Vecka 21

Nu börjar vecka 21, vilket betyder att Neelix nu väger ungefär 350 gram och kan höra. Redan nu börjar alltså indoktrineringen. Lämplig fostermusik skulle kunna vara Kristina från Duvemåla och VNV Nation.

Förra veckan började hen sparkas. Sen dess rör sig bebisen varje dag och sparkas varannan. Det kanske bara är inbillning, men det känns som att foten numera är avsevärt större än för bara några dagar sedan. Ett sparkande foster är en enormt gullig sak, och jag piper av överraskning varje gång det händer. Ja, jag är rätt fånig av mig.

Idag blir för övrigt första gången som jag träffar andra blivande morsor. Det är dags för gravidyoga! Sannolikheten att jag är yngst är stor, men inte extrem skulle jag gissa. Yogan är nämligen på universitets gym, och där är de flesta ganska unga. Men vem vet, alla kanske är över 35 ändå… hur som helst ska det bli kul, både att göra yoga igen och att kanske bekanta sig med någon annan tjockis!

Neelix’ första kläder

I helgen var jag hos vänner på spelkväll, och fick en jättefin present. Detta är faktiskt Neelix första klädesplagg! I torsdags var jag frestad att köpa några söta bodies på Erikshjälpen, men bestämde att det är dumt att köpa grejer precis innan man flyttar. Plus, fyra-fem månaders framförhållning är väl långt…

Denna bedårande t-tröja är extremt liten. Jag har ju inga bäbisar i närheten att jämföra med. Men eftersom det är bäbisstorlek M lär väl barnet kunna gå innan hen inte simmar i den här. Antagligen är alltså den pyttelilla tröjan egentligen snarare en långärmad klänning. Men kan barn verkligen vara så små?

Jag funderar på om min vän kanske har haft någon sådan här tanke med presenten:

Mina barn ska bli konståkare!

Jag och Mats kommer givetvis göra allt för att våra barn ska få välja så fritt som möjligt. Men vissa saker går inte att komma ifrån. Sannolikheten för att Neelix ska bli ett musikaliskt, skrivande och tekniskt sinnat barn med läshuvud är väldigt stor. Inte för att vi värderar just dessa egenskaper högst, utan helt enkelt för att barn tenderar att följa sina föräldrar i spåren.

En sak som jag tycker är lite synd är att mina föräldrar inte satte mig i någon dans- eller gymnastikskola när jag var liten. Om de hade gjort det hade jag haft så mycket gratis nu: framför allt vighet som inte går att öva upp i vuxen ålder.

Mina barn kommer om möjligt gå i konståkningsskola (särskilt pojkbarn). Det finns ingen annan så ädel sport som denna. Man behöver enorm styrka, extrem kondition, maximal vighet, och dessutom konstnärlighet, det är bra grejer det! En dag kanske de också kommer att se upp till Victoria Helgesson, som blev femma i EM igår, och Eugeni Plushenko, den ständige världsmästaren, lika mycket som jag. Titta bara på Helgesson här! Jag kan då inte mer om konståkning än vad jag lärt mig av SVT:s kommentatorer, men här är en fantastisk åkare om jag någonsin sett en.

Livet i lådor

Det är dags att packa ihop livet. För första gången är det inte för att flytta till ett annat land. Jag kommer inte flytta med hjälp av buss eller tunnelbana, och jag behöver inte ge bort fyra femtedelar av alla mina ägodelar. För en gångs skull har jag mer plats än två små väskor. Det kommer till och med möbler med! Visserligen är jag van vid att leva någorlunda nomadiskt och har inte skaffat många möbler. Men en stor säng, en hurts, en fåtölj, en lampa och en hammondorgel ska med.

Som synes är det inte många lådor. Det här är inte allt, men vi kommer inte direkt fylla släpet… ändå är det mer än vad jag någonsin haft.

Imorgon kommer jag flytta från studentkorridoren med 12 grannar/vänner som konstant håller en sällskap, och bli sambo med en endaste person. På det hela taget rätt läskigt även om jag kommit över det mesta obehaget. Det är väldigt vuxet, frågan är om det är positivt eller negativt…

Jag kommer flytta från det ställe som jag bott på allra längst, förutom barndomshemmen då. I två år och tre månader har jag gått dessa korridorer fram och tillbaka till köket.

