobb. Det fanns inget jag ville jobba med, och dessutom visste jag ju att jag skulle bli miljöekonom. Inget konstigt alltså.

Sedan dess har jag studerat hela tiden. I perioder, till exempel mitt år i Berlin, ville jag jobba, men när de har 15% arbetslöshet ska det väl till att få jobb som utlänning. Det var så mycket enklare att leva på CSN än att stå ut med den psykiska pressen att behöva ha ett jobb, men inte få något.

Detta har helt enkelt haft till följd att idag är första dagen då min framtid är fullkomligt oviss. Eller, inte fullkomligt. Men fem månader är helt tomma. Det jag vet är att jag måste tjäna pengar, och att jag vill stanna i Skåne.

Jag har tidigare skrivit om att jag inte har rätt till varken alfa-kassa eller socialbidrag. Det blir tufft utan säkerhet, men jag är också extremt bortskämd. Jag läste precis en berättelse av Linda, som är och plockar bomull i Uganda för Kooperation utan gränser. Hon berättar om barnen som får klara sig bäst de vill medan föräldrarna plockar bomull. De är så fattiga att inget annat är möjligt. Och så är det faktiskt inte här (även om man ibland kan undra vad som är regeringens hemliga mål…)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s