Legendarisk Electric Lucia

Vi var många som blev väldigt besvikna när årets upplaga av ElectriXmas på Inkonst hastigt och lustigt blev inställt. Det är ju en tradition, som Kalle Anka för södra Sveriges synthare. 2011 skrev jag om det i City Malmö.

City - ElectriXmas

Ersättningseventet, det lite nerbantade Electric Lucia blev ändå av, med de headlines på Babel och ett gäng till band på Deep. Det sistnämnda var jag väldigt skeptisk till, då Deep tidigare visat sig vara en riktigt, riktigt dålig konsertlokal. Dock inte denna gången! En initierad källa jag pratade med menade att den dåliga ljudkvalitén tidigare snarast berott på att man inte riktigt brytt sig. Nu, med bättre utrustning och uppenbart bättre ljudtekniker fungerade synthbaserad musik med sång alldeles ypperligt på det inre dansgolvet på Deep. (Vad förbättringen beror på var en missuppfattning från min sida. Huvudsaken är vart fall att Deep i optimala fall funkar väldigt bra som konsertlokal.)

Kvällens första band hade dock inte gjort sig på den lilla scenen. Isländska Legend har ett alldeles äkta, akustiskt trumset i sin setting, och det är det är möjligen nyckeln till en fantastisk konsert. Vilket sound! Kontrasten mellan en hårt arbetande, svettande trummis och synthkillen Halldór iklädd fårskinnskappa var lite lustig, men häftig. Den svartmålade sångaren, Krummi, påminde mig mest om en uttrycksfull Star Warskejsare där han kikade ut på oss under en blöt handduk.

Efter konserten gjorde jag en intervju med bandet för Radio AF:s synth & sånt-program Studio 101. Då fick jag bland annat veta att trummisen bara har haft fyra dagar att öva in allt, då ordinarie trummis blev sjuk. Legend gillar att ha akustiska trummor, det känns ursprungligt, som en stam-musik. (Mer av den intervjun kommer i Studio 101 i januari, men tills dess kan man kolla in intervjuer med bl.a Familjen och Das Ich här.)

Kontrasten mellan Legends akustiska trummor och headlinen VNV Nations digitala trumset kunde inte varit större. För mig gjorde det att det tog ett tag att verkligen uppskatta deras konsert. VNV Nation live låter i princip exakt likadant som på skiva. Vad är då poängen?

Men sen kommer den underbart vackra Illusion, och allt är förlåtet. Bandet kommer igång, sångaren Ronan Harris är kvick och rolig på scen. Han lElectric Luciaånar en uniformshatt med luciaglitter från en i publiken och försöker sätta den på en vakt (”oh, you’re the guard? I thought you were a raver!”). Vakten nekar, och Ronan kräver att få min mössa, en meterlång lurvig tomtemössa. Den vill inte vakten heller ha, så trummisen Mark Jackson får låna den. Den var svettig, väldigt svettig när jag fick tillbaka den (jag ska aldrig mer tvätta den här mössan!). Konserten avslutades traditionsenligt med att alla svartklädda människor i publiken sjöng Små grodorna (någon som vet får väldigt gärna berätta hur denna tradition, att VNV alltid avslutar sina Sverigespelningar med detta).

Jag anser att jag har någorlunda bra koll på VNV Nation, men trots det var de flesta av lördagens låtar okända för mig. På Faceboook-eventet har besökarna röstat fram Beloved som den bästa låten, och den var inte alls med. Ett artonårigt VNV Nation lär ha samma problem som Depeche mode på Arenan i måndags, att de helst vill spela sina nyskrivna, fräscha låtar. Men lite fan service är man nog allt tvungen att hålla sig med.

Sammanfattningsvis var det två riktigt bra konserter, fast på olika sätt. Legend var bäst musikaliskt, och VNV hade ett enormt underhållningsvärde.

Magnus Betnér har rätt om lucia

I går var det inte bara Sashas ett och ett halvtårsdag, utan också vår första dagislucia! För en körmänniska som jag är lucia kanske den bästa högtiden av alla, så jag har verkligen sett fram emot detta. Så vad händer? Jo, lillen blir sjuk. Lite sådär halvsjuk så att det är oklart varje morgon huruvida dagis eller hemma är bäst.

Trots detta spökade vi ut vårt lilla gull i lucialinne över overallen. Den fina vita vintermössan får duga som huvudbonad och i all hast köpte jag en julgransgirland strax innan affären stängde dagen innan. Den var för lång, så jag drog den över axeln också. Det gjorde att Sasha såg ut som en liten tempelriddare där bland alla tomtar, pepparkakor och lucior. Sasha sjunger hela tiden hemma – en nästan ren stor ters i tio minuter i taget – men nu var det mest skrämda ögon för allt folk. Men om man är minst på dagis så får man faktiskt vara lite timid, särskilt när man är sjuk.

1451496_10151765271511540_1529203187_n

Mammas famn var tryggast under de sista låtarna. Då fick också några av de större barnen feeling och började sjunga så det stod härliga till i valfri tonart. Någon annan drog ner sin pepparkaksmössa för ögonen. Med andra ord är det precis så som Magnus Betnér berättat för oss att det är. Med den skillnaden att han verkar tycka det är meningslöst och fånigt. Jag tyckte det var bedårande och urgulligt. Som sagt, jag gillar lucia, och så gillar jag Sashas dagiskompisar.

Depeche på Malmö arena

”Det hade man ju aldrig trott när Depeche mode kom, att man skulle nämna dem och Beatles i samma mening.”

Min far är musikvetare, och innan måndagens konsert frågade jag honom vad han tycker om dem. Eller, vad pappa Lasse tycker om synth är ingen hemlighet (”Jag har så svååårt för sån här musik [djup suck]”), men vad professor Lars Lilliestam tycker. I det fallet är det inget tvivel. Depeche är epokgörande.

I kväll och på fredag spelar de i Göteborg respektive Stockholm, men redan i förrgår var det Malmös tur. Då var det äntligen dags att få se ett av mina stora favoritband live för första gången. Rätt snart kom en insikt: jag är typ yngst på stället.

Det är inte första gången detta händer. ”Nostalgifesten” i april spelade musik från en tid jag inte minns och således inte kan vara nostalgisk över. (Där intervjuade jag underbara S.P.O.C.K och frågade hur det kändes att ha fans som är födda samma år som bandet grundades). Varför är så mycket bra musik gjord av (förhållandevis) gamla gubbar? Och varför är det så få unga som inser hur bra musik detta är? Är jag en medelålders man i själ och hjärta, eller är det så enkelt så att andra Depechefans i min ålder inte har råd med ett biljettpris anpassat efter en medelålders plånbok?

Tillbaka till pappa musikvetenskapsprofessor: hur kommer det sig att synthar har lägre status än gitarrer? Han menar att det ligger i en syn på att musiken redan är gjord, att det inte är live. Synthar är inte ”riktiga” instrument och man spelar inte ”på riktigt”. Det finns ingen spontanitet, du kan inte improvisera om du har ett backtrack som du bara sjunger till. Men tiderna har ändrats. Förra veckan spelade Placebo i Köpenhamn, och jag är rätt säker på att de hade backtrack. Kent har haft det länge. Stora arenashower med video till kräver ofta bra synkning. Men Depeche verkade köra stora delar av konserten fullkomligt live: flera låtar var det trummisen som tog tempot till, och mig veterligen hördes inga instrument som inte var representerade på scen.

Det måste vara ett problem för ett band som funnits i 32 år att bestämma vilka låtar som ska spelas. De turnerar med en ny skiva, Delta Machine, och eftersom den har nyhetens behag vill de givetvis spela just den. Är jag konservativ för att jag vill höra gamla hits från 80- och 90-talen? Nostalgisk till en tid jag inte ens upplevt själv? Nej, det är ett faktum att Depeche mode på gott och ont fortfarande lever på gamla meriter. Tråkigt nog inledde de med två nya låtar, och det lyfte inte för mig förrän Walking in my shoes kom som tredje låt. Med det sagt fick konserten mig att upptäcka saker med Delta Machine som jag inte sett innan.

De utan tvekan bästa inslagen var de avskalade balladerna med Martin Gore och en turnémusiker på piano. Slow från Delta Machine var rent gudomlig. But not tonight, en av de gamla 80-talslåtarna, fick nya dimensioner i ny tolkning. Allsången till densamma verkade röra bandet vid deras hjärtan. Även min gamla hatlåt Personal Jesus (blanda synth och country?! Är ni från vettet?) fick nya dimensioner för mig. A question of time fick mig oväntat att tänka på Arbetsförmedlingen (it won’t belong until you do exactly what they want you to… är det långsökt?). 1506348_10202770806655240_1484471908_o

Den visuella showen var stundtals fullkomligt surrealistisk. Bandet på en engelsk åker i olika sorters glasögon. Eldartister som det slår gnistor om. En tjej vid Berlinmuren. Den fantastiska Enjoy the silence framfördes till en video av fem nakna gymnaster ihopvikta i lådor (se bilden). Kul, men vad det har att göra med words are very unnecessary övergår mitt förstånd. Kanske är det ännu ett uttryck för den snäva kvinnobilden i Martin Gores och Dave Gahans lyrik. Men att kvinnor reduceras till små flickor, bara femton och snygga är inget som är utmärkande för Depeche, utan för större delen av industrin. Tröttsamt, men om man fäster sig för mycket vid det går det inte att lyssna på bred populärmusik över huvud taget.

Sammanfattningsvis var det fett att äntligen få se Depeche live. Även om jag saknade många låtar fann jag nytt djup på andra håll. Det är kul att se att även femtio-plussare kan hoppa runt i två timmar och simulera strippdans med mikrofonstativet, bara de slutar knarka. Kvällen avslutades för mig med en och en halv timme galendans med enbart Depechelåtar, och där fick jag mitt lystmäte av de låtar jag saknat på konserten.

Namn som privilegium

Länge gick jag och hatade mitt tråkiga, svenniga namn Emma. Det finns inget som sticker ut i det namnet. Det är tråkigt och mjukt och vanligt och låter som ”mamma”.

Det var först när jag började åka på internationella miljökonferenser som jag insåg hur praktiskt mitt namn är. Alla, ALLA, oavsett språkbakgrund och kultur, kan uttala mitt namn nästan exakt så som på svenska. Det enda som skiljer är betoningen. Namnskick är ett vanligt samtalsämne i sådana sammanhang, och det var kul att höra folk försöka härma den svenska dubbelbetoningen.

Andra hade inte samma lyx: många fick säga sina namn många gånger för att andra skulle förstå. De som har en engelsk variant på sitt namn bytte ofta helt sonika ut det helt och hållet (Georg [Gee-åååg] och Matthijs [Mattejhs] blir till [Djåååtsh] och [Mathju]). Kineserna använder parallellnamn som ofta inte liknar varandra över huvud taget. Jag vet inte ens vad en av mina grundskolebästisar heter. Jag vet hennes västerländska namn, men jag brydde mig aldrig om att fråga om hennes kantonesiska.

Jag kände att det var synd. Om vi inte ens kan lära oss varandras namn, hur ska vi då kunna visa intresse för varandras kulturer? Men ingen har någonsin misslyckats med att uttala mitt namn. Anledningen till att jag skriver det här är en artikel av Kawa Zolfagary om hur han bytte namn efter att i praktiken ha blivit namnlös. Ingen kunde uttala hans namn, få brydde sig om att lära sig och när de gjorde det blev det ändå fel.

Min mors kommentar på namnet Sasha var att ”jaha, nu är ditt barn dömt till att få bokstavera både för- och efternamn”. Och ja, så har det blivit. Bland mina tyska vänner blir Sasha konsekvent felstavat, alldeles oavsett om de har sett namnet i skrift tidigare eller ej. Bland dagisbarnen är det vanligaste uttalet [Shasha], vilket väl får ses som close enough. Desto mer spännande kommer det bli när det blir dags att tappa framtänderna och börja läspa. Vilken tur då att vi givit vårt barn två extra mellannamn som skulle kunna användas om Sasha visar sig hata sitt namn.

Barn leker som barn gör

Toys’r’us har fått uppmärksamhet för den stora nyheten att de även i år ska släppa en könsblandad julkatalog, och att konceptet sprids till de nordiska grannländerna. Tur är  väl det. Företaget hade antagligen fått väldigt mycket mer negativ uppmärksamhet om de hade gått tillbaka till könsuppdelade kataloger. Det inser de givetvis. Jag kan tänka mig att progressiva krafter inom pr-avdelningarna som själva tror på idén rent ideologiskt säljer in det till sina chefer genom ekonomiska argument. Det blir en snackis, både bland de som tycker det är en bra idé och de som inte gillar det. Företaget får goodwill och framstår som progressiva. Framför allt får de massor med mysig textreklam och stora mängder delningar i sociala medier. Genusmedvetenhet är någonting man kan tjäna pengar på. Till och med könsstereotypa leksaksreklamens flaggskepp Lego har smugit ner två rosa bitar i Sashas Duplolåda. Kanske är det en stilla reformert protest från någon långt inne i företaget?

Hur som helst. Jag kan inte för mitt liv förstå varför det här skulle vara kontroversiellt. Vad är konstigt med att ha en katalog som visar hur barn faktiskt leker? Med risk för att slå in öppna dörrar, men det finns faktiskt inget gen som säger att tjejer gillar att leka blöjbyte och killar gillar bilar. Sasha går på föräldrakooperativ, så jag har fått se rätt mycket av hur barnen leker på förskolan. Vårt dagis har ingen uttalad genuspedagogik. På småbarnsavdelningen är det ändock väldigt tydligt: det finns ingen leksak som inte alla barnen anser att de själva kan leka med. Sasha är väldigt förtjust i dockvagnen och bilarna – ja, exakt allt som har hjul. Och så vatten, och skor. Framför allt skor.

DSC_0323 DSC_1658

De lite större barnen brukar åka inomhusrutschkana. Alla tillsammans leker väldigt mycket med trolldeg och med färgglada pluppar. Utomhus är både den lilla och stora avdelningen med samtidigt. Även där tycker jag att det inte framkommer något tydligt könsmönster. Det är visserligen mer grupperingar i storgruppen, men det är ingen som avstår från att leka med vissa leksaker på grund av färg eller könskodning.

Bebislogik

Det är kväll. Sasha och mamma ska ha lite söndagsmys i badkaret: kanske det enda stället där Sasha ständigt är nöjd och glad.
– Mmm, det stämmer! Jag älskar allt som har med vatten att göra. Pölar, bad, kranar, att suga på tvättsvampar, att spruta ner mig själv med iskallt vatten. Och lägga saker i vatten.
– Ja just det. Det senare ska det här inlägget handla om. För medan badet tappades upp lämnade jag Sasha ensam i badrummet för att diska efter middagen. Och när jag kom tillbaka igen fann jag detta:

SAMSUNGSasha hade marinerat badet med en (tom) potta, en handduk, en tvättsvamp, en vaskrensare, en nyckelknippa, några flaskor och… blöjhinken. Full med lätt överjästa blöjor. Borta vid handfatet stod lilla Sasha och tittade på mig med fullkomligt oskyldiga ögon och väntade på att jag skulle sätta på vattnet i handfatskranen.

Jag insåg snabbt att det var mitt eget fel. Barn uppträder logiskt, men inte efter samma logik som vuxna. Sasha tycker om att hjälpa till, att sortera och städa. Allt som ligger löst i badrummet hamnar som leksaker i badet som vi snart ska hoppa ner i. Då görs ingen skillnad på en tvättsvamp och en blöjhink, även om jag är imponerad över att Sasha har lyckats lyfta en hink som väger sisådär en tredjedel av den egna vikten till sin egen huvudhöjd och puttat i.

En annan sak jag har lärt mig är en blöjas fulla uppsugningskapacitet. Ibland kissar Sasha så mycket på nätterna att vi kategoriserar blöjan ”Caremablöja”. Definitionen är effektivast möjliga fyllnad, att blöjan är så full så att det vore omöjligt att kissa mer i den, samtidigt som den inte läcker och orsakar extra tvätt. Kostnadseffektivitet. Men nu när blöjorna har legat och dragit i vatten kan jag konstatera att även en Caremablöja inte är riktigt full. Det finns lite superabsorbenter i övre kanterna av blöjorna som inte tidigare utnyttjats.

Nåväl, efter lite rengöring och städning (”NEJ Sasha, du får inte leka med handduken med bajsvatten på… NEJ INTE LEKA”) blev det ändå ett bad. Med världens snällaste, gladaste, underbaraste lilla bebbe. Som skvätter vatten i ögonen på mig, skriker ”AJAJ” och skrattar. Som säger ”aaaah” och bubblar i vattnet. Som försöker hälla ut allt mitt dyra balsam. Som pratar långa, långa meningar, med intonation och konsonanter och allt, på sitt eget hemliga språk. Talare: en. Sasha älskar att prata, men svenska verkar så mainstream. Titta på gullungen! Kan man vara arg på en sån? Verkligen?

SAMSUNGSedan tar det ungefär femton sekunder från uppstigandet ur badet till att Sasha har kissat i två olika pölar på hallmattan. Men återigen, det är inte Sashas fel. Det var ju mamma som inte gav Sasha någon blöja.

Omvända Bechdeltestet

Ni vet Bechdeltestet?

Har denna filmen/serien 1) två namngivna kvinnor som 2) pratar med varandra 3) om något annat än en man?

Berättelsen om Pi serie killarZelda av Lina Neidestam

Man kan konstatera att filmer med ikoniska tjejkaraktärer som Terminator 2 inte klarar Bechdeltestet, hur råstark och driftig Sarah Connor (Linda Hamilton) än må vara. Den nyutkomna Gravity med sin ”starka kvinnokaraktär” Ryan Stone (Sandra Bullock) klarar inte heller Bechdeltestet, helt enkelt eftersom det bara finns två personer i hela filmen. en film kan alltså framställa kvinnor på framträdande och banbrytande sätt även utan att klara Bechdeltestet, men att det är ett faktum att nästan alla filmer handlar om män och relationer till män. Bara.

Alternativet till alla dessa filmer om män är för det mesta att inte konsumera någon bred populärkultur över huvud taget. Skittråkigt. Jag vill inte distansiera mig från samhället. Jag vill kunna tala med folk om annan kultur än obskyra hbt-indiefilmer (även om sådana också är kul!).

Då är det extra kul att hitta tv-serier som för en gångs skull fungerar åt andra hållet! Efter elva avsnitt av My little pony – Friendship is magic har det ännu inte hänt att två manliga namngivna karaktärer har pratat om någonting annat än kvinnor. My little pony-universumet är i det närmaste ett kvinnoseparatistiskt paradis, där mäns göromål inte är intressanta. De drar plogen på AppleJacks farm och skriver brev åt Twilight Sparkle, men de har ingen framträdande roll. Som regel är detta givetvis lika förkastligt som det omvända förhållandet, men som omväxling är det kul.

Igår började vi se på Orange is the new Black, och jag och Mats var oense om huruvida första avsnittet klarade omvända Bechdeltestet. Två män pratar med varandra om en spädgris, men den ena är inte namngiven i detta avsnitt utan existerar enbart som man till huvudpersonens bästis. Sasha fick tandvärk mitt i andra avsnittet, så jag kan inte säga något säkert. Men denna skildring av ett kvinnofängelse handlar också om kvinnor. Män har liknande roller som kvinnor i en ”vanlig” serie – fästman, styvfar, medföljande. Som bonus så är Captain Janeway från Star Trek: Voyager (alltså Kate Mullgrew) med, och bara det gör det ju klart sevärt!

Bechdeltestet är väldigt effektivt på många sätt. Det utvecklades först för att mäta huruvida kvinnor skildras, men kan lika gärna användas som ovan för män. Eller, för icke-vita (finns det fler än en icke-vit med namn som pratar om något annat än en vit person?). Tyvärr är resultatet för icke-vita Bechdeltestet fortfarande fullkomligt oacceptabelt och om möjligt ännu värre än för kvinno-Bechdeltestet.

Att undvika mina egna arbetshypoteser

”Var det sexistiskt av mig att ställa den frågan?”

”Ja, kanske lite.”

Det är en konst att intervjua. Jag sätter verkligen en ära i att försöka komma så nära mina källors egna berättelser som bara är möjligt när jag skriver min reportagebok, och för det mesta går det väldigt bra.

Det går inte att fråga hur som helst och vad som helst. En gång intervjuade jag ett par som var studenter när de blev med barn. Den ena är samhällsvetare utan arbetslivserfarenhet, den andra studerar ett tekniskt ämne och har arbetslivserfarenhet. Min förförståelse för samhällsvetarens yrkesval är att man måste vara villig att flytta för att få de eftertraktade jobben. Således frågar jag samhällsvetaren hur jag tror att barn kommer påverka hennes karriärmöjligheter. Hon gör en utläggning om det, och sen fyller han på med sina egna erfarenheter.

”Men ja, nu frågade du ju inte mig. Jag vet inte om du hade tänkt att fråga mig.”

Sedan dess har jag funderat på detta. Jag är väldigt glad att han ifrågasatte mig.  Metodik är jätteviktigt i journalistik. Som man frågar får man svar.  Förtroende är mitt kapital, och det kan vara fatalt om mina källor uppfattar mig som fördomsfull.

Lärdomen av detta: låt inte dina hypoteser styra dig i ditt frågande. Även om jag förväntar mig att den ena parten kommer att uppleva ett problem borde jag ändå fråga båda parter alla frågor. Annars kan jag mycket väl gå miste om något intressant, allt på grund av en arbetshypotes som jag inte velat släppa. Jag tänkte på yrkesval, inte på kön, när jag ställde frågan bara till mamman. Det har ändå ingen betydelse. Båda parter hade något vettigt att säga. Och även om de inte hade haft det skulle ett icke-svar kunna vara intressant i sig.

grattis utan stor bokstav eller utropstecken

Även detta året har jag blivit äldre. Sedan några dagar tillbaka är jag ett kvartssekel gammal. Sedan några år tillbaka är det brukligt att gratta människor man känner via Facebook. Så här kan det se ut:

grattis

Man behöver inte ens gå in på någons sida för att gratta. Bara klicka till höger och få upp en dialogruta. Grammatiska regler är inte så viktigt. Om man vill vara lite fantasifull kan man skriva något generiskt om tårta eller ballonger. Det är här mitt problem kommer in. Jag tycker det är en astråkig kultur som växer fram. Jag vill inte ha några tråk-grattis! Men vad ska jag göra åt det? På samma sätt som att folk slentrianfrågar om mitt barn är pojke eller flicka gör Facebook-slentrian-grattarna bara det som de uppfattar är ”rätt” enligt allmänna seder och bruk. Att reagera negativt på det kan få någon att känna sig kränkt personligen utan att vilja se den bakomliggande strukturen som jag försökte ifrågasätta.

Ett sätt att lösa problemet är att dölja min födelsedag på Facebook. Men det är tråkigt! Då får jag knappt några påminnelser alls om bemärkelsedagen, och det är ju deppigt. Samtidigt finns risken att man ser Facebookgrattis som någon sorts tävling.

Förra året fick jag 43 grattis, i år bara 39, ALLA HATAR MIG 😥

Så vad gjorde jag? Förra året bad jag alla att posta en bild på ett djur, en växt, en svamp, amöba eller liknande. Resultatet blev typ 30 generiska grattis och 30 asintressanta bilder och länkar. Jag log från öra till öra varje gång det plingade till på wallen.

I år bad jag om länkar på temat ”FRAMTIDEN ÄR NÄRA”. Det gick sådär i början. Jag funderade ett tag på om det är asdrygt att be någon som postar ett grattis att ge mig en länk istället, men jag bestämde mig för att det i så fall är deras problem. Det är min födelsedag. Jag kan be om vad jag vill, sen är det upp till någon annan att ignorera eller uppfylla önskan. Och det slutade i massor med fina videos och bilder. 50-talsfuturism (underbart!) Hamlet på klingon, manliga preventivmedel, grafiska romaner och tidsresenärer vid Cern är några av de grejer som lyste upp min dag! Jag avslutar med en underbar video som min syster skickade mig:

Egoboost

Alltså, jag känner verkligen att det är jag samtidigt som det inte är för utlämnande! Det är helt otroligt att du greppat en sådan komplex historia på rätt sätt. Du har verkligen förstått varenda känsla!

Detta skriver en källa till mig som läste reportage-utkastet om sig själv i dag. Jante är min vän, men efter att ha fått nästan exakt samma reaktion från x antal källor känner jag att det är dags att ta åt mig. De har anförtrott mig några av sina mest intima känslor och hemligheter, och tycker jag förvaltar dem bra. Det gör mig så sjukt glad!

Jobb, dagis, springa, skriva bok.

Mycket har hänt sen sist! En sammanfattning:

1. Jag spenderade sju veckor med att jobbpendla till Karlskrona. Äta, sova, jobba, träna. Det är förvånande vad lite tid man har över när man heltidsarbetar. Jobbet var sjukt kul och jag blev nöjes- och kulturredaktionens favoritredigerare. Åtminstone så länge jag inte lyfte fram lite olyckliga citat som insinuerade att reumatiker inte kan dansa. Det resulterade nästan i en anmälning till Pressombudsmannen! (Och jag är lite stolt. Om man inte kan tänka sig att reta upp folk borde man inte vara journalist. Och vi blev faktiskt bara nästan anmälda.)

Annat lite pinsamt: jag råkade blanda ihop namnen Mursi och Mubarak. Det är inte så lätt när man jobbar under pågående revolution och Reuters/AP/TT inte behagar skriva bra bildtexter! Så har jag också gjort en väldig massa snygga och bra tidningssidor, men det är inte lika roligt att skriva om framgångar som misslyckanden!

Jobbet som redigerare är verkligen speciellt. Man kan gå och vara upprymd i flera dagar över någon detalj som man lyckades få till. En kollega pratade i veckor om en humla som hon hade frilagt i Photoshop! Här är den bästa rubben jag gjorde:

BLT Jättebra rubbeHihi.

2. I slutet av Blekingejobbet fick jag oväntat ett telefonsamtal. Det var från en konstförening i Malmö som undrade om jag inte hade lust att pr-konsulta lite för dem. De ville ha någon som var ”provokativ”, och då var förstahandsvalet mig. Och ja, jo, det vore ju kul! Det var bara ett stort problem med tajmingen: en pr-insats är mest effektiv före och i början av en konstutställning, och med de möjligheter vi hade skulle insatsen inte ge effekt förrän en vecka före slutet på utställningen. Vi gjorde i alla fall så bra vi kunde, och detta är en del av resultatet:

3. 14 månader gamla Sasha började på dagis. Vi har valt ett föräldrakooperativ, och det är ett riktigt pangställe! Det är underbart att kunna lämna sitt barn på dagis i full förströstan om att Sasha är i riktigt goda händer, har kul och utvecklas. Även för ettåringarna arbetar de med uttalad pedagogik, och det är riktigt häftigt att se allt som barnen kan göra som inte ens vi som föräldrar hade en aning om! Under inskolningen har jag kunnat se med egna ögon hur barnen har det tillsammans, och eftersom det är ett föräldrakooperativ har både jag och Mats varit där och jobbat. Det är en stor ynnest att ha såpass stor insyn i sitt barns förskola.

Sasha på dagis (1 av 1)

4. Jag har kommit i mitt livs form. Jag har bättre kondition än någonsin, är starkare, orkar mer, väger mindre. Och, sjukast av allt: jag har fått en normal ämnesomsättning. Så länge jag kan minnas har jag alltid behövt äta mer och oftare än alla andra. Men så är det inte längre!

Den sista skjutsen i min kondition fick jag i Karlskrona. Så ofta jag kunde snörade jag på mig skorna och sprang… vilse. Stan består av ett gäng öar, och jag upptäckte stället genom att följa kanterna på öarna. Så underskattar jag distansen, och vips är jag uppe i 15 kilometer! Nu räds jag inte långa träningspass längre, däremot vill jag verkligen, verkligen inte bli skadad. Här hemma har jag gått med i en löpgrupp, och jag slår fortfarande olika personliga rekord nästan varje gång jag är ute. Det är helt enkelt väldigt, väldigt kul att springa.

5. Jag har vigt hela hösten åt att jobba med boken. Det är mycket, mycket givande. För varje dag tror jag mer och mer på idén och på att jag har möjligheten att genomföra den. Fyra av planerade tolv reportage är i läsbart skick och utskickade till en antal förlag. Jag var på Bokmässan, pratade med några stycken och fick så bra respons som man kan förvänta sig. Det är sjukt mycket som måste klaffa innan man blir utgiven dock! Om två månader kommer jag ha en i princip färdig bok, och det är då som det gäller!

Veckor utan Sasha

För några månader sedan räknade vi med att jag skulle veckopendla under sommaren. Som oetablerad journalist kan jag inte välja och vraka, utan flytta ditt jobben finns. Så fick jag ett jobb två och en halv timma bort, och blev av med det igen (vilket har lärt mig att aldrig någonsin ta någonting muntligt med en chef). Så ställde jag in mig på att ströjobba i hemvården, vara föräldraledig, ta det lugnt och hjälpa till med renoveringar på svärmors gård. Det kändes faktiskt ganska skönt att inte ha kvalificerat jobb!

För att inte låta dumma chefer förstöra mitt humör satte jag äntligen igång med mitt bokprojekt! Jag har ett kapitel i presentabelt skick, ett till halvvägs igång och ett halvdussin intervjupersoner att ta itu med. Jag tror verkligen på min idé, nästan alla jag berättar om den för blir spontant intresserade, det känns helt enkelt som att jag har något bra på gång. Och så i mitten av maj får jag ett sms från en arbetsgivare. Sju veckors tidningsredigerande i Karlskrona? Intresserad?

Nej, kände jag spontant. När jag väl ställt in mig på att hänga med Sasha och skriva bok hela sommaren hade jag ingen lust att ställa om. Veckopendling var visserligen grundplanen, men jag gillar inte att behöva ställa om hela tiden. Men i mitt läge är det en dum idé att säga nej till jobb, så är det bara.

Nu ser jag typ fram emot det. Jag har kommit på att jag redan har flera vänner i Karlskrona. Redigering är kul och jag hatar Skåne på sommaren. Resten av året går det an att leva utan tillgång till träd och vattendrag, men på sommaren är det outhärdligt. Inga bad! Bara monokulturer så långt ögat kan nå! Kill me now liksom. Då är Blekinge att föredra.

Det uppenbart jobbiga är mammasamvetet. Det är klart jag vill vara med Sasha, men rent krasst har bebben inga problem med att hänga med sin pappa och farmor hela sommaren. Men en riktig mor ska faktiskt både heltidsjobba, göra karriär, jobba ideellt, vara med barnen konstant och baka tjusiga cupcakes.

Sasha 1 år -1 veckaCupcakes förresten? Nej, det blev helt vanlig vinbärstårta med facklor och ljus hos mormor och morfar i Göteborg. Födelsedagen är först den 13 juni, så på tårtan står det ”SASHA 1 år minus 1 vecka”. På självaste dagen blir det också tårta hemma hos farmor i Skåne. Jag kommer inte vara där. Jag jobbar. I Karlskrona.

Nyårslöfte uppfyllt! Halvmara nästa?

För två år sedan vid den här tiden sprang jag Sankt Hans Extreme Light, ett fem kilometer långt lopp i kuperad terräng. Jag var ganska vältränad men var inte mycket av en joggare. Mest sprang jag tre varv i den helt platta Stadsparken och hem igen. Jag gjorde en tid på 32.50 och jag spydde nästan vid målgången.

För ett år sedan vid den här tiden var jag höggravid. Jag var sjukskriven och var så jävla less. Foglossning, hormondepression och all smärta och obekvämhet hade verkligen tagit ut sin rätt. Kan man inte få sova en enda natt utan halsbränna? Kunna laga mat utan att behöva vila två timmar efter den fysiska pärsen?

För ett knappt halvår sedan hade all personlig träning hos sjukgymnasten gett en del effekt. Jag orkade bära Sasha mer än korta stunder. Vi gick långa barnvagnspromenader och lyssnade på P3 Dokumentär. Ryggen var fortfarande paj, men jag testade att börja springa och det gick faktiskt bra. Bättre än innan graviditeten till och med! Ett halvårs gångträning är uppenbart det metodiska sättet att lära sig springa. Det var nu jag gjorde mitt nyårslöfte: att springa Sankt Hans Extreme, hela loppet. Inte fem kilometer som förra gången, utan dubbelt så långt och dubbelt så mycket stigning, 560 meter. Dessa mål formulerade jag:

1. Jag ska genomföra loppet och inte komma sist
2. Jag ska hamna under min egen dubbla tid från förrförra året
3. Jag ska gå i mål på under en timme
4. Jag ska slå Mats

Så hur gick det? På en timme, tio minuter och två sekunder klarade jag den första nivån. Jag kom sjunde sist med tre kvinnor och tre män bakom mig. Beroende på hur man räknar klarade jag även det fjärde målet. Mats gick visserligen i mål på drygt fem minuter kortare tid, men min procentuella förbättring från förrförra året var bättre än hans.

SAMSUNG

Loppet var faktiskt mer psykiskt utmanande än fysiskt. Jag hade mängder med krafter efter målgång, så jag är redan sugen på halvmara. Jag springer långsamt men är uthållig, så det skulle nog passa.

Jag väger fem kilo mindre än innan jag var gravid. Jag är starkare. Ryggen är fortfarande inte hundra, men jag märker att den mår super av när jag springer riktigt långt. Jag är förvissad om att den kommer läka helt. Vem hade trott det för ett år sedan? Inte jag i alla fall. Jag trodde på fullt allvar att jag skulle få bestående men, men det har jag inte.

Jo, huden under naveln är lite knöcklig. Det kan jag leva med.

Södra älvstranden

Jag är från Göteborg, men har nästan aldrig varit vid älven och kusten. Den största delen av älven är avstängd genom stora industrier och terminaler och går inte att nå för oss vanliga döda. Bitarna längre västerut förknippar jag mest med att vara sur och hungrig efter alldeles för långa cykelturer genom hela stan. Blåsigt och kallt är det också. Visst, fint är det, men kunde vi inte tagit spårvagnen istället? Och kan inte utflyktsbullarna vara tinade och med pålägg?

Denna gången tog vi spårvagnen. Såhär glad blir man då!

(cc)Emma Lilliestam

Min äldsta vän Louise var också med. Det är jättebra att ha en extra vuxen som ser till att Sasha inte äter upp halva stranden. Titta, röra, men inte stoppa i munnen!

(cc)Emma LilliestamVi gjorde en liten missbedömning: vi klädde oss enligt vädret i östra Göteborg. I väster blåser det jättejättemycket mer, så vi frös lite allihopa. Vinden är för övrigt ännu en anledning till varför 90-tals-Emma inte gillade att åka till Klippan. Som exil-Göteborgare behöver jag dock övertyga mig själv om att jag visst är lokalpatriot. Detta genom att åka ut och kolla på Stena Line, militärbåtar och Älvsborgsbron underifrån.

(cc)Emma Lilliestam

(cc)Emma Lilliestam

Boys will be boys liksom

Vad är grejen med att kasta ner saker från balkonger? På fyllan? Och sikta på människorna som går förbi?

Jag träffade mycket fint folk på Valborg igår. Under mina fyra år här har jag lyckats undvika siste april i Lund. Jag tycker det är obehagligt med stora massor av överförfriskade människor, men den här gången tog jag tjuren vid hornen och gick till Stadsparken. Gött häng med gött gäng följde, och framåt kvällningen mötte jag upp några vänner på Parentesen, ett studentboende i Lund. Det var inte svårt att hitta mina vänner, för en av dem har en frisyr som får mig att tänka på dinosaurier. Ungefär såhär:

pelycosaur

Det håller på att bli kallt, så vi bestämmer oss för att gå in. Det är då, från ingenstans, som det faller ner en sopsäck full med burkar rakt emellan oss. Vi tittar upp och ser tre balkonger med fulla stekare. Jag svär något om fulla omogna idioter och tänker gå in. Sånt händer mig inte ofta, men tillräckligt ofta för att bli avtrubbad. En annan person bredvid mig är dock inte lika förlåtande. Han har normalblonda lockar, vanliga kläder. ”Vem var det?” frågar han. Killarna på tredje våningen säger att det kom uppifrån. Killarna på fjärde våningen flabbar och ger varandra nervösa blickar. Den blonda killen ger sig inte. Balkongkillarna skruvar på sig men fortsätter flabba. Nej, det var inte vi. Tagga ner nu, verkar de tänka. Det var bara ett skämt. Haha. Vi är fulla. Boys will be boys liksom. Inget hände.

Så börjar jag tänka ”tänk om”. Påsen träffade ingen av oss i huvudet. Aluminiumburkar är lätta, men tänk om det smugit med en spritflaska eller två? En bilkrock i 50 km/h motsvarar ett fall från tredje våningen. Med maximal otur hade de fulla killarna på balkongen kunnat skada någon av oss riktigt illa, på kul. Men kom igen, det var inte så illa menat. Vi råkade liksom bara se en blåhårig tjej med undercut, en grönhårig kille med tuppkammar och två piercade tjejer med combatkläder. De såg oss inte och verkade vara på väg in till oss, så vi typ tänkte att det vore kul att kasta något på dem. Inget personligt. Ni behöver ju inte överreagera så. Boys will be boys liksom!

Jag är väldigt glad att den blonde killen stod upp för oss. Efteråt menade han att man inte kan låta sånt passera, för på Parentesen händer liknande saker ofta.

Dagens fundering 1: Vad är det egentligen med studentkultur och raglande askalas-snedtrippfylla?

Dagens fundering 2: I Storbritannien är det förresten på tal att klassa brott mot alternativa som hatbrott.

Viktens vikt

Jag var magsjuk för två veckor sedan. Sasha hade spytt och vi låg till och med inne på barnakuten några timmar. Efter det kom sjukan som ett brev på posten, lyckligtvis med en dags förskjutning mellan Mats och mig. Sedan dess har jag blivit väldigt ointresserad av mat. Jag har rasat i vikt och har fått byta jobbjeans. Sasha är likadan (inte med jeansen, utan aptiten). Det enda som slinker ner är banan, avocado och välling.

Det är visserligen en angenämt problem. Skaderisken för lätta löpare är mindre, Lundaloppet är om två veckor. Det går ingen nöd på mig. Lite obehagligt är det dock att ha nedsatt aptit utan att veta varför. Vad finns det för anledningar till att få helt ny ämnesomsättning?

Vad sade jag just? Angenämt problem? Vad är det för sjukt samhälle vi lever i om plötslig viktnedgång anses som något bra, något eftersträvansvärt? Jag har hört om cancersjuka som har fått komplimanger för att de gått ner i vikt. Att vara smal är inte per definition hälsosamt. Det vet alla, men det verkar som att det inte går att betona det nog mycket.

Strejkbrytare

Det sägs att det är dåligt att så få ungdomar är med i fackförbund. Underförstått säger de också att detta är ungdomarnas fel, men enligt min erfarenhet är det inte sant. Jag har varit med i tre fackförbund. Ett har jag blivit utslängd ifrån (Journalistförbundet, facket som slänger ut sina medlemmar om de inte har något jobb) ett blev jag rekryterad till utan att faktiskt möta kraven (Akademikerförbundet SSR för ekonomer) och ett tredje, Kommunal, gick jag med i i förrgår. Hur länge kommer jag vara Kommunalanställd? Det är omöjligt för mig att veta. Kanske får jag kvalificerat jobb imorgon (inte så troligt), kanske jobbar jag parallellt i hemtjänsten och som frilansande journalist (väldigt troligt).

Frågan är vilken nytta jag kommer ha av att vara med i Kommunal. Företräder de verkligen mig, en lågavlönad kvinna med annan utbildning än mitt yrke? Om LO verkligen hade velat att olika kön ska ha lika lön hade vi haft det för decennier sedan. Jag har bilden av facket som en gubbröra som gärna strider för outbildade gruvarbetares löner men skiter helt och fullt i lågavlönade, högkvalificerade kvinnoyrken.

Kommunalstrejk

Anledningen till att jag ändå gick med var att det är strejk på gång. Kommunal vill för en gångs skull ta strid för de lågavlönade. Det är ett krav jag ställer mig bakom helt och fullt, men stridsmetoderna går ut över mig personligen.

Vårdarbetare har vad jag vet ingen strejkrätt, men däremot kan Kommunal blockera intaget av vikarier. Så länge strejken pågår får inte sådana som jag jobb. Det såg ut som att jag skulle kunna få ut lite pengar genom att gå med i Kommunal, men det visade sig snabbt att det inte handlade om några vettiga summor. Istället blev jag uppringd av min chef som erbjöd mig en månadsanställning.

Min första fasta anställning någonsin! Nu vet jag en hel månad i förväg precis hur mycket och när jag ska arbeta. Vi kan planera föräldraledigheten, vi kan i förväg veta hur mycket pengar vi får in.

Fatta. Det är år 2013 och landet är fyra gånger så rikt som den var när vi hade full sysselsättning. Jag fyller 25 i år. Jag är förälder med försörjningsansvar och är glad över en hel månads stabil inkomst. Jag är på väg, men är ännu inte införsäkrad i Sveriges trygghetssystem. Jag har en kvarts miljon i studieskulder och är fortfarande inte ens nära att få en kvalificerat jobb.

Det som krävs för att jag ska få månadsanställning är hot om strejk. På ett sätt kan man säga att jag är strejkbrytare, eftersom jag hjälper min arbetsgivare att täcka upp för de eventuella följderna av Kommunals stridsåtgärder. Å andra sidan handlar varsel om strejk just om att alla parter ska kunna förbereda sig och skademinimera i striden. Och vad ska jag personligen ha LO till om de accepterar ett omfattande användande av timanställda? När det väl gällde var det visst inget problem att erbjuda ett mer stabilt arbete.

Utflykt med pannkakor

Vackert väder! Vinden blåser, solen skiner. Fjolårslöven virvlar förbi.
DSC_0173

Liten familj är frisk igen. Dörren är öppen, vädrar ut magsjukelukten. Föräldrar äter pannkakor.

DSC_0211

Bebis äter knappt alls. Välta ut morötter över hela gräset går dock bra. Vattenkaraffen är också kul. Och att jaga gräsänder krypande. Självklart utan höger sko, den åker av hela tiden.

DSC_0227Sen däckar bebis.

 

Upp som en sol, ner som en jävla pannkaka

Tänk dig att ha sprungit ett maraton. Investerat massor med tid och förlorad inkomst från ditt vanliga jobb för att kanske vinna det stora priset. Sedan lyckas du faktiskt! Du är först över mållinjen, får gratulationer, allt är klart. Du är lycklig, tänker att äntligen, äntligen ÄNTLIGEN har du foten inne. När du väl sugit tillräckligt mycket på framgångskaramellen rycks den bryskt ifrån dig. Det visade sig att mållinjen ligger femtio meter framför där den var utmärkt. I det här loppet finns inga tvåor. Antingen så vinner du, eller så är du tillbaka på ruta ett. De som flyttade på mållinjen berättar för dig hur fantastiskt bra på vad du gör, att du inte ska ge upp. Men du står där, och det enda du känner är en enda stor träningsvärk.

Detta är precis vad som just hänt mig. Jag har provjobbat för ett kvalificerat sommarjobb, ett riktigt kul arbete. Jag har hela tiden vetat att jag hade goda chanser, och efter arbetspasset gjorde cheferna det klart för mig att det inte handlade om huruvida jag fått jobbet, utan hur många veckors arbete jag får. Muntligen. Inget går att bevisa, och jag är inte dummare än att jag fattar att det bara är kontraproduktivt att försöka processa mot arbetsgivaren.

Just nu suger det mesta. Jag är glad att jag har två personer som älskar och behöver mig här hemma, och jag försöker hålla mig sysselsatt. Ikväll kommer jag få besked om ett annat jobb, och med lite flyt löser sig allt med det. Det som är så jobbigt är att hela tiden vara så extremt nära. Jag är så trött på att komma tvåa! När det bara finns svart eller vitt, av eller på, ett eller noll spelar ett ”du är jättebra på ditt jobb, kämpa vidare!” ingen som helst roll. Det är snarare närmast förolämpande.

Pappas privilegium är mammas tvång

Sasha gick på sitt första babysim igår. Av sju bebisar simmade två med sin pappa, båda dessa hade mamman på bassängkanten.

Sashas babysim

Detta tycker jag är en intressant bild av våra respektive föräldraskap. Pappans roll präglas av privilegier och frivillighet. Han kan välja att vara hemma nån månad eller så och blir tackad med jämställdhetsbonus och hejarop. Han kan välja att gå på jätteroliga aktiviteter med barnet. Mamman och barnet kan också ha kul, men där finns ingen anledning för mannen att komma med. Han är ju iväg och heltidsjobbar på sitt jobb medan lyxfrun bara roar sig på badhuset.

Mammans roll består av tvång: allt det som pappan inte har lust att göra är mammans uppgift och för det blir hon inte tackad. Ingen klapp på axeln, inga applåder.

Några veckor efter att jag började jobba började Sasha gråta varje gång jag kom hem. Ingen quality time här inte! Jag har läst i Maria Svelands Bitterfittan att hennes son uppvisade samma beteende under en period. Detta kopplar hon till sitt ständigt närvarande dåliga samvete gentemot barnet och jag känner igen det. När jag gick hemma kändes det helt okej att spendera några kvällar i veckan på radion eller gymmet. Inte för länge bara, de kanske har gråtfest hemma så det är bäst att inte slösa för mycket tid på att socialisera, utan vara effektiv och cykla snabbt hem.

Nu när jag jobbar vill jag fortfarande ha mina fritidsintressen, men det känns jättedåligt att först vara borta hela dagen och sedan halva kvällen. Samvetet börjar prata:”Ska inte du vara med din unge, Emma? Barnet som du säger att du älskar så mycket?” Maria Svelands tolkning är att hennes son omedevetet läste av det dåliga samvetet och tolkade det som att det var okej att utsätta morsan för lite känslomässig utpressning. Det kan ligga något i det, det kan vara rena spekulationer, men hur det än är med barnens avläsning så är det kvinnliga gnagande samvetet enormt svårt att göra sig av med.

Sedan några dagar har vi fått se nästa steg. Istället för att bli arg när jag kommer har Sasha förtvivlat börjat skrika”Mah-mah! Mah! Mah-mah-mah!” och titta på mig. När jag kommer blir Sasha lugn. Hysteriska gråtattacker har endast kunnat brytas av mig och plötsligt är det Mats som inte är tillräckligt bra. BVC-sköterskans förklaring är att Sasha har kommit på att jag inte alltid är där och därför försöker hindra mig från att gå. Mammighet och pappighet är helt naturliga faser i ett barns utveckling, men jag är faktiskt förvånad över att det hänt oss. Jag trodde att det skulle räcka med ”mappighet”, dvs. att mamma och pappa (och i viss mån farmor) är likvärdiga beskyddare mot alla läskiga främlingar.

DSC_9725

Mitt livs kanske viktigaste möte

Nej, jag tänker inte på den festen där jag träffade Mats, eller första gången jag pratade med Ola Salo. Mötet jag nyss var på har dock potential att bli minst lika definierande för mitt framtida liv. Om tre veckor vet jag.

Det jag pratar om är min intervju för att bli redaktör för Lunds studenttidning Lundagård. Det är en ideell redaktion, men de som leder tidningen blir arvoderade motsvarande studiemedlet. Inget man blir rik av, men rikedom har heller aldrig varit något mål i mitt liv.

Under kvällen har jag blivit grillad med frågor om pressetik, journalistik, ideella organisationer och ledarskap. Inte allt har varit lätt att svara på, särskilt inte eftersom jag egentligen borde legat hemma och kurerat magont, men jag tror jag gjorde ett bra intryck.

Det märktes rätt tydligt vilka grejer jag hade tänkt mycket på och vad som inte har snurrat i mina tankar. Det kanske är bra, för vem kan brinna för exakt allt? Om man ser det positivt visar det att jag inte är någon robot.

Jag har nu alltså tre veckor av väntan, tid då jag inte kan påverka ett dugg. Frustrerande. Jag vill så gärna ha det här jobbet! Inte bara för att det verkar givande, spännande, aspeppande och… alldeles underbart. Redaktörsposten skulle ge mig två hela år då jag visste vad jag gjorde och var jag var. Det är en lyx jag inte haft på fem år. Under hela mitt vuxna liv har jag inte vetat var jag bor och vad jag gör om tre månader. Ibland har det varit befriande, men nu är det bara jobbigt. Vi fick veta redan under journalistutbildningen att man måste räkna med att få flytta runt i några år, men med barn är det inget bra alternativ. Varken bostadsmarknaden eller  dagissystemet är byggt kring en kringflackande livsstil av springvick och visstidsanställningar i Sunne eller Lycksele. Det tilltalar mig inte heller särskilt. Lokaljournalistik är visserligen mycket läst, men det är inte det jag gör bäst.

Tre veckor. Jag ska försöka att inte tänka på det. Så kan jag ta lyckan eller sorgen när den kommer.

Symbolvärdet av arbete

Jag är väldigt glad att jag jobbar i hemtjänsten nu. Jag vikarierar, men blir inkallad i princip hela tiden. Skulle nog kunna få ut en heltidslön och rätt mycket OB om jag bara ville, men lite eget liv får man faktiskt ha.

Om jag  får jobba i hemtjänsten i sommar kommer det bli ett annat ljud i skällan. Alla som vet säger att jobbet är mycket trevligare på sommaren, man slipper ytterkläder och vistas i solen mest hela tiden. Men för mig vore det en katastrof.

Hur kan samma jobb vara så bra och så dåligt på samma gång? Jo, det beror på vad det symboliserar för mig. Mina två tidigare jobb var miserabla. Här har jag värdighet och viss trygghet. Om bara några månader kommer jag för första gången vara införsäkrad. Varje dag jag jobbar är ett steg närmare rätt till a-kassa, rätt till sjukskrivning, rätt till högre föräldrapenning.

Om jag jobbar här i sommar är det för att jag inte fått något kvalificerat sommarjobb, och som följd att chansen till journalistjobb hela nästa läsår blir minimal. Det innebär att jag har fått ett femtiotal ”vi har valt att gå vidare med andra sökande”, eller fått mina ansökningar fullkomligt ignorerade. Det kommer att ge en ordentlig knäck på mitt självförtroende, att jag fortfarande inte anses värd att kalla till intervju. Då kommer en kvarts miljon i studieskulder hånle mig i ansiktet, och jag kommer än mer misströsta att någonsin hitta ett kvalificerat jobb.

Helt enkelt, symbolvärdet av att vicka i hemtjänsten kommer vara dramatiskt annorlunda.

Kroppstrött

Har tagit ut några dagar föräldraledighet i veckan. Mats ska göra omtenta och jag behöver ta ut fler dagar. Annars kommer han ha tagit ut fler dagar än jag, och då får vi inte ut maximal jämställdhetsbonus.

På de två månader som gått sedan jag var föräldraledig senast verkar jag ha glömt hur jobbigt det är. Att föräldraledighet faktiskt inte har något över huvud taget att göra med ledighet. På mycket kort tid har Sasha i obevakade ögonblick lyckats slicka på köttpålägg, toaborsten och ett (barnsäkrat) grenuttag. Hmm. Andra saker jag gjort idag: tvättat och vikt fem stora maskiner tvätt, bakat fem bröd (som dock inte kan föda 5000 pers), gjort bebismat, försökt men misslyckats att gå på öppna förskolan och köpt ett batteri nere i stan. Helst hade jag gått på spex också, men tyvärr är biljetterna slut.

Jobbigt? Nej, det gick av bara farten. Jag har ett aktivt jobb så för första gången sedan dagistiden är jag på benen stora delar av dygnet. I början  gjorde det mig trött, inte i huvudet utan i kroppen. Oerhört skönt! Jag  somnar ofelbart inom en minut efter att jag lagt huvudet på kudden. Räknar det som sovmorgon om jag går upp vid nio. Det är ett liv väldigt annorlunda från vanliga humaniorastudier. Jag gillar’t.

Konversation med en bebis

– Zzzzzzzz….- Gaaaah! Buahbuah! Nu ska vi leka!
– Godmorgon lilla Sashasushi. Vet du egentligen vad klockan är?
– Ja, det är LEKTAJM!!!!!
– Nej, den är halv sju. Detta är en ytterst dålig ovana du lagt till dig.
– LEKTAJM!!!!
– Jaha. Men det där är mamma örhänge du drar i, sluta med det! Eller nej förresten, fortsätt med det, bara du slutar hålla för min näsa på det där otrevliga sättet. Nehej. Fortsätt då. Det är ändå inte så viktigt att andas.
– Nej det här var tråkigt, jag vill stå istället.
– Ja, gör gärna det vännen. Fast använd gärna inte mitt struphuvud när du tar spjärn… nähä, never mind. Såja vännen. Använd gärna sänggaveln som ett musikinstrument, det är bra för kreativiteten.
Pingeling!
– VAD VAD DET???
– Det var min mobil.
– Vadå din mobil? Ge mej! Ge mej! Vad roligt mamma, du har gjort en hinderbana som jag kan krypa över för att få mobilen!
– Eller så har jag lagt mig här för att du inte ska äta upp den.
– Varför skulle du vilja göra nåt sånt dumt, mamma? Varför sätter du mig här i mitten av sängen? Åh, en bröstvårta! Till mej! Den ska jag genast nypa i!

DSC_9637


– Vet du vad min lilla Sashimi? Idag fyller du nio månader!
– Vad pratar du om?
– Att du varit lika länge inuti min mage som utanför.
– Jag har väl aldrig varit i nån mage. Hjälp mig gå!
– Öppen förskole-tanten kan hjälpa dej.
– Okej. Titta vad jag kan!
– Du kan stå utan stöd också, men det har du inte förstått än. Du är lite som i en tecknad film, de som springer ut för ett stup och faller först när det förstått att de inte har mark under fötterna.

DSC_9662


– Kolla alla grejerna i hyllan! Men dom står ju helt fel! Jag tror jag får hjälpa mappa att sortera lite. Det här är en bra skiva! Den ska stå bredvid Vredens druvor tycker jag. Och bredvid den här konstiga signerade julskivan.

DSC_9694

 

 

Ta natten tillbaka!

Jag springer ensam genom parken. Det är lite obehagligt, men jag tränger undan rädslan. Jag tänker på statistiken, att jag just nu faktiskt är på en säker plats. Jag har all rätt i världen att vara här! Men det är mörkt och jag vet att jag är rättslös om något händer.

Jag dricker mig aldrig full. Det är ingen större förlust, alkohol gör mig bara sömnig och inte direkt partysugen. Men det bygger också på vetskapen om att jag är rättslös om det händer något. En full tjej är lovligt byte.

Varför är inte de fulla killarna rädda? Varför är det inte skamligt för dem att förlora framtänderna i krogslagsmål? Varför behöver inte de ta sällskap hem för att undvika att bli rånade? Varför uppmanas inte de tänka på att se upp så de inte råkar våldta? Dessa är de reella riskerna, inte att springa i parken i mörkret. Det är en självklar rättighet att få använda det offentliga rummet, även vid 19-tiden på vårvardagskvällar. Därför sväljer jag rädslan och kör min intervallträning.

Och apropå internationella kvinnodagen har jag gjort tre mycket korta sketcher. De kommer även sändas ikväll klockan 18 i Radio AF.

Sasha som modern konstmusiker

Jag kommer från en mycket musikalisk familj, så det är ingen högoddsare att mina barn kommer att hålla på med musik. Sasha har blivit ganska rörlig och får för sig att försöka välta elpianot då och då. Aja baja! Mats kom då på att vi helt enkelt kan sätta Sasha framför pianot. Det ger lite avlastning i en fullspäckad dag av bebislek, och en trevlig bakgrundsmatta av modern konstmusik. Så kanske man kan få en hel minut över till att läsa böcker eller filma ungar.

Vårdbiträde

Jag har ett jobb, ett bra jobb. För en dryg månad sedan började jag jobba i hemtjänsten som vikarie. Jag har observerat och lärt mig yrket och i onsdags gick jag till och med ”på riktigt”. Till skillnad från mina tidigare jobb är detta något som det är mycket lätt att motivera för mig själv varför jag gör. Det är värdigt. Det är mycket ansvar, bitvis utmanande och givande. Jag tillför mervärde till samhället, utför ett arbete som uppenbart behövs. Det känns bra.

Dessutom är det väldigt bra för min kropp. De första två dagarna fick jag väldigt, väldigt ont i ryggen. Inte av tunga lyft och konstiga arbetsställningar, utan av att vara igång. En vanlig arbetsdag cyklar jag drygt två mil och är på benen mest hela tiden. Det är sånt som mänskliga kroppar är byggda för. Jobbet har byggt upp mig, och ryggen har faktiskt blivit avsevärt bättre på kuppen.

Det drygaste är att gå upp på morgonen. De senaste sex åren har jag bara i undantagsfall haft en inrutad tillvaro, och det har varit lite si och så med dygnsrytmen. Nu ska jag upp klockan 6, oavsett vad.

Så är livet som vuxen.

Mot bättre vetande i P3

Tidigare idag hördes min ljuva stämma för andra gången i riksradion! Förra året, i november, sände vi ett program i Humorhimlen Lab, och idag var det dags igen. Ytterligare ett program kommer nästa söndag, den 3 mars klockan 16.03 i P3. Om du vill överleva jordens undergång rekommenderar jag starkt att du lyssnar då!

Mot bättre vetande i P3

Det är enormt lärorikt att höra sig själv i större sammanhang! Överlag är jag mycket nöjd med resultatet, förutom en sak. Min kollega Erik och jag har skrivit och producerat ungefär lika mycket material, möjligtvis med en liten övervikt åt mitt håll. De sketcher som Erik skrivit är det bara han som pratar i, medan de som jag producerat pratar vi båda. Det finns olika skäl till varför det blev så, men i efterhand tycker jag det hade blivit bättre med två röster i alla.

Hela  samhället genomsyras som bekant av en ojämställdhet. Om du då har en tjej och en kille som gör något kreativt tillsammans tenderar folk att tro att det är killen som är hjärnan och tjejen som hänger med. Hon kanske är en bra skådespelare, sångerska eller är snygg, men knappast en bra manusskribent, producent eller instrumentalist. Den allmänna uppfattningen kanske är att att hon inte är där på egna meriter. Jag vill verkligen inte att någon ska tro det, så av den anledningen tycker jag det är synd att vi inte valde att ha med oss båda i alla sketcher. Plus, det är mer lättlyssnat med flera röster.

Men, det kanske bara är jag som tänker för mycket nu igen.  Jag borde bara luta mig tillbaka och gratulera mig själv till ett väl utfört arbete. Och, i fredags, på en Radio AF-fest, var det nån som undrade om jag var släkt med Josefin Johansson. Jag har tydligen liknande manér som denne fantastiska radiokomiker. Jag var tvungen att svara ”nej, inte vad jag vet. Och om jag vore det, vad gjorde jag då på Radio AF?”

Sasha 8 månader

Mamma är jätteseg. Det var ju för fem dagar sedan jag fyllde månad!

Badbebis

Titta vilken fin mössa! Jag har jättestort huvud, så jag kan nästan  ha på mig vuxenmössor. Kanske är det för att jag har så stort huve som jag slår i det. Aj! Eller så är det för att jag håller på att lära mig gå och krypa. Fast jag vet inte. Mamma och pappa kan gå och de slår inte i huvet hela tiden. Eller, jag slår dom i huvet. Det är roligt! Det är också roligt att krypa över dom, peta dom i ögonen och lägga handen med all tyngd i halsgropen på dom.

pappa är en madrass!

Idag snöar det. Jättemycket. Pappa tyckte vi skulle gå ut och titta på det. Kul!

namnlöst (3 av 3)

Detta jobbsökningsformulär är väldigt, väldigt lustigt.

Jobbsökarsäsongen är i full gång, och det är lika jobbigt varje gång. Eller, kanske inte lika jobbigt. Den här gången har jag körkort, och det gör förhoppningsvis stor skillnad.

Allt försvåras en hel del av att jobbsökarsajterna fungerar… låt oss säga suboptimalt. Om en timme är det deadline för ett dussin SR-jobb, men för någon timme sedan var sajten för överbelastad. Samma sak med en annan tidning som jag sökte. Nu fungerar det tack och lov igen, så jag har en hel timme på mig! Och en del av den timmen slösar jag här… jag behöver lite omväxling helt enkelt.

Ett företag jag gärna skulle arbeta för heter Gota Media. De har ganska många tidningar i hela Götaland, och jag söker redigerarjobb. Gota media kräver generellt att de som söker har journalistutbildning, men inte nog med det:

"Du måste ha goda kunskaper i det svenska språket och om samhället"

”Du måste ha goda kunskaper i det svenska språket och om samhället”

”Du måste ha goda kunskaper i det svenska språket och om samhället”. Va? För ett journalistjobb? No shit Sherlock. Men det blir värre. Jag söker alltså jobb som redigerare, ett jobb där man sitter 40 timmar om dagen framför datorn.

"För att kopiera en text markerar du först texten, högerklickar på musen och väljer "Kopiera" (Ctrl C)."

”För att kopiera en text markerar du först texten, högerklickar på musen och väljer ”Kopiera” (Ctrl C).”

Det är kanske dumt att skratta åt en potentiell arbetsgivare på internet, men det är i all välmening. Jag lovar er, Gota Media, ni kan utan problem ta bort i alla fall texten vid det personliga brevet. Om man är kvalificerad att söka jobb hos er kan man det här. Om lektion ett i datorkunskap är ”sätt på datorn” och lektion två är ”klicka för  att markera, dubbelklicka för att öppna” är det här lektion tre.

No more övningskörning

Det var perfekt väder i morse! Antagligen är jag den enda i hela Lund som tycker det. Blötsnö och dåligt plogade vägar är för det mesta en pina, men för den som ska köra upp är det perfekt. Tillräckligt dåligt för att man ska kunna ta precis så låg fart man vill, ta extra marginaler och slippa köra om. Tillräckligt bra för att det faktiskt inte ska vara svårt att köra.

Ingen mer övningskörning!

Jag klarade uppkörningen på andra försöket. Första gången hade jag inte någon ärlig chans, men även om Trafikverket inte vore inkompetenta är det möjligt att jag inte klarat det. Det är extremt stressande att köra upp. Det blir en extra stressnivå att veta att det är myndigheten som gör fel men jag som har allt ansvar för att det ska bli rätt. hur man än vänder på det så är det jag som är ansvarig för min körning och den var dålig. Så dock inte denna gången! Jag hade inte riktigt dubbel puls mot normalt, och riktig sömn var bara att glömma i natt. Men som sagt, jag hade vädergudarna med mig och kunde visa upp en fin ecodriving.

Det har tagit mig ett och ett halvt år, med paus för jobb och sjukskrivning, att skaffa körkort. Hur mycket det kostat vågar jag inte ens tänka på. Men det sägs vara en bra investering, och för att ha någon chans som journalist måste man tydligen ha det.

Så vad ska jag göra med körkortet nu? Tja, söka jobb. Ha som ID-kort. Känna mig som en riktig miljövän varje dag jag inte kör och åka till Thailand för alla klimatutsläpp jag ”sparat”.

Vill ni ha det som i Saudiarabien?

Uppdrag gransknings trailer för morgondagens program har spritt sig över internet som en löpeld. 12 offentliga kvinnor läser upp citat ur hat- och hotbrev de fått. Om man ska tro Åsa Linderborgs berättelse från i december är det inte de grövsta citaten som valts ut i klippet.

Det här är alltså en realitet. Som journalist eller debattör riskerar du din egen och din familjs säkerhet och mentala hälsa. Om du dessutom har fräckheten att vara född kvinna är riskerna större och hoten grövre. Detta är något som vi vetat om länge, något som jag vetat om länge. Ändå aspirerar jag på att bli som de. Galet? Egentligen. Men alternativet är ännu värre. För inte ens galningar på Flashback och Avpixlat kan väl tycka att en offentlighet kliniskt fri från kvinnor är en bra idé? Är det inte dessa män som säger sig vara för extrem yttrandefrihet? Eller det kanske bara gällde dem själva.

Så vad göra med dessa kvinnohatare? För 20 år sedan hade Expressen en bra löpsedel, med lite modifiering funkar den även idag.

Kör ut dem!Så tycker svenska folket om män och näthatare

Kör ut dem!
Så tycker svenska folket om män och näthatare

Kör ut dem, männen! De är en jättestor kostnad för vårt samhälle. De ska ha extra hög lön på grund av sitt kön. Bara en sån sak! Nästan alla som sitter i fängelse är män, nästan alla våldtäktsmän, hustrumisshandlare och manliga näthatare är män. Dessutom har alla män som någonsin levat börjat sitt liv som en parasit på sin mors kropp. De har kostat hundratusentals skattekronor för sina stackars föräldrar. Återgäldar de den tjänsten? Nej! Otacksamma är vad de är.

Jag tycker att om män ska få leva här i Sverige måste de i alla fall lära sig vår kultur. Det där näthateriet får de hålla på med någon annanstans, inom sin egen grupp. Deras kultur har rätt att finnas, bara inte här. Allra helst kan de upphöra med det och integrera sig i majoritetssamhället. Kanske gå en trevlig keramikkurs på ABF och lära sig prata ordentlig svenska, fri från könsord och mordhot.

Visst, det finns män som sköter sig också. Många män varken våldtar, misshandlar eller näthatar och kan brodera ganska fina korsstygn. Men om man inte klarar av att assimilera sig här finns det faktiskt mansseparatistiska samhällen som passar bättre. Jag har hört att Saudiarabien gillar män, åk dit och se hur de har det!

Ba-wo!

Sasha tycker mycket om att prata. Mest handlar det om meningslösa haranger i stil med wa-wa-wa-wa-wa eller ba-ba. Ofta när man säger prata bebisspråk så rör Sasha på läpparna, men utan att säga något.

Idag har Sasha varit extra snäll. Det är tur det, för jag har riktig feber. I måndags och tisdags hade jag mina första dagar på Hemtjänsten (som numera heter Hemvården), och så fort jag blev ledig blev jag sjuk. Drygt. Vanligtvis får jag alla febersymptom förutom just feber, men den här gången har jag faktiskt blivit varm på utsidan, vilket är illavarslande. Det verkar tack och lov inte som att resten av familjen blivit smittad.

Mats ska på LAN och själv är jag för sjuk, så Sasha är hos sin farmor. Vi tror att Sasha upplever farmor som en till förälder. De umgås flera gånger i veckan och Sasha blir aldrig mammig eller pappig hos henne.

Så vad händer när farmor kommer in till oss? Sasha tittar länge och väl, och utbrister ”Ba-wo!”.

Det är kanske att tolka in lite väl mycket att tro att ens jättelilla bebis redan kan prata. Sasha är liksom inte ens åtta månader, så det kan mycket väl ha varit en slump. Men man får väl önsketänka!

Den typiske våldtäktsmannen

De vanligaste namnen på åtalade våldtäktsmän är Andreas, Mikael och Daniel. Det kan vi få reda på i en mycket intressant bloggpost från några som kallar sig Researchgruppen. De har digitalt gått igenom alla namn på åtalade i domar med ordet våldtäkt i, både åtalade som friats och som fällts. På detta sätt vill de slå hål på fördomen om att invandrare är våldtäktsmän, en fördom som mer än gärna tas för sanning av vissa grupper i samhället. I de genomgångna sexualbrottsdomarna är det typiskt svenska mansnamn som dominerar, medan ”invandrarnamn” förekommer väldigt sällan.

”Men de har stavat Mohammed på flera sätt!” kanske du invänder. Ja, men de har också stavar Kristoffer på många sätt, trots detta ”vinner” Kristoffer matchen. Det är en helt annan sak som fångar mitt intresse i den här bilden. Kan du se? Utåt kanterna förekommer namn som Sanna, Malin, Erica och Linnea. Kvinnonamn. Vad beror det på?

Våldtäktsnamn enligt @ResearchgruppenJag kan tänka mig några olika förklaringar:
1. Det är fel på programmet som genererat bilden. Inte helt otroligt, det kanske har råkat läsa in några målsägande eller försvarsadvokater.
2. Det handlar om något annat än våldtäkt. I bilden är 1500 domar inlästa som av någon anledning har med ordet ”våldtäkt” någonstans i texten. Då kan Angelika, Isa och Sofie vara åtalade för något helt annat, till exempel för att ha misshandlat någon som hotat att våldta deras kompis.
3. Annika, Lena och deras kvinnliga vänner kanske faktiskt är åtalade för våldtäkt.

Antagligen stämmer alla tre förklaringarna till viss del, men själv hoppas jag på förklaring nummer 3. Varför då? Jo, jag är av den fasta övertygelsen att våldtäkt inte är något som bara män ägnar sig åt. Även en kvinna kan använda sig av en annan persons hjälplösa tillstånd, och män kan få stånd även utan att vilja ha sex. Om det är så att kvinnor kan våldta även i juridisk mening menar jag att samhället tagit ett stort steg i positiv riktning. För det är först när vi erkänner att män inte är sexuella djur, oförmögna att säga nej eller hejda sig, som vi kan få ett slut på våldtäkterna. Först när vi inser att män både kan säga ja och nej till sex och skilja mellan rätt och fel har vi nått dit. Och i det paketet ingår att alla kön kan åtala och åtalas för sexuella brott.

PS: apropå våldtäkter, Radio AF:s fina program I Vaginan börjar sändas ikväll klockan 18. Om du lyssnar då kan du få höra en krönika, signerad av mig, just om synen på våldtäktsmän.

Inte alla älskar bebisar

Förra helgen var Sasha på tre fester på två dagar. Så länge ljudnivån är rimlig och alkoholkonsumtionen låg går det utmärkt att ha med bebisar på fest! Dessutom är det tydligt att Sasha föredrar mycket folk framför hemmadagar med tråkmamma och tråkpappa.

För det mesta är förtjusningen ömsesidig. Vi får konstant erbjudanden om barnvakt och skämtsamma hot om kidnappning, för att inte tala om alla som uttrycker att de själva vill ha en. Inte för att man har frågat, men det blir liksom självklart att folk berättar för oss om deras egna barnskaffningsplaner.

I lördags träffade vi på falangen som absolut inte skulle ha barn. De flesta visade prov på ett fullkomligt ointresse, och när Sasha blev övertrött och gnällig blev knapp tolerans nästan till fientlighet. Jag förvånas faktiskt över hur sällan vi träffar på sånt. Ungar är rätt jobbiga, ett faktum som man som förälder glömmer bort i samma stund som lilla solstrålen slutar gnälla. Livet med barn är en ständig berg- och dalbana, och även om jag har svårt att tänka mig ett liv utan Sasha så finns det ingen naturlag i att alla måste vilja ha, eller ens gilla, bebisar.

Jag minns första promenaden vi gjorde med Sasha. Alla vi mötte tittade ner i barnvagnen och log. Några frågade lite och fick sockersöt röst när de fick veta att bebisen inte ens var ett dygn gammal. Mot slutet av promenaden mötte vi en tant som gick bestämt rakt fram utan att ens snegla på vagnen. Jag blev först förvånad, men sen var det självklart. Sashas födelse är faktiskt inte det största som hänt sedan julmiraklet, även om man som förälder lätt tror det.

Det är skönt att för omväxlings skull få träffa på vänner som inte tycker att ens avkomma är underbar. Inte alltid kanske, om alla vänner vore såna skulle vi bli helt isolerade. Men ibland, som påminnelse om att det finns ett liv utanför bebisbubblan.

Trafikverket, inte min favoritmyndighet

62 av 65 rätt. Teoriprovet för körkortet gick som en dans och på tisdag ska jag köra upp. Eller, jag ska köra upp om Trafikverket sköter sig. Tanken är ju att svenska myndigheter ska vara till för och tjäna medborgarna, men det är inte alltid så det fungerar.

Precis i dagarna kommer det nya regler för utfärdande av körkort, och nu måste man ha blivit fotad av Trafikverket innan man har rätt att köra upp. I Lund har de ett obemannat kontor vilket innebär att enda möjligheten att skaffa fotot är i samband med provet, när det finns personal. Men om fotoautomaten är ur funktion? Inte deras problem. Fotot måste man fixa ändå, men trots att det är Trafikverkets fel att det inte går att fotas är det inte Trafikverkets skyldighet att lösa problemet. En smidig lösning hade t.ex varit att ge dispens till direkt efter uppkörningen. Eftersom reglerna börjar gälla precis nu skulle man kunna förvänta sig en del barnsjukdomar i systemet och försöka vara lite smidig i övergången.

Det finns förstås lösningar. Jag har två val: antingen så tar jag mig in till det bemannade kontoret i Malmö under kontorstid och blir fotad. Eller så tar jag mig ut till kontoret i Lund en extra gång. Hurra! Jag kan alltså välja mellan att betala för bussen till grannstaden eller att ta en extra cykeltur i vinterväglag, motvind och minusgrader till andra sidan stan. Det är görbart, men inte direkt något jag ser fram emot. Jag tänkte mig välja det senare alternativet och få lite extra motion. ”Det gör gott i Lundbäcksbackarna”, som min Vasaloppsåkande mor brukar säga.

Jag tänkte alltså åka till Lundakontoret på morgonen på tisdag, för då finns det folk där som kan hjälpa till. Eller, kanske i allafall. Den första personen jag pratade med menade att det absolut inte gick att fotas någon annan gång än innan sitt eget teoriprov. Den andra personen sade också att det var helt omöjligt. Den tredje, hon som godkände mig igår, sade att det skulle gå bra på tisdag morgon, eftersom kontoret är stängt idag och på måndag. Det var hon tydligen mycket tydlig med när vi pratade om det igår.

Fotoautomaten fungerar visserligen inte än, men hon intygade att den helt säkert fungerar på tisdag, eftersom den måste det.

Det hela känns väldigt osäkert och oprofessionellt. Det jag vänder mig mot allra mest är arrogansen och oflexibiliteten. Vad tror de egentligen att medborgarna gör under kontorstid på vardagar? Det förväntas att alla ska arbeta i dagens samhälle, men ändå måste man vara arbetslös för att kunna lösa ett problem som myndigheten själv är skyldig till.

Den jävla körkortsteorin

Om allt går som det ska har jag körkort inom en vecka. Inte så mycket för att jag själv känner behov av att lägga tiotusentals kronor på att putta mänskligheten ytterligare en litet steg mot den totala katastrofen, utan för att jag utan körkort kan se i stjärnorna efter ett jobb. Tyvärr är jag tvungen att använda Sveriges Trafikskolors Riksförbunds teorimaterial, och det är en utmaning i sig.

Jag har läst körkortsboken från pärm till pärm tre gånger. Den är inte direkt gjord för studievana människor, för att uttrycka det milt. Boken är till stora delar mycket bra, men annat är rena haveriet! Den förolämpar inte bara min intelligens, utan med all säkerhet många studieovanas också. I pedagogikens namn slår de knut på sig själva. Ibland  hittar de på helt nya, ”enklare” begrepp som i själva verket gör det svårare att förstå. Samtidigt vägrar de använda vedertagna förenklingar. Vad sjutton menas med ”ljudsignal”? Kan de inte bara skriva ”tutan” så att folk förstår? Samma sak med ”körriktningsvisare”, ”cirkulationsplats” och ”ljussignal” som på vanlig svenska heter ”blinkers”, ”rondell” respektive ”ljustuta”.

Ett litet test för bilförare som inte har Körkortsbokens hittepå-språk färskt: vad är det för skylt jag beskriver?

”På grund av tyngdlagen kan det vara svårt att stanna bilen”.

Ja? Det är det väl alltid? Menar de att tyngdlagen inte alltid påverkar bilen? Utan tyngdlagen skulle alla bilar sväva fram. Jag tycker det vore lättare att skriva ”Varning för brant nerförsbacke”, tycker inte du det?

I vissa kapitel finns rena faktafel.  I skolan har många fått lära sig att om man testar marijuana en gång så dör man snart av heroinöverdos på en toalett. Eftersom de flesta ungdomar känner någon som  testat marijuana och hittills inte dött, tror de inte på resten av informationen som de fått heller. Min poäng: det är viktigt att prata om drogers farlighet, men de är tillräckligt farliga utan att man hittar på. I Körkortsboken (sid 214-215) står det att marijuana i första hand är en hallucinogen, och att man ofrånkomligen dör av att köra bil drogpåverkad. Behöver jag påpeka att det är överdrifter?

Det största problemet är teoriprovet självt. Instuderingsfrågorna på internet är ofta oseriöst lätta (”En pensionär går över gatan, ska du sakta in och släppa förbi eller meja ner henne som i Grand Theft Auto?” Inte riktigt så illa, men den tonen).  Ibland har de flera rätta svar men ett av svaren är mest rätt (Hur undviker du vattenplaning? Låg fart eller däck med ordentligt mönsterdjup?). Vissa frågor är helt kontextbaserade men utan att man får veta vilken  specifik situation de tänker på (”Vid vilken temperatur är risken för halka störst?” Tja, det beror på om det är saltat eller ej). Andra frågor har inte ens svar någonstans i boken. När under en regnskur är risken för vattenplaning störst, i början, mitten eller slutet? Det är onekligen bra att veta, men det står ingenstans i materialet!

I Körkortbokens inledning står det om vikten av djupinlärning. Att man inte ska lära sig för provet, utan för livet. Till stor del fungerar körkortsteorin enligt den principen, men alldeles för mycket handlar om att inte förstå, inte ifrågasätta, ja, ren korvstoppning. Om du bara undviker alla svarsalternativ som innehåller orden ”jag har företräde” så har du klarat halva provet.

Sasha går (nästan) alldeles själv!

Hej alla!

Jag förstår inte riktigt varför, men ibland säger mamma att jag har blivit en månad gamlare, och då vill hon att jag ska skriva här. Okej säger jag då! Det är kul att prata med mina fans därute.

Jag har nästan lärt mig att krypa. Om jag bara övade skulle jag kunna göra det imorgon, men det vill jag inte. Krypa är ju jättetråkigt! Har du någonsin sett en mamma och pappa som kryper? Nej just det.

Att sitta är kul, ibland.

Ibland är det okej att sitta upp såhär. Men inte alltid. Jag har nämligen hittat nya grejen: att stå och gå!

Sasha 7 månader (4 av 6)

Jag går och går och går och går. Men inte tillräckligt, mamma och pappa får ont i ryggen långt innan jag fått nog. De tror det måste hålla mig i handen. Hah! Jag kan minsann gå utan stöd. I smyg. Se bara så stadigt jag är på foten! Mamma säger att jag går som ett fyllo med fyra promille i blodet. Jag vet inte vad det är, men att det är en vuxen har jag förstått. Jag går alltså redan som en vuxen fastän jag är nästan nyfödd!

Föräldrar är inte alls tråkiga!

Den utomordentliga tidningen Ottar (uppkallad efter min stora idol Elise Ottesen-Jensen, grundaren av RFSU) har i dagarna publicerat en artikel som fått stor spridning. Frilansaren Tomas Hemstad funderar över barnlösa och föräldrar, hur familje-enheter sluts och hur alla hans vänner nu för tiden är barnlösa. Acceptansen för att barnfrihet kan vara ett val har blivit större, men han menar att barnlöshet fortfarande har en stereotyp aura av själviskhet och omogenhet över sig.

Jo, Hemstad har rätt i att det finns en sådan stereotyp. Men jag vill hävda att den motsatta stereotypen är lika utbredd: att föräldrar är tråkiga.

Jag har också hört historierna om föräldrarna som inte dammsuger när bebisen är hemma i en missriktad omsorg om att hen inte får störas. Föräldrar som inte låter någon annan passa ens ungar av nån överbeskyddande orsak.  Och det är klart, om man har en sån inställning till sitt barn är det klart att man blir tråkig. Men jag har då verkligen inte blivit tråkig. Det går utmärkt att spela brädspel till klockan 4 med eller utan barn. Umgås med vänner på promenad eller över en fika är inte heller nåt problem. Har man dessutom turen att ha t.ex farmor och farfar i den lokala barn-intresseföreningen går det faktiskt att dansa till klockan åtta på morgonen också, om än inte på en onsdag. Men om att dansa till klockan åtta på morgonen är ett kriterium för att vara otråkig är det inte barnen som är problemet, utan förvärvsarbete.

Jag kan se fler exempel på begränsande kulturella stereotyper i artikeln. Vad är egentligen en barnlös livsstil enligt artikeln? Hemstad lyfter Berlin som ett ställe som (ännu) inte är kidnappat av barnfamiljer. Där förde jag själv en ryggradslös tillvaro under ett år för några år sedan, men jag tyckte inte deras festkultur var kul. Jag får ont i huvudet av tobaksrök. Ogillar jazztobak. Har tinnitus. Mår kass av att vända dygnet. Har inte förstått tjusningen med att fyllespy i en papperskorg. Så jag får nog erkänna mig skyldig. Jag har aldrig någonsin varit stereotypt rolig.

Personliga rekord

Nu har jag äntligen en anledning att skriva om min hälsa på bloggen igen! Jag har velat undvika det eftersom jag vet att ett sunt intresse för träning snabbt kan urarta i alla möjliga kroppsnojor och ätstörningar. Men nu har jag ett mål, mitt nyårslöfte om att springa Sankt Hans Extreme i maj. Träna för att bygga upp mig inför ett högt ställt mål.

Jag håller inte koll på exakta data kring mitt springande, inte än. Jag tänker att det är bättre att göra så mycket jag orkar, och mäta i efterhand. Första gången jag sprang, förra veckan, var jag superstolt över att ha sprungit två kilometer utan avbrott. Sen blev jag sömnig och gick hela vägen hem. Dagen därpå, nyårsdagen, gjorde jag 2,4 med lite backe. Det hade jag inte väntat mig! Jag trodde att springturen från dagen innan skulle sätta sig på orken, men nej. Några dagar senare sprang jag i lätt kuperad terräng, sammanlagt fyra kilometer spring på en sexkilometerstur. Och idag, två dagar senare, sprang jag i 20 minuter oavbrutet. Jag slår konstant personliga rekord på det ena eller det andra sättet, och det är givetvis superpeppande. Jag känner mig inte skadad, får inte träningsvärk och är jämnt tränad. Innan jag var gravid tröt orken i vaderna direkt, eller i låren, fick jag ont i ryggen eller gick in i en vägg konditionsmässigt. Nu blir jag bara sömnig i ögonen efter några kilometer. Märkligt symptom! Ingen aning vad det är för något, men det kommer säkert ge med sig med tiden.