Jag har känt en otrolig gemenskap med mina korridorare, och först när jag märkte att jag blev gravid var min idé att bo kvar. Men helt plötsligt, över natten, började det lukta mög i hörnen. Dåligt gjord disk störde mig enormt. Nerverna började sitta utanpå… jag längtade bort. Bort från bortskämda män som inte diskar. Bort från onsdagsklubbarna som inte har vett att hålla sig inom lagstadgade ljudnivåer. Bort från hallucinerande knarkare som sliter sönder korridorsdörren. Bort från andra knarkare som mycket väl kunde ha orsakat Diskoteksbranden 2.

Men frågan är: varthän? Kommer det bli så mycket bättre uppe i Norra Lund? Där bor ju bara teknologer och barnfamiljer. Kanske blir jag och Mats ett ”gammalt par”. Kanske börjar vi baka cupcakes och ha parmiddagar. Kanske vantrivs vi med att bo bara vi två. Kanske blir Mats världens sämsta pappa. Det är ett enormt experiment det hela. Likt Eurosamarbetet kan det gå åt helvete. Det kan vara fruktansvärt tråkigt och dötrist och långtråkigt…

…eller alldeles… alldeles underbart!

Nåja, jag tror på att det blir bra och ser fram emot det. Det enda som är riktigt dumt är att få på min korre i södra Lund har cykel, så de kommer allihop glömma bort mig och aldrig komma på besök. 4,7 kilometer är kanske inte så långt, rent objektivt sett, men med Lundamått mätt är det ju på andra sidan världen. I uppförsbacke.

Fackförbunden

Allt färre ungdomar är med i facket. Lite då och då varnas det i medierna för detta, att vi unga inte organiserar oss. Att det är ”ute” med facket, och att 80-talisterna är för ”individualistiska” för att vilja kämpa tillsammans. Vi vill tydligen inte ha kollektivavtal utan individuell lönesättning.

Jag suckar och bläddrar, resignerad över den dåliga analysen.

Jag har tidigare skrivit om hur omöjligt det är att göra ett informerat val av försäkring. Jag borde även gå med i en fackförening, och där känns det lika hopplöst. Jag förstår inte vad de kan erbjuda mig!

Hittills har jag varit studerandemedlem i Journalistförbundet. Men om jag inte får något journalistjobb inom sex månader (och det är uppenbart inte troligt) kommer de kicka ut mig. Jag tycker det är rätt konstigt. Är inte fackförbund till för att stå enade, hjälpa de svaga och kämpa för allas rätt? Istället blir facken ännu ett ställe för vår föräldragenerations inbördes beundran. Mitt intryck av Journalistförbundet hittills är att det är till för att fast anställda ska fortsätta ha det bra. Vikariernas och frilansarnas situation sägs vara prioriterade, och jag vet för lite för att kunna säga något om det. Men jag tvivlar. Jag tror inte att vår föräldragenerations solidaritet sträcker sig så långt som till deras barn.

Hellre går jag då ut självmant än är med i ett förbund som ändå inte vill ha mig.

Men då blir frågan: vad ska jag välja istället? Vilket förbund organiserar arbetslösa akademiker? Vart ska högutbildade människor med osäkra timanställningar inom telemarketing eller medlemsvärvning vända sig? Svaret är: ingenstans. Vår verklighet är enormt långt ifrån de fasta anställningarna, eller ens de långvariga vicken. Vi innefattas inte av någon företagshälsovård eller anställningstrygghet. Om vi blir sjuka är det synd om oss.

Om inte ens fackförbunden vill stå för vår sak är det ju inte så konstigt att det ser ut som det gör.

Ugnspannkakan som lurades

Som gravid är det rätt svårt att äta vettigt. I början av min graviditet vad jag tvungen att äta konstant, men kunde inte äta nyttiga saker. Det sägs att man ”naturligt” kommer ogilla alkohol och kaffe och bara kommer vilja äta bra saker, men det är inte sant. Aldrig har jag varit så sugen på folköl som i tidig graviditet, och i en lång period kunde jag i princip bara äta Pizza Margherita (vilket säkerligen var mitt undermedvetna som ville ha kalcium, fett och snabba kolhydrater). Innan har jag alltid ogillat köpepizza, bara ätit det i nödfall. Mina kryddiga linsgrytor försvann i förmån för sojakorv och potatismos, och inget kan stoppa illamående så bra som vit toast med smör. Jag började helt enkelt älska all mat som inte smakade något och hade snabba kolhydrater. Vegetabiliskt protein? Blä. Grönsaker? Nej tack.

Numera kan jag äta ganska normalt, förutom att behovet av sötsaker (inte suget, behovet) har ökat. Så hur ska jag få i mig vettiga näringsämnen samtidigt som hjärnan och magen luras att tro att det är godis? Jo, pannkaka såklart!

Lurig ugnspannkaka
4 ägg, för proteinets skull
4 dl mjölk, för kalciumet
1/2 dl rågflingor, för fibrerna
1 1/2 dl vetemjöl, av ingen speciell anledning
1 krm salt, för det måste man ha i mjölbaserad matlagning
2 msk rårörssocker, så slipper man ha sylt på
ca 10 bitar hackad fryst spenat, för kalciumets och lite järnets (och smakens, tro det eller ej!) skull
valfria frukter, för att slippa sylt (och för antioxidanter och allt vad det heter)
en klick smör

Gör en pannkakssmet på vanligt sätt. Låt den stå ett tag, så rågflingorna löser upp sig. Häll i spenaten tinad eller ej. Om den inte är tinad tar det ungefär en kvart innan den fördelat sig jämnt.
Medan du väntar på spenaten och rågen, sätt ugnen på 225 grader. Lägg en klick smör i formen, ställ in formen i ugnen. Gå och spela piano, vattna blommorna eller läs en bok ett tag. När smöret smält i formen, ta ut formen, fördela smöret någorlunda. Lägg i frukt. Jag tog frysta hallon och skogsblandning samt grapefrukt. Skippa grapen, annars funkar nog allt. Finrivna morötter funkar faktiskt jättebra som sötningsmedel, om man vill strunta i rörsockret.
Häll på smeten i den varma formen. På det här sättet kommer även botten bli god och knaprig, eftersom pannkakan även bakas underifrån. Låt den stå inne lagom länge, ungefär 20-25 minuter.
Ta ut ur ugnen, ät som den är varm eller kall.

Så, om du behöver lura dig själv att äta något som är ganska nyttigt, men också lite snabba kolhydrater, är det här ett bra alternativ.

PS: Det kan hända att jag lägger upp matbilder här. Men jag lovar högtidigligt att aldrig baka och fota cupcakes!

BH-problemet

På sommaren är bh ett överflödigt plagg för alla med beskedlig storlek. På vintern däremot fyller den en viktig funktion, främst som bröstvårtevärmare. Även vid träning kan det vara trevligt med lite lätt stöd, men nu har jag problem med storleken.

De första veckorna behövdes inget särskilt. Sen växte jag ur alla sport-behåar, som från början egentligen hade varit väl små. Under nästan två månader kunde jag sedan använda mina vanliga behåar med hjälp av en hysk/hakgrej, som gjort omkretsen fem centimeter större. Nu fungerar inte det längre, för kuporna har blivit för små. För tillfället lånar jag morsans behåar, men snart kommer jag att växa ur dem också…

Det är ännu alldeles för tidigt för att investera i nya underplagg, eftersom man inte på förhand kan veta hur stor jag blir på slutet. Och det känns onekligen fånigt att köpa kläder som blir för stora efter någon månad.

Dessuto, man kan inte veta på förhand om amning är något som kommer passa mig. Man kan få mjölkstockning eller andra otrevligheter som gör att det inte går. Plus, det är en enorm fördel om Mats och jag kan dela på matningen. Det skulle göra att det inte finns någon speciell, biologistisk grej som han inte kan göra, som undanhåller honom från att vara lika nära vårt barn som jag kommer vara.