Legendarisk Electric Lucia

Vi var många som blev väldigt besvikna när årets upplaga av ElectriXmas på Inkonst hastigt och lustigt blev inställt. Det är ju en tradition, som Kalle Anka för södra Sveriges synthare. 2011 skrev jag om det i City Malmö.

City - ElectriXmas

Ersättningseventet, det lite nerbantade Electric Lucia blev ändå av, med de headlines på Babel och ett gäng till band på Deep. Det sistnämnda var jag väldigt skeptisk till, då Deep tidigare visat sig vara en riktigt, riktigt dålig konsertlokal. Dock inte denna gången! En initierad källa jag pratade med menade att den dåliga ljudkvalitén tidigare snarast berott på att man inte riktigt brytt sig. Nu, med bättre utrustning och uppenbart bättre ljudtekniker fungerade synthbaserad musik med sång alldeles ypperligt på det inre dansgolvet på Deep. (Vad förbättringen beror på var en missuppfattning från min sida. Huvudsaken är vart fall att Deep i optimala fall funkar väldigt bra som konsertlokal.)

Kvällens första band hade dock inte gjort sig på den lilla scenen. Isländska Legend har ett alldeles äkta, akustiskt trumset i sin setting, och det är det är möjligen nyckeln till en fantastisk konsert. Vilket sound! Kontrasten mellan en hårt arbetande, svettande trummis och synthkillen Halldór iklädd fårskinnskappa var lite lustig, men häftig. Den svartmålade sångaren, Krummi, påminde mig mest om en uttrycksfull Star Warskejsare där han kikade ut på oss under en blöt handduk.

Efter konserten gjorde jag en intervju med bandet för Radio AF:s synth & sånt-program Studio 101. Då fick jag bland annat veta att trummisen bara har haft fyra dagar att öva in allt, då ordinarie trummis blev sjuk. Legend gillar att ha akustiska trummor, det känns ursprungligt, som en stam-musik. (Mer av den intervjun kommer i Studio 101 i januari, men tills dess kan man kolla in intervjuer med bl.a Familjen och Das Ich här.)

Kontrasten mellan Legends akustiska trummor och headlinen VNV Nations digitala trumset kunde inte varit större. För mig gjorde det att det tog ett tag att verkligen uppskatta deras konsert. VNV Nation live låter i princip exakt likadant som på skiva. Vad är då poängen?

Men sen kommer den underbart vackra Illusion, och allt är förlåtet. Bandet kommer igång, sångaren Ronan Harris är kvick och rolig på scen. Han lElectric Luciaånar en uniformshatt med luciaglitter från en i publiken och försöker sätta den på en vakt (”oh, you’re the guard? I thought you were a raver!”). Vakten nekar, och Ronan kräver att få min mössa, en meterlång lurvig tomtemössa. Den vill inte vakten heller ha, så trummisen Mark Jackson får låna den. Den var svettig, väldigt svettig när jag fick tillbaka den (jag ska aldrig mer tvätta den här mössan!). Konserten avslutades traditionsenligt med att alla svartklädda människor i publiken sjöng Små grodorna (någon som vet får väldigt gärna berätta hur denna tradition, att VNV alltid avslutar sina Sverigespelningar med detta).

Jag anser att jag har någorlunda bra koll på VNV Nation, men trots det var de flesta av lördagens låtar okända för mig. På Faceboook-eventet har besökarna röstat fram Beloved som den bästa låten, och den var inte alls med. Ett artonårigt VNV Nation lär ha samma problem som Depeche mode på Arenan i måndags, att de helst vill spela sina nyskrivna, fräscha låtar. Men lite fan service är man nog allt tvungen att hålla sig med.

Sammanfattningsvis var det två riktigt bra konserter, fast på olika sätt. Legend var bäst musikaliskt, och VNV hade ett enormt underhållningsvärde.

Magnus Betnér har rätt om lucia

I går var det inte bara Sashas ett och ett halvtårsdag, utan också vår första dagislucia! För en körmänniska som jag är lucia kanske den bästa högtiden av alla, så jag har verkligen sett fram emot detta. Så vad händer? Jo, lillen blir sjuk. Lite sådär halvsjuk så att det är oklart varje morgon huruvida dagis eller hemma är bäst.

Trots detta spökade vi ut vårt lilla gull i lucialinne över overallen. Den fina vita vintermössan får duga som huvudbonad och i all hast köpte jag en julgransgirland strax innan affären stängde dagen innan. Den var för lång, så jag drog den över axeln också. Det gjorde att Sasha såg ut som en liten tempelriddare där bland alla tomtar, pepparkakor och lucior. Sasha sjunger hela tiden hemma – en nästan ren stor ters i tio minuter i taget – men nu var det mest skrämda ögon för allt folk. Men om man är minst på dagis så får man faktiskt vara lite timid, särskilt när man är sjuk.

1451496_10151765271511540_1529203187_n

Mammas famn var tryggast under de sista låtarna. Då fick också några av de större barnen feeling och började sjunga så det stod härliga till i valfri tonart. Någon annan drog ner sin pepparkaksmössa för ögonen. Med andra ord är det precis så som Magnus Betnér berättat för oss att det är. Med den skillnaden att han verkar tycka det är meningslöst och fånigt. Jag tyckte det var bedårande och urgulligt. Som sagt, jag gillar lucia, och så gillar jag Sashas dagiskompisar.

Depeche på Malmö arena

”Det hade man ju aldrig trott när Depeche mode kom, att man skulle nämna dem och Beatles i samma mening.”

Min far är musikvetare, och innan måndagens konsert frågade jag honom vad han tycker om dem. Eller, vad pappa Lasse tycker om synth är ingen hemlighet (”Jag har så svååårt för sån här musik [djup suck]”), men vad professor Lars Lilliestam tycker. I det fallet är det inget tvivel. Depeche är epokgörande.

I kväll och på fredag spelar de i Göteborg respektive Stockholm, men redan i förrgår var det Malmös tur. Då var det äntligen dags att få se ett av mina stora favoritband live för första gången. Rätt snart kom en insikt: jag är typ yngst på stället.

Det är inte första gången detta händer. ”Nostalgifesten” i april spelade musik från en tid jag inte minns och således inte kan vara nostalgisk över. (Där intervjuade jag underbara S.P.O.C.K och frågade hur det kändes att ha fans som är födda samma år som bandet grundades). Varför är så mycket bra musik gjord av (förhållandevis) gamla gubbar? Och varför är det så få unga som inser hur bra musik detta är? Är jag en medelålders man i själ och hjärta, eller är det så enkelt så att andra Depechefans i min ålder inte har råd med ett biljettpris anpassat efter en medelålders plånbok?

Tillbaka till pappa musikvetenskapsprofessor: hur kommer det sig att synthar har lägre status än gitarrer? Han menar att det ligger i en syn på att musiken redan är gjord, att det inte är live. Synthar är inte ”riktiga” instrument och man spelar inte ”på riktigt”. Det finns ingen spontanitet, du kan inte improvisera om du har ett backtrack som du bara sjunger till. Men tiderna har ändrats. Förra veckan spelade Placebo i Köpenhamn, och jag är rätt säker på att de hade backtrack. Kent har haft det länge. Stora arenashower med video till kräver ofta bra synkning. Men Depeche verkade köra stora delar av konserten fullkomligt live: flera låtar var det trummisen som tog tempot till, och mig veterligen hördes inga instrument som inte var representerade på scen.

Det måste vara ett problem för ett band som funnits i 32 år att bestämma vilka låtar som ska spelas. De turnerar med en ny skiva, Delta Machine, och eftersom den har nyhetens behag vill de givetvis spela just den. Är jag konservativ för att jag vill höra gamla hits från 80- och 90-talen? Nostalgisk till en tid jag inte ens upplevt själv? Nej, det är ett faktum att Depeche mode på gott och ont fortfarande lever på gamla meriter. Tråkigt nog inledde de med två nya låtar, och det lyfte inte för mig förrän Walking in my shoes kom som tredje låt. Med det sagt fick konserten mig att upptäcka saker med Delta Machine som jag inte sett innan.

De utan tvekan bästa inslagen var de avskalade balladerna med Martin Gore och en turnémusiker på piano. Slow från Delta Machine var rent gudomlig. But not tonight, en av de gamla 80-talslåtarna, fick nya dimensioner i ny tolkning. Allsången till densamma verkade röra bandet vid deras hjärtan. Även min gamla hatlåt Personal Jesus (blanda synth och country?! Är ni från vettet?) fick nya dimensioner för mig. A question of time fick mig oväntat att tänka på Arbetsförmedlingen (it won’t belong until you do exactly what they want you to… är det långsökt?). 1506348_10202770806655240_1484471908_o

Den visuella showen var stundtals fullkomligt surrealistisk. Bandet på en engelsk åker i olika sorters glasögon. Eldartister som det slår gnistor om. En tjej vid Berlinmuren. Den fantastiska Enjoy the silence framfördes till en video av fem nakna gymnaster ihopvikta i lådor (se bilden). Kul, men vad det har att göra med words are very unnecessary övergår mitt förstånd. Kanske är det ännu ett uttryck för den snäva kvinnobilden i Martin Gores och Dave Gahans lyrik. Men att kvinnor reduceras till små flickor, bara femton och snygga är inget som är utmärkande för Depeche, utan för större delen av industrin. Tröttsamt, men om man fäster sig för mycket vid det går det inte att lyssna på bred populärmusik över huvud taget.

Sammanfattningsvis var det fett att äntligen få se Depeche live. Även om jag saknade många låtar fann jag nytt djup på andra håll. Det är kul att se att även femtio-plussare kan hoppa runt i två timmar och simulera strippdans med mikrofonstativet, bara de slutar knarka. Kvällen avslutades för mig med en och en halv timme galendans med enbart Depechelåtar, och där fick jag mitt lystmäte av de låtar jag saknat på konserten.

Namn som privilegium

Länge gick jag och hatade mitt tråkiga, svenniga namn Emma. Det finns inget som sticker ut i det namnet. Det är tråkigt och mjukt och vanligt och låter som ”mamma”.

Det var först när jag började åka på internationella miljökonferenser som jag insåg hur praktiskt mitt namn är. Alla, ALLA, oavsett språkbakgrund och kultur, kan uttala mitt namn nästan exakt så som på svenska. Det enda som skiljer är betoningen. Namnskick är ett vanligt samtalsämne i sådana sammanhang, och det var kul att höra folk försöka härma den svenska dubbelbetoningen.

Andra hade inte samma lyx: många fick säga sina namn många gånger för att andra skulle förstå. De som har en engelsk variant på sitt namn bytte ofta helt sonika ut det helt och hållet (Georg [Gee-åååg] och Matthijs [Mattejhs] blir till [Djåååtsh] och [Mathju]). Kineserna använder parallellnamn som ofta inte liknar varandra över huvud taget. Jag vet inte ens vad en av mina grundskolebästisar heter. Jag vet hennes västerländska namn, men jag brydde mig aldrig om att fråga om hennes kantonesiska.

Jag kände att det var synd. Om vi inte ens kan lära oss varandras namn, hur ska vi då kunna visa intresse för varandras kulturer? Men ingen har någonsin misslyckats med att uttala mitt namn. Anledningen till att jag skriver det här är en artikel av Kawa Zolfagary om hur han bytte namn efter att i praktiken ha blivit namnlös. Ingen kunde uttala hans namn, få brydde sig om att lära sig och när de gjorde det blev det ändå fel.

Min mors kommentar på namnet Sasha var att ”jaha, nu är ditt barn dömt till att få bokstavera både för- och efternamn”. Och ja, så har det blivit. Bland mina tyska vänner blir Sasha konsekvent felstavat, alldeles oavsett om de har sett namnet i skrift tidigare eller ej. Bland dagisbarnen är det vanligaste uttalet [Shasha], vilket väl får ses som close enough. Desto mer spännande kommer det bli när det blir dags att tappa framtänderna och börja läspa. Vilken tur då att vi givit vårt barn två extra mellannamn som skulle kunna användas om Sasha visar sig hata sitt namn.

Barn leker som barn gör

Toys’r’us har fått uppmärksamhet för den stora nyheten att de även i år ska släppa en könsblandad julkatalog, och att konceptet sprids till de nordiska grannländerna. Tur är  väl det. Företaget hade antagligen fått väldigt mycket mer negativ uppmärksamhet om de hade gått tillbaka till könsuppdelade kataloger. Det inser de givetvis. Jag kan tänka mig att progressiva krafter inom pr-avdelningarna som själva tror på idén rent ideologiskt säljer in det till sina chefer genom ekonomiska argument. Det blir en snackis, både bland de som tycker det är en bra idé och de som inte gillar det. Företaget får goodwill och framstår som progressiva. Framför allt får de massor med mysig textreklam och stora mängder delningar i sociala medier. Genusmedvetenhet är någonting man kan tjäna pengar på. Till och med könsstereotypa leksaksreklamens flaggskepp Lego har smugit ner två rosa bitar i Sashas Duplolåda. Kanske är det en stilla reformert protest från någon långt inne i företaget?

Hur som helst. Jag kan inte för mitt liv förstå varför det här skulle vara kontroversiellt. Vad är konstigt med att ha en katalog som visar hur barn faktiskt leker? Med risk för att slå in öppna dörrar, men det finns faktiskt inget gen som säger att tjejer gillar att leka blöjbyte och killar gillar bilar. Sasha går på föräldrakooperativ, så jag har fått se rätt mycket av hur barnen leker på förskolan. Vårt dagis har ingen uttalad genuspedagogik. På småbarnsavdelningen är det ändock väldigt tydligt: det finns ingen leksak som inte alla barnen anser att de själva kan leka med. Sasha är väldigt förtjust i dockvagnen och bilarna – ja, exakt allt som har hjul. Och så vatten, och skor. Framför allt skor.

DSC_0323 DSC_1658

De lite större barnen brukar åka inomhusrutschkana. Alla tillsammans leker väldigt mycket med trolldeg och med färgglada pluppar. Utomhus är både den lilla och stora avdelningen med samtidigt. Även där tycker jag att det inte framkommer något tydligt könsmönster. Det är visserligen mer grupperingar i storgruppen, men det är ingen som avstår från att leka med vissa leksaker på grund av färg eller könskodning.

Bebislogik

Det är kväll. Sasha och mamma ska ha lite söndagsmys i badkaret: kanske det enda stället där Sasha ständigt är nöjd och glad.
– Mmm, det stämmer! Jag älskar allt som har med vatten att göra. Pölar, bad, kranar, att suga på tvättsvampar, att spruta ner mig själv med iskallt vatten. Och lägga saker i vatten.
– Ja just det. Det senare ska det här inlägget handla om. För medan badet tappades upp lämnade jag Sasha ensam i badrummet för att diska efter middagen. Och när jag kom tillbaka igen fann jag detta:

SAMSUNGSasha hade marinerat badet med en (tom) potta, en handduk, en tvättsvamp, en vaskrensare, en nyckelknippa, några flaskor och… blöjhinken. Full med lätt överjästa blöjor. Borta vid handfatet stod lilla Sasha och tittade på mig med fullkomligt oskyldiga ögon och väntade på att jag skulle sätta på vattnet i handfatskranen.

Jag insåg snabbt att det var mitt eget fel. Barn uppträder logiskt, men inte efter samma logik som vuxna. Sasha tycker om att hjälpa till, att sortera och städa. Allt som ligger löst i badrummet hamnar som leksaker i badet som vi snart ska hoppa ner i. Då görs ingen skillnad på en tvättsvamp och en blöjhink, även om jag är imponerad över att Sasha har lyckats lyfta en hink som väger sisådär en tredjedel av den egna vikten till sin egen huvudhöjd och puttat i.

En annan sak jag har lärt mig är en blöjas fulla uppsugningskapacitet. Ibland kissar Sasha så mycket på nätterna att vi kategoriserar blöjan ”Caremablöja”. Definitionen är effektivast möjliga fyllnad, att blöjan är så full så att det vore omöjligt att kissa mer i den, samtidigt som den inte läcker och orsakar extra tvätt. Kostnadseffektivitet. Men nu när blöjorna har legat och dragit i vatten kan jag konstatera att även en Caremablöja inte är riktigt full. Det finns lite superabsorbenter i övre kanterna av blöjorna som inte tidigare utnyttjats.

Nåväl, efter lite rengöring och städning (”NEJ Sasha, du får inte leka med handduken med bajsvatten på… NEJ INTE LEKA”) blev det ändå ett bad. Med världens snällaste, gladaste, underbaraste lilla bebbe. Som skvätter vatten i ögonen på mig, skriker ”AJAJ” och skrattar. Som säger ”aaaah” och bubblar i vattnet. Som försöker hälla ut allt mitt dyra balsam. Som pratar långa, långa meningar, med intonation och konsonanter och allt, på sitt eget hemliga språk. Talare: en. Sasha älskar att prata, men svenska verkar så mainstream. Titta på gullungen! Kan man vara arg på en sån? Verkligen?

SAMSUNGSedan tar det ungefär femton sekunder från uppstigandet ur badet till att Sasha har kissat i två olika pölar på hallmattan. Men återigen, det är inte Sashas fel. Det var ju mamma som inte gav Sasha någon blöja.

Omvända Bechdeltestet

Ni vet Bechdeltestet?

Har denna filmen/serien 1) två namngivna kvinnor som 2) pratar med varandra 3) om något annat än en man?

Berättelsen om Pi serie killarZelda av Lina Neidestam

Man kan konstatera att filmer med ikoniska tjejkaraktärer som Terminator 2 inte klarar Bechdeltestet, hur råstark och driftig Sarah Connor (Linda Hamilton) än må vara. Den nyutkomna Gravity med sin ”starka kvinnokaraktär” Ryan Stone (Sandra Bullock) klarar inte heller Bechdeltestet, helt enkelt eftersom det bara finns två personer i hela filmen. en film kan alltså framställa kvinnor på framträdande och banbrytande sätt även utan att klara Bechdeltestet, men att det är ett faktum att nästan alla filmer handlar om män och relationer till män. Bara.

Alternativet till alla dessa filmer om män är för det mesta att inte konsumera någon bred populärkultur över huvud taget. Skittråkigt. Jag vill inte distansiera mig från samhället. Jag vill kunna tala med folk om annan kultur än obskyra hbt-indiefilmer (även om sådana också är kul!).

Då är det extra kul att hitta tv-serier som för en gångs skull fungerar åt andra hållet! Efter elva avsnitt av My little pony – Friendship is magic har det ännu inte hänt att två manliga namngivna karaktärer har pratat om någonting annat än kvinnor. My little pony-universumet är i det närmaste ett kvinnoseparatistiskt paradis, där mäns göromål inte är intressanta. De drar plogen på AppleJacks farm och skriver brev åt Twilight Sparkle, men de har ingen framträdande roll. Som regel är detta givetvis lika förkastligt som det omvända förhållandet, men som omväxling är det kul.

Igår började vi se på Orange is the new Black, och jag och Mats var oense om huruvida första avsnittet klarade omvända Bechdeltestet. Två män pratar med varandra om en spädgris, men den ena är inte namngiven i detta avsnitt utan existerar enbart som man till huvudpersonens bästis. Sasha fick tandvärk mitt i andra avsnittet, så jag kan inte säga något säkert. Men denna skildring av ett kvinnofängelse handlar också om kvinnor. Män har liknande roller som kvinnor i en ”vanlig” serie – fästman, styvfar, medföljande. Som bonus så är Captain Janeway från Star Trek: Voyager (alltså Kate Mullgrew) med, och bara det gör det ju klart sevärt!

Bechdeltestet är väldigt effektivt på många sätt. Det utvecklades först för att mäta huruvida kvinnor skildras, men kan lika gärna användas som ovan för män. Eller, för icke-vita (finns det fler än en icke-vit med namn som pratar om något annat än en vit person?). Tyvärr är resultatet för icke-vita Bechdeltestet fortfarande fullkomligt oacceptabelt och om möjligt ännu värre än för kvinno-Bechdeltestet